Kollektivtrafik och funktionshinder
LatiCes översättare Cecilia Bergstrand
Rätten till tillgängliga transporter kränks fortfarande dagligen för 750 000 personer med funktionshinder i Santiago och mer än 2,5 miljoner personer med funktionshinder i övriga landet. Det ger upphov till stor maktlöshet i gruppen och dessutom för 7,5 miljoner chilenska medborgare som följer dem varje dag, släktingar till personer med funktionshinder.
Den 30 mars 2007 skrev Chile under "Konventionen för funktionshindrades rättigheter" på FNs huvudkontor i New York.
Den fastställer att "det är staternas skyldighet att ägna särskild uppmärksamhet åt att transportmedlen inte är otillgängliga för personer med funktionshinder", i syfte att de ska kunna leva ett värdigt, självständigt och deltagande liv under jämlika förhållanden.
Kollektivtrafiken i Santiago och övriga städer i Chile har misslyckats, sade republikens president, Michelle Bachelet i sitt senaste tal som hon höll den 21 maj. Och misslyckandet fortsätter eftersom det diskriminerar, är otillgängliga och bryter mot de mänskliga rättigheterna för personer med funktionshinder.
Transportministeriet köper in 45 nya bussar och företaget Metro i Santiago investerar i 20 nya och fantastiska spanska vagnar och tror att med kvantitet kommer kvaliteten att öka, vilket starkt ifrågasatts av alla grupper.
Man investerar miljontals dollar för att det kollektiva transportnätet ska få mer av samma sak. Sådant som inte alls stämmer överens med gällande nationella och internationella regler när det rör värnandet av civila, medborgerliga och mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder.
Akilleshälen är fortfarande bristen på en övergripande design och den ger sig till känna i ett system som är otillgängligt för rullstolsburna personer, och/eller de som har nedsatt rörelseförmåga, i bussar, vagnar och på tunnelbanestationer. Det verkar som om Lag nr 19.284, som handlar om den fullständiga sociala integrationen av personer med funktionshinder, inte har någon betydelse och inte heller de åtgärdsförslag som lämnats in av Den nationella stiftelsen för funktionshindrade (FND) i början av 2007.
Det är nu två år sedan systemet "Transantiago" sjösattes och företaget Metro påpekade (i Forumet transport och funktionshinder som grundades på Ministeriet för nationell planering och som jag inbjöds att delta i), att man inte hade tillräckliga resurser för att göra investeringar i speciella ingångar till de mer än 40 stationerna på linjerna 1 och 2 i huvudstaden, och som under sin väg diskriminerar de funktionshindrade.
Enligt företagets representanter på den tiden, som hade hand om det främsta kollektiva transportmedlet i staden, skulle anpassningarna innebära en kostnad på omkring 30 miljoner US dollar, en summa som företaget "inte hade" för att genomföra investeringen.
Idéerna föll ihop fullständigt när styrelseordföranden i företaget Metro, Clemente Pérez, i mars förra året tillkännagav en investering på mer än 165 miljoner US dollar för att renovera några stationer: infrastruktur, breddning av perronger, inköp av nya vagnar och t o m tv-apparater till vagnarna. Tv-apparater som genom reklam ska hjälpa företaget att kompensera sina kostnader.
Hundratals miljoner dollar i investeringar, och ändå fortsätter de att diskriminera personer med funktionshinder. Vad ska de säga till barnen med funktionshinder som inte kan ta sig till rehabiliterande behandlingar p g a att kollektivtrafiken är otillgängliga? Vilket är statens ansvar när man hindrar personer med funktionshinder att ta sig fram, en särskild utmaning är kollektivtrafiken som gör att de kan få tillgång till andra rättigheter som hälsa, utbildning och arbete?
Vilket är det ansvar tillkommer företaget Metro när det diskriminerar och moraliskt förminskar gruppen? Vilket svar har Chile till den internationella opinionen, turister och människor med funktionshinder från länder i Europa, Asien och Amerika som vill besöka Chile, ett land som inte har ett tillgängligt kollektivt transportnät.
En svenska kvinna, Inga-Maj tog kontakt med oss när hon planerade en resa till Chile och hennes främsta bekymmer var hur hon skulle kunna ta sig från plats till plats. Eftersom det inte fanns några möjligheter att använda kollektivtrafiken frågade hon oss om det fanns möjlighet att hyra ett fordon som var anpassat till henne, en person med fysiskt funktionshinder.
Sanningen är den att den chilenska byråkratin vad gäller import av specialanpassade fordon för funktionshindrade är enorm, tullarna skyhöga och importföretagen och olika representanter för fordonsmärken i Chile inte är intresserade av att erbjuda fordon till personer med begränsningar. Vi rekommenderade att hon skulle ta kontakt med ett taxi-företag. I Chile finns det inga statliga subventioner för detta enorma kostnadstillägg.
Vi har en stor utmaning framför oss, vi som är experter på funktionshinder och representanter för organisationer för personer med funktionshinder när vi ska fortsätta undervisa och få till stånd juridiska processer samt på området tillgänglighet för alla, från och till hela världen, tillsammans med personer med funktionshinder och med enheter i länder som respekterar sina medborgares rättigheter, särskilt de som har funktionshinder.
-----------------------------------------
*Alejandro Hernández, Ordförande för Den nationella stiftelsen för funktionshindrade.
director@fnd.cl
www.fnd.cl
Flera artiklar av: Alejandro Hernández, Fundación Nacional de Descapacitados (FND)