Personer med funktionshinder "kan klara sig själva"; bristande samhällsansvar från regeringens sida
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Bolivia. För att tala om personer med funktionshinder måste man först standardisera benämningen på denna sektor, fram för allt för massmedias del.
Under de två sista veckorna av handikappsektorns frammarsch har man hört allt. Några av dessa benämningar är: personer med funktionshinder, funktionshindrade, handikappade och personer i funktionshindrande situationer, enligt en kvinnlig senator från MAS. Man måste beakta, även om det är kontroversiellt, att i Bolivia är termen redan vedertagen och lyder: "Personer med funktionshinder". Nuvarande regelverk beträffande denna sektor godtar denna term från landets konstitution, där avsnitt VIII har rubriken "Rättigheter för personer med funktionshinder." Så finns det andra som slösar sina röster på att använda andra termer för att hänvisa till detta område. Kanske borde man bara lägga till några sidor i en den nationella lagstiftningen, som med säkerhet innebär en lingvistisk normalisering av termerna, för att sedan använda dem med större ansvar. Jag upprepar det, även om det blir motsägelsefullt.
När det gäller den utveckling, som leds och genomförs av de organisationer som förenar personer med funktionshinder, är det uppenbart att från samhällets sida, och än värre från den nationella regeringens, saknar området betydelse. Begäran om godkännande av Ley de Trato Preferente a las Personas con Discapacidad (Lag om prioritering i behandlingen av personer med funktionshinder) i Asamblea Plurinacional (den mångnationella församlingen) var allmänt känd. Begäran hade utarbetats och förslagits av denna sektor, i motsats till ett annat lagförslag, som kallas Nuevo Régimen Jurídico de Personas con Discapacidad (Den nya rättsordningen för personer med funktionshinder), som eventuellt presenterats av regeringsförvaltningens kontor. Den fråga som emellertid har upptagit det politiska utrymmet i media, har framhävt Bono de Discapacidad (Funktionshindersersättning), som hävdats och krävts i åratal. Det finns mycket att säga om denna funktionshindersersättnings vara eller inte vara. Tills vidare är möjligheten värd att kommentera, om man tar upp den i dialog med personer som har erfarenheter i relation till dessa människor. Jag tvivlar på att bra avtal eller "produktiva" resultat kan uppnås, som får personer med funktionshinder att leva ett "bra liv", med tanke på att behandlingen av denna sektor, från den position som den haft under tidigare år, vare sig varit betydande eller markant.
Å andra sidan, borde man förvånas över att ingen av de sociala rörelserna, organisationerna eller urbefolkningsorganisationerna (CSUTCB CONAMAQ CIDOB, COB och många andra) uttalar sig om kraven från de funktionshindrades sida. Kan någon facklig ledare eller ursprungsfolksmyndighet säga att det inte finns några personer med funktionshinder ute i byarna och samhällena? Bonde- och ursprungsfolksorganisationer har projekt som finansieras av den nationella regeringen genom Fondo de Desarrollo Para los Pueblos Indigenas Originarios y Comunidades Campesinas, FDPPIOYCC (Utvecklingsfonden för ursprungsbefolkningar och samhällen på landsbygden). Men inte något av dessa inkluderar integration av funktionshindrade eller förstärkning av inhemska ursprungsspråk. Båda områdena ingår i de kollektiva rättigheterna. Vi kan inte att säga att samhällena/företagen är så kompletterande på landsbygden, när endast några funktionshinder har blivit rättssak, på grund av byarnas myndiga överhet för bonde- och ursprungsbefolkning. Så det finns en organisatorisk och strukturell brist på ansvar hos ursprungsbefolkningen på landsbygden i fråga om den viktiga sociala integrationen av personer med funktionshinder.
Från regeringens sida, såväl de lagstiftande som de verkställande instanserna, har olika förslag och ursäkter hörts, framför allt när det gäller den ersättning som personer med funktionshinder ansöker om. De säger att "medan det finns liv, finns möjlighet att bli bättre", " de kan klara sig själva", "ersättning löser inte ditt problem". "Säg mig, varifrån ska vi ta pengar för handikappsersättning?" "Det finns inga pengar ", "inga fonder", "dessa pengar måste satsas på program, projekt, politik", "de behöver det inte", "man måste sluta med id-korten", osv. Så en människa som under hela sitt liv varit bunden till sängen har likafullt en möjlighet att bli bättre? Vilken möjlighet har en person i ett vegetativt tillstånd? Vilken möjlighet har en person som bara kan röra ögonen, knappt munnen och inga andra delar av kroppen? Hur ska man uppnå dessa möjligheter till bättring, då man från samhällets och regeringens sida inte tillåter det? Följaktligen gäller den uttalade meningen att "de kan klara sig själva" inte alla människor med funktionshinder. Många av dessa människor, med den kapacitet de besitter och med de funktioner de har, söker alltifrån trygghet och förtvivlan till möjligheter. Men hur många procent av dessa uppnådde rätten att studera och arbeta genom regeringens politik? De utfärdanden av ID-kort till personer med funktionshinder, som sköts av CODEPEDIS, var inte ett regeringsförslag som sådant, utan kom från externa erfarenheter. Men hur många procent av antalet personer med ID-kort för funktionshindrade i Bolivia, utövar sina rättigheter med hjälp av detta dokument? Hur många arbetade före i jämförelse med efter ID-kortets införande? Finns det någon som lyckats få ett jobb eller betydande omsorg genom att ha ett ID-kort för funktionshindrade?
Regeringen borde som en familjefar, höra klagoropen från sina barn. Om ett litet barn gråter för att något händer. Då har föräldern skyldighet att ta hand om och möta barnets behov. När barnet har syskon, riktar de sitt intresse mot barnet, om det gråter. Så om barnet inte själv kan tillfredsställa sina behov, ska föräldrarna göra det. Skulle det inte vara bra om dessa behov även togs om hand av samhället? Det är redan klart att den efterfrågade handikappsersättningen kommer att utgå enligt graden av funktionshinder. Den kommer inte att utgå till alla, för om det skulle vara så, skulle de som bär glasögon vara berättigade till ersättning. Det är nödvändigt att fastställa och betala ut ersättning, men framför allt behövs politisk praxis med effektiva och konkreta resultat, inte bara lagar och teorier. Detta för att på något sätt underlätta situationen för människor som inte kan komma ur sängen och aldrig har kunnat det, samt för dem som inte har kraft nog att gå på toaletten. Om funktionshindret inträffade under barndomen, kommer de aldrig att kunna tjäna pengar, eftersom de inte kan studera då deras föräldrar och familjer gjort slut på alla resurser på behandlingar, som ändå inte lyckats bota någon. Eller något annat fysiskt eller mentalt tillstånd, som inte tillåter personer att delta i samhällslivet, och som är skäl nog att väcka regeringens intresse. Med brist på uppmärksamhet för kraven och önskemålen från denna sektor, uppdagas den okänsliga frånvaron av ansvar för personer med funktionshinder från regering och samhälle.
----------------------Flera artiklar av: Juan Revollo Valencia