Utbildning för alla: ojämlikhet när det gäller personer med funktionsnedsättning
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
Bolivia. Yrkesutbildning för personer med funktionsnedsättning bör vara en av regeringens politiska prioriteter. Jag ska börja med en personlig berättelse.
Jag minns väl den sommareftermiddagen 1999 hemma i byn då två av mina småsyskons lek plötsligen övergick i skrik. Tändarvätskan hade satt nästan hela flickans kropp i brand. När elden var släckt var det redan för sent. Till att börja med innebar det åratal av lidande för hela familjen. Året därpå, när det var dags för inskrivning i skolan, talade läraren om att min syster inte skulle kunna ha idrott på grund av hennes svårigheter med att röra på fötterna och av den anledningen kunde de inte ta emot henne i hennes egen skola, så vi försökte hitta en annan skola åt henne. På så sätt kränktes min systers rätt till utbildning. Det fanns ingen myndighet eller någon annan som försvarade hennes rättigheter, på den tiden styrde lärarna i byn. Men dagens auktoriteters arrogans är inte heller någon nyhet. Idag har min syster inga rättigheter i vår by men i år ville byn tvinga henne att leva upp till en skyldighet: de förstod inte att för att kunna leva upp till sina skyldigheter så måste alla människor också ha tillgång till sina rättigheter. Dessa krav kostade nästan mina föräldrar livet, eftersom det för myndigheterna i min hemby inte är logik eller lag som bör ges företräde.
Idag är det för många tillräckligt med att det i den bolivianska skollagen föreskrivs att personer med funktionshinder ska inkluderas i utbildningen, eller att det står att utbildning är för alla. Detta skulle kunna vara ett litet framsteg i funktionshindrades personers rätt till utbildning men det existerar bara i lagtexten och inte i verkligheten. Det innebär att familjer till personer med funktionshinder och dessa personer själva lever i en verklighet där lag och samhälle inte stämmer överens. Om vi skulle jämföra de familjer som har minst en familjemedlem med funktionshinder och de familjer som inte har det, kan vi bara dra den slutsatsen att det är nödvändigt att prioritera och ge större möjligheter till personer med funktionshinder. En familj som har en medlem med ett mentalt funktionshinder kommer alltid att behöva ägna dem extra uppmärksamhet. Och ännu värre är det för familjer med ett barn som lider av en grav cp-skada, detta barn kommer inte bara att behöva medicin och särskild vård utan det kommer också att behöva tas om hand som ett barn under hela sitt liv.
Alla som känner någon som har fått fötter eller händer amputerade eller som har någon annan fysisk skada vet att de alltid plågas av smärta, de tvingas leva med den, senare i livet kan det hända att de behöver mer läkarvård eftersom den fysiska ansträngning det innebär att ta sig fram med rullstol eller på kryckor leder till förslitningsskador. I vilket fall kommer de aldrig mer att få leva ett normalt liv, även om forskningen går framåt; de kommer inte kunna småspringa, ta bussen, frakta hem varor från affären, använda en dator, njuta av en dusch, ha en kärleksrelation med den tjej eller kille de gillar, gå i skolan eller på universitetet och komma i tid till lektionerna. Om de tar sig fram i rullstol kommer de alltid att tvingas vara till besvär och vänta på att någon hjälper dem upp för trapporna. På landsbygden, även om befolkningen numera kan läsa och är mer välinformerad, så är en persons funktionshinder fortfarande något som en del gläder sig åt och som för andra bara förstärker deras vidskeplighet och allt däremellan. Men en person med funktionshinder kommer aldrig (mer) att kunna vara en normal person.
Att utbilda sig innebär större eller mindre ekonomiska utgifter, men frågan är; vem eller vilken familj har bäst ekonomiska förutsättningar för att låta ett barn med funktionshinder vidareutbilda sig? Eller är det så att familjer till personer med funktionshinder har större inkomster för att kunna kompensera för de större utgifter de dras med jämfört med andra familjer? För att en funktionshindrad person, som inte lider av ett intellektuellt funktionshinder, ska kunna skaffa sig en universitetsutbildning på grund- eller avancerad nivå så kan man inte jämföra dennes situation med en normal person. Man måste förstå att de ekonomiska utgifterna för en familj med en funktionshindrad familjemedlem är väldigt höga, högre än en "normal" familjs. Om en funktionshindrad person lyckas ta sin examen så kommer han eller hon att vara den sista av sina klasskamrater att hitta ett arbete. När det gäller personer med mentala funktionshinder så har de över huvud taget ingen chans att få gå i skolan. Att ge större utbildningsmöjligheter till personer med funktionshinder eller deras familjer handlar om att inkludera dem i utbildningen, inte om att bara säga att utbildning är till för alla. Det är nödvändigt att prioritera en akademisk- eller yrkesutbildningen upp till den högsta utbildningsnivån också för personer med funktionshinder för att kunna tala om social jämlikhet.
Ch'inyachisqa runap chayaqikunata junt'achinapaq!
En defensa de los derechos de las personas acalladas!
Till försvar för de nedtystade människornas rättigheter!
Flera artiklar av: Juan Revollo Valencia