Situationen för funktionshindrade i Peru år 2013
LatiCes översättare: Julia Gabriel
I Peru är man just nu i färd med att reglera Lag nr 29973, Lagen om Personer med Funktionshinder, samtidigt som man kämpar med den bristande säkerheten för medborgarna och med korruption inom samhällets alla nivåer, företeelser som på sätt och vis är sammanlänkade med funktionshinder, eftersom kriminaliteten orsakar många olyckor som leder till funktionshinder och eftersom korruptionen förvrider lagarna och tillämpningen av dem.
För 14 år sedan, 1999, trädde Lag nr 27050 i kraft, rörande personer med funktionshinder, vilken mottogs med applåder i hela landet. Många sa att problemet nu äntligen skulle få sin lösning. Man talade om att skapa kommunala nämnder, om att inkludera de funktionshindrade i hälso-, utbildnings- och arbetsmarknadsfrågor, det vill säga om enorma fördelar för denna viktiga minoritetsgrupp. Uppskattningsvis finns mer än fyra miljoner människor med funktionshinder i landet och till detta måste naturligtvis läggas deras familjer och på så vis representerar vi ett kollektiv med potentiell politisk tyngd, något som hittills tyvärr inte tagits till vara, med undantag för vissa personer som lockat till sig röster och sedan väl vid makten glömt bort sina väljare. Dessa medverkar i lagstiftningen men tjänar inte sina väljare, personerna med funktionshinder, åtminstone inte vad gäller gruppens elementära krav, som att se till att lagen efterföljs.
I och med den nya lagen tvingas man se över fundamentala områden som: förebyggande åtgärder, utbildning, hälsa, sysselsättning och boende. Framförallt sysselsättning bör man se ur ett samhällsnyttigt perspektiv, eftersom det i denna grupp finns många yrkeskunniga och tekniker som mycket väl skulle kunna driva sina egna företag och till exempel producera en rad hjälpmedel till subventionerade priser. Vi föreslog detta via tv till den dåvarande presidenten Alberto Fujimori, vilken struntade i vår vädjan eftersom han var upptagen med andra sysslor, de sysslor för vilka han idag sitter fängslad. Det här ämnet har alltid använts som slagträ i politiken, liksom många andra. Man har utnyttjat politiska forum för att lova saker till de gamla, till pensionärerna, till de hemlösa, till de högskoleutbildade, till låntagarna etc för att sedan när man väl blivit vald glömma bort dem. Därför är dessa grupper ständigt frustrerade över dem som bara använder den politiska debatten till att säkra sina röster i den politiska kampen.
Under årens lopp har vi sett hur värderingar vittrar sönder och hur de som kallar sig politiker hånar sitt kall. De är de enda som skulle kunna göra något för denna och andra grupper, det är de som föreslår och utformar lagarna och som senare i andra instanser tillämpar dem, i egenskap av myndighet eller tjänstemän, men tyvärr, som jag sa tidigare, har det moraliska förfallet hos denna politiska sektor urholkat rättssäkerheten och omöjliggjort en god användning av statens resurser.
Varje lag som träder i kraft kräver sina ekonomiska resurser. När det gäller Lag nr 27050 ska det enligt artikel 10 upprättas ett kommunalt center för personer med funktionshinder i varje kommun i landet. I Peru finns 24 regioner, 195 provinser, 1834 distrikt, dvs vi har att göra med 2029 statliga tjänstemän på distrikts- eller provinsnivå och vi borde därför ha samma antal tjänstemän som arbetar för personer med funktionshinders rättigheter, vilket inte är fallet. Om dessa center existerade på en nationell nivå skulle Peru i detta ögonblick veta det exakta antalet personer med funktionshinder, deras behov, förmågor, etc etc men så är det inte. 14 år har gått sen den där applåderade lagen kom. De som tjänade sina pengar på den framgången sitter i dag på maktposter. Ett exempel är Wilfredo Guzmán, evig ordförande för CONFENADIP, som rest världen runt med internationella mandat för personer med funktionshinder men som emellertid inte gör någon nytta på sin nuvarande post på CONADIS, det nationella rådet för personer med funktionshinder, den post han utnämndes till efter att ha misslyckats med att leva upp till förväntningarna av komma med i kongressen.
Det samma gäller för många politiker i Peru, vilka innehar viktiga poster och tjänster, där de sitter och latar sig och inte gör ett dugg för de grupper de säger sig representera. De tar emot sina löner, beskyddar de sina och de omger sig med lyx, men inget gör de för dem som de borde arbeta för. Detta fenomen har uppstått gradvis genom åren i Peru, inte bara inom handikappsektorn utan inom satliga sektorer, inom utbildning, hälsa och arbetsmarknad, varhelst det finns sådana där eviga personer som omger sig med en stab och ett dramatiskt rykte, så som Huaman inom arbetarrörelsen, Delgado inom konsumentrörelsen, nu i kongressen Diez Canseco i handikapprörelsen och Barrón inom pensionärsrörelsen. Dessa personer skruvar sig fast i politiken och roterar mellan olika poster, men åstadkommer i slutändan inget av värde för dem som valde dem.
Sådan är nu situationen för de funktionshindrade, en stor del av befolkningen, som nu tyvärr inte längre är en minoritet så liten att man kan undgå att se. Det står inte rätt till. De sjukdomar och olyckor som orsakar funktionshinder borde försvinna ur statistiken, de kan undvikas med förebyggande arbete, med bättre lagar, som följs och inte förvandlas till verkningslösa dokument. I Peru har vi tex under åratal sett många olyckor inom byggnadssektorn, när strävan att bygga källare eller byggnader inne i städerna gräver ut marken med urdålig teknik, vilket orsakar ras som lämnar efter sig döda och skadade, något som ökar på statistiken och därmed gruppens skyddsbehov.
Personer med funktionshinder berövas konstant från många rättigheter, eftersom de anses vara konsumenter som inte kan producera något. Ingen betraktar fenomenet ur ett samhällsnyttigt eller ur ett hälsoperspektiv. Ett funktionshinder kan drabba alla, hjärtproblem, en höftledsfraktur eller en oväntad födsel med patologiska följder. Men risken ökar vid okunskap. Ett exempel är medfödda muskelsjukdomar. Inte många vet att kvinnor kan vara bärare av sjukdomen fast de inte uppvisar symptom och kvinnor med sjukdomen i familjen bör vara restriktiva med att skaffa barn, för att bryta den patologiska kedjan. Varje syndrom bör uppmärksammas i tidig ålder för att kunna utredas ordentligt och för att funktionshindret ska bli så litet som möjligt och rehabiliteringen bli kraftfull, sättas in i rätt tid och ha god kvalitet.
Man bör lägga krutet på vaccin, nutrition och god vård till hjärt och lungsjuka, för att undvika senare hälsoproblem som orsakar funktionshinder. Lagstiftarna, läkarna, utbildarna och samhället i övrigt har här ett stort arbete framför sig, ett arbete som måste finansieras. En hälsokampanj kostar pengar. Statliga pengar finns att tillgå, detta borde tillskrivas en årlig utgiftspost, men istället lägger man pengarna på vapen, på höga tjänstemäns löner, på att skapa flera olika ministerier och instanser för ett och samma ändamål. Det borde tex endast finnas en instans ansvarig för hälsofrågor, men nej, vi har den statliga, EsSalud, en per militär enhet samt SIS. På samma sätt har vi privata aktörer på den sociala sidan, när det skulle ha räckt med ONP för att ta hand om sociala frågor. Vi behöver inga fler skumma instanser skapade av en korrupt regering.
Måtte paragraferna i nya Lag nr 29973 vara måna om att ta med i åtanke allt som behövs, så att denna lag äntligen kan bli det lagliga instrument som kan erbjuda en lösning på hela problematiken, och hjälpa en grupp som under många år varit exkluderad från alla former av insatser från regeringens sida och endast fått medömkan, hjälpinsatser och allmosor, som mera stjälper än hjälper. Funktionshinder innebär inte funktionslöshet, vi borde kalla dem personer med begränsningar av någon form. Vi bör eftersträva en professionalitet, en god rehabilitering och framförallt förebyggande åtgärder och en minskning av all denna sjukdom som kan undvikas.
Flera artiklar av: Jorge Paredes Romero