Kramarnas plats
LatiCes översättare: Laila Saleh
Argentina. För åtta månader sedan bildades la Comisión de Discapacidad de la Asamblea Permanente por los Derechos Humanos (Kommissionen för funktionshinder inom permanenta sällskapet för mänskliga rättigheter).
Mer en tio personer anslöt sig med samma målsättning: att skaffa sig information och göra anspråk på sina rättigheter, inkluderade i var och en av de gällande lagarna. Trots att de är diskriminerade dagligen så ger de inte upp. De är ett exempel på glädje och motståndskraft; en grupp kamrater som med kärleken står upp mot orättvisan.
Diskriminering. Likgiltighet. Dålig behandling. Hur gör man för att stå upp mot dessa dagliga orättvisor som personer som har ett funktionshinder möts av varje dag? Det enda sättet: att organisera sig.
För åtta månader sedan uppstod spontant ett ställe var lyssnande och kamratskap blev ett sätt att leva. Det finns inget alternativ. Inom la Asamblea Permanente por los Derechos Humanos (APDH) i Rosario utformades en kommission för funktionshinder. Initiativet kom från Lorena Lescano som kämpade hängivet för att sin åttaåriga son, som lider av autismspektrumtillstånd (AST), skulle få gå i skolan.
Vägen var långsam, mödosam och minerad med svårigheter, både byråkratiska och mänskliga. Ändå ger Lorena inte upp. Med tanke på de upprepade nekandena från skolmyndigheter och provinsens undervisningsministerium så gick hon till högkvarteret som APDH har i la Toma. Här mottog de henne med en öppen plats för att föra fram tvivel, klagomål, och framför allt, för att försöka lösa alla dagliga diskriminerande handlingar som bryter mot alla rättigheter inkluderade i den gällande lagstiftningen.
Från den dagen blev Lorena kvar i organisationen som redan har en 35 år lång historia. Hon utformade kommissionen som hon idag leder tillsammans med en viktig grupp kollegor. Från den här platsen möter hon smärtan, orättvisan och även glädjen i att känna att hon har sällskap. "Jag tänkte att såsom dörrar har öppnats för mig inom APDH så skulle de kunna öppnas för andra personer som också har problem med utbildning, arbete, boende, sociala vårdtjänster. Så vi bestämde oss för att skapa en kommission med öppna dörrar."
Det juridiska teamet i APDH följde Lorena och hennes klagomål. "Jag kom hit med problemet med min son utan skolutbildning, en liten pojke på åtta år med AST, Ministeriet och ett utvärderingsteam från en specialskola hade sagt att min son inte skulle få gå i skola, och körde därmed över alla de diagnoser som specialisterna hade gett. De tillät att min son gick miste om sin skolgång under ett helt år och på grund av detta beslöt jag mig för att inte ge upp. Jag träffade folket från APDH, advokaterna, speciellt dr Martínez, som slog följe med mig i den här kampen", berättar Lorena.
enREDando kom till ett av de möten som kommissionen har dagligen. Utrymmet är litet men där inne finns en mänsklig storhet som bländar. Styrkan hos varje medlem i kommissionen - till största delen personer som har någon typ av funktionshinder - avspeglas i deras röster, deras vittnesbörd och historier från livet. I det här lilla kontoret finns hemtrevnad, söt mate och en grupp personer som omhuldar dig med blicken.
Lorenas historia är paradigmatisk. "När jag kom till APDH var jag desperat", säger hon. "Vi stod i en fruktansvärd byråkratisk kamp, tills vi bestämde oss för något mera slående, vilket var att infinna oss framför de korresponderande personerna, utan förvarning. Ändå blev vi mottagna på ett mycket dåligt sätt. Vid det tillfället rådde de mig att mitt barn måste gå i en specialskola. Det var varken vad jag ville och inte heller vad han behövde. Men likväl tog jag min son under ett års tid till en specialskola där jag tillbringade två timmar per dag sittandes vid dörren för att fortsätta min kamp för att min son en dag skulle få gå i en kommunal skola. Varje dag pratade jag med skolans rektor för att få reda på hur det gick för honom. Jag lyckades med att låta min son få en speciallärare i ett klassrum, anpassad för hans verkliga förutsättningar, eftersom han inte ens kunde integrera med de grupper av pojkar som gick i den skolan eftersom deras förutsättningar inte var de samma. Att vinna allt detta kostade mig gräl även med kansliet för utvärdering av det här området", berättar hon.
Med ständigt stöd från APDH, uppnådde Lorena Lescano att hennes son blev inskriven i en offentlig skola i provinsen, trots att Utbildningsministeriet fortsätter upprepa för henne gång på gång att "det inte är möjligt".
Fler historier
"Att åka buss är ett problem, det är ett problem överallt och det är så folk ser det. Men för oss är det inte ett problem, trots mitt funktionshinder så var jag atlet inom NOB, och hon var också det. Och folk kan inte tro det för de tänker att den här käppen är ett hinder". Det här är Miriams historia. När hon pratar om "hon" så pekar hon på sin kamrat Delia, en fantastisk kvinna på 65 år, atlet, professionell maratonlöpare, en enastående kämpe.
Miriams historia är en symbol för orättvisan och statens skamlöshet. Hon arbetar i de bås som säljer busskort i Rosario. Miriam kom till kommissionen på grund av ett problem som en av hennes kollegor på jobbet hade. Solidaritet, först och främst. "Här hittade jag en plats där man kan försvara och hjälpa människor. Det finns många som inte känner till sina rättigheter, de vet inte, de blir kvar i förnekandet. Du måste kämpa, för det ligger på ditt ansvar", säger hon med en stark visshet om att hon är på rätt plats. Från APDH påvisar de vilka arbetsvillkor som gäller för de som varje dag är "inspärrade" i de där hytterna. "Vid första anblicken kan man se att de inte har toaletter (ibland går de ett kvarter eller mer för att be om en plats där de tillåts uträtta sina behov), och utrymmet är minimalt, de lider av kylan eller av den mest fruktansvärda värme och de har inget vatten. Vi frågar oss om arbetstagaren vid Banco Municipal (Kommunala Banken) skulle acceptera sådana villkor? .men de tar bort rättigheterna och gör så att de tillhör ett kooperativ och hävdar de från APDH. Så, förtvivlan över bristen på jämställdhet gör att ingen vågar klaga. Den som gör det får betala priset, säger Norma Ríos.
Ordförande för APDH betonar i sin tur också, med stor oro och upprördhet, de skymfer som många funktionshindrade måste stå ut med varje dag när de ska genomföra ett ärende eller yrka på sina rättigheter. "Alla dessa människor här hårt arbetande och har ett komplicerat problem eftersom de inte har tillräckligt med pengar, vilket andra har, detta är dyrbart för det är folk som kämpar mycket mer än vem som helst annan".
"Det är otroligt att se hur människors ansiktsuttryck förändras när de ser att de kommer tillsammans med någon", säger hon upprört. "Det tog ett år för en kamrat att få en hörapparat", påpekar Ríos och adderar mer ilska till sitt tonfall. Lorena bekräftar å sin sida: " I fredags träffade jag advokaten i Rosario och vi tog med oss 10 fall till henne där personer har blivit nekade service utan tydliga argument.
Raúl, en annan medlem av Kommissionen, fick utstå brist på solidaritet från en granne som satte ladmärken vid ingången till huset så att han inte skulle kunna köra in sin bil. "Vi lärde känna honom för vid ett tillfälle köpte de huset som finns framför hans, som har en gång med en ingång genom vilken han behöver köra sin bil, eftersom han har ett 90 procentigt funktionshinder i sina ben. Vad gjorde de personer som kom med honom? En viktig advokat från Foro local (lokala forumet), satte dit alla landmärken så att han inte skulle kunna köra in med bilen till sitt hus", berättar Norma.
Jorge kom för tre månader sedan. "Jag är funktionshindrad, journalist, biolog. En dag gick jag till terminalen för att hämta ut en biljett när en person från Kommissionen kom fram till mig och säger "kompis, om de skapar något problem för dig så kom hit för vi har ett bord i terminalen", och så fortsatte vi att prata. Detta var för tre månader sedan". Jorge stannade kvar i APDH. "Saken är enkel", säger han. "Där finner de lösningar på grejerna".
Ansvaret ligger inte bara på individerna. Det åligger också staten och den privata sektorn. Miriams historia, för att nämna en, demonstrerar detta. Hon jobbar för ett arbetskooperativ utan socialskydd. Hytterna och deras skick beror på Kommunala Banken. I det här fallet är det staten som kränker de funktionshindrade personernas rättigheter, som avses i var och en av de befintliga lagarna.
Fernando lider av bipolär sjukdom. I ett hörn av bordet, där mate och en pudding cirkulerar, berättar han att han kom dit för att söka information för handläggning av sitt intyg om funktionshinder. "Det är två veckor sedan jag kom. Vi är många som är bipolära och vi är osäkra på vilka förmåner vi har och vilka nackdelar vi har med intyget", förklarar han.
Kämpa, informera, försvara
Stödet från en organisation för mänskliga rättigheter med 35 år av kamp bakom sig, är oersättligt för dem som kommer dit för att söka efter någon som lyssnar, någon som sträcker ut en hand till dem, information, en hjälp till att se hur man kan försvara en mänsklig rättighet. I APDH är advokaterna till för detta. "Vi ber inte om något vi inte vet att lagen tar i beaktande. Alltid när vi ber om eller kräver något så är det för att det står i lagen. Den nationella lagen om funktionshinder är den lag som innefattar alla lagar som kan finnas", förklarar Lorena Lescano. Att skaffa sig information är nyckeln.
I Argentina finns följande lagar som tar rättigheter för personer med funktionshinder i beaktande:
- Lag 24.431: Övergripande skyddssystem för personer med funktionshinder.
- Lag 24.901: Systemet för grundläggande bidrag för övergripande kvalificering och rehabilitering till förmån för personer med funktionshinder.
- Lag 23.660: Lagen om sociala vårdtjänster.
- Lag 25.785: Tillgång till en proportion av inte mindre än 4 procent av arbetsmarknadsprogrammen.
- Lag 24.754: Fastställa att de företag som tillhandahåller vårdtjänster ska täcka för de bidrag som är avsedda för OS.
- Lag 26.378: Godkännande av konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder och dess fakultativa protokollet.
Provinslag (Santa Fe) 9.325: Övergripande skyddssystem för personer med funktionshinder.
Första lördagen i varje månad genomför kommissionen ett dagsarbete på Plaza Montenegro (San Luis och San Martín) från klockan 10 - 16, där de slår upp ett tält och finns tillgängliga för dem som vill komma och vidarebefodra frågor och klagomål. Dessutom är de vid bussterminalen på tisdagsmorgnar och fredag eftermiddag. "Den specifika funktionen är att informera personer om deras rättigheter, om hur man skapar ett intyg om funktionshinder, vilket många personer inte vet hur man gör, samt om rätten att inneha ett sådant. Därtill hjälper vi till att hämta ut biljetter i terminalen. Vi gjorde en överrenskommelse med CNRT som är la Comisión de Regulación de Transporte (Kommissionen för transportreglering), som hjälper oss att lösa den här typen av problem. Ibland kan vi lösa det på en gång och ibland ber vi om lite mer tålamod".
I kommissionen har vi mycket lust, entusiasm, glädje och kärlek. "Allt görs på grund av kärlek", säger de över 10 medlemmarna i kör. De ler åt motgångarna, de håller fast vid drömmarna och fortsätter sträva framåt. "Delia är ett exempel på livet", tillägger Lorena. Hon är den här kommissionens stolthet, för sin styrka, sin integritet och hennes ändlösa mod att konfrontera svårigheterna.
De som kommer för att få information, för att undanröja den här försummelsen av rättigheter, säg till dem att de aldrig får ge upp. Det första som de kommer att stöta på är ett nej. Men man måste kämpa", är de sista orden som jag hör från kommissionens ordförande innan jag tar farväl med vissheten om att jag har funnit en plats där ordet "kamrat" värderas lika högt som livet själv.
Marielas historia: Vi delar ditt vittnesmål
Vi känner Mariela sedan många år tillbaka. Sedan hon var mycket liten har hon haft en neurologisk sjukdom som markant påverkar hennes motorik och rörelser, både i hennes händer och i benen och fötterna. Från några år tillbaka har hon certifikatet för funktionshinder, ett allmänt dokument (likvärdigt med det nationella identitetsdokumentet) som inom ramen för nationella lagen 24.091, gör det möjligt för henne, likväl som för alla funktionshindrade personer, att fritt tillgå kollektivtrafiken, både den urbana och mellan urbana platser.
Dock är det inte en lätt sak att få tillgång till en sådan rättighet: "Jag reser ofta utanför Rosario. Vid biljettluckan har jag mer än en gång varit tvungen att utsättas för hemska och förödmjukande situationer, när företagens anställda ger vilka ursäkter som helst för att inte ge mig biljetten. Det har hänt mig att de har sagt att det bara finns en eller två tjänster per dag som vi funktionshindrade personer kan tillgå. Eller att bussarna är fulla, när jag sedan såg dem avgå med tomma platser", säger hon med frustration och minns olika situationer hon upplevt.
"Många anställda tror att de är ägarna av företagen och de behandlar oss med stor arrogans, de ser ner på oss, mer än en gång har jag återvänt förolämpad och utan resan. Alla borde veta att transportföretagen är subventionerade av regeringen inom ramen för denna lag", tillägger Mariela och sätter ord på orättvisan.
"Jag tror att företagen spelar tills vi blir slutkörda, tills vi håller käften, vi är helt enkelt bara funktionshindrade, och så är det inte. Vi är många personer som är i den här situationen. Jag tröttnade, jag ryckte upp mig och gick för att framföra klagomålen hos CNRT, som har ett kontor i terminalen i Rosario. Till min förvåning, som vore det ett skämt, upptäckte jag att kontoret fanns på första våningen dit man endast kan komma genom en brant trappa. Jag kom fram med viss ansträngning, jag betjänades vänligt och de understödde mina klagomål. Åtminstone så förhindrar det företagen från att fortsätta så här med full straffrihet", avslutar hon.
Flera artiklar av: enREDando