Nationell Karavan av Personer med Funktionsnedsättning mobiliserad för en inkomst av 500 BOB/månad
La Paz, den 27 maj 2016 som ett resultat av hjälplösheten inom Bolivias mångkulturella stat och framför de politiska hånen av Evo Morales regering och de 63 undertecknade avtal som dock inte uppfylldes liksom, med de 40 000 000 BOB, som vi under 2008 lyckades få för att främja personer med funktionsnedsättning, och inte skulle användas i annat syfte såsom ministeriets eller regerings egna uppgifter.
Med tanke på dessa och många andra brott mot våra rättigheter, arrangerade Bolivianska Förbundet av Personer med Funktionsnedsättning (COBOBDI) en mobilisering som kändes som Integrations Rullstolskaravanen från den 15 november 2011. Karavanen rörde sig fram på vägarna genom fem av Bolivias departement under 100 dagar och 1,520 km tills den nått regeringens säte i La Paz. Det var då vi lyckades med att det beviljats en allmosa på 1 000 BOB/år (143 USD/år).
Tidigare i år (2016) efter missnöje med att ta emot dessa 1 000 BOB per år, organiserade personer med funktionshinder i departementet av Cochabamba en vaka som startade genomförandet av demonstrationer för att kräva 250 BOB/månad (3 000 per år). Så småningom radikaliserades åtgärderna och rullstolar hängdes på broar. I departementen Chuquisaca, Santa Cruz och Beni startades även vakor för att kräva 500 BOB/ månad (6 000 BOB per år). Så kraven växte och spreds successivt tills resten av landet, Potosi, Pando, Tarija, El Alto och La Paz. Vakan av San Francisco de la Paz som säte för regeringen förstärkte sitt deltagande och började agera som sambandet för media och de andra vakorna.
I Cochabamba, med medverkande av en företrädare för förbundet och med deltagande av departementets representanter beslutades att genomföra den nationella karavanen för att kräva 500 BOB/månad. Den 21 mars startade marschen med deltagande av 80 demonstranter, 50 av dem rullstolsbundna, 3 barn med Downs syndrom, Karavanen avgick till La Paz (säte för regeringen), och fick stöd familjerna och universitetsstudenter av utbildningen socialt arbete.
Från Cochabambas dal gick karavanen uppför mot Puna Paceña vilket var extremt ansträngande och påverkade hälsan hos flera demonstranter som var tvungna att dras tillbaka till sina ursprungsorter. De andra fortsatte fram och fick solidariskt stöd från både människor och institutioner. Regeringsföreträdaren mötte karavanen och sade att de inte hade möjlighet att godkänna den inkomsten, de kunde dock starta dialoger för att diskutera andra krav. Detta togs inte väl emot av de mobiliserade personerna med funktionsnedsättning.
För att försvaga mobiliseringen började regeringen bedriva rundabordsdialoger över hela landet med de som saknade övertygelse och var beredda att förhandla några allmosor. På vägen gick karavanen genom några samhällen som står på regeringens sida, de stängde dörrarna för karavanen, och de som deltog i denna var tvungna att tillbringa natten på den isiga vägen och få var de som sympatiserade med dem och erbjöd dem natthärbärge. Vid ankomsten till Patacamaya, en stad som ligger 100 km från La Paz, gick delegationer som företräder de vakor från andra departementen inklusive San Francisco vakan med 40 demonstranter och 20 rullstolar med i karavanen. De bär med sig en spis, sängar, mat och andra föremål som hade samlats i staden. Den 25 april avancerade karavanen från Ventilla de sista 11 km fram mot staden, sätet för regeringen. Det var en folkmassa på mer än 300 rullstolar, familjer och vänner till personer med funktionshinder och medborgarna från El Alto och La Paz. De skrek krigsrop för att visa sin solidaritet och sitt stöd till karavanens rättvisa krav.
Karavanen hade promenerat 384 km. från Cochabamba till La Paz, sedan sattes tält i atrium av San Francisco Kyrka, där en gudstjänst för demonstranternas hälsa samt för hela befolkningen med funktionshinder hölls. Den känslokalla regeringen och med samma okänslighet, samlade sina anhängare och offentligt undertecknade Global Plan som inkluderar 42 ämnen, som täcker samma behov som redan finns med i lagen men som dock aldrig hade uppfyllts. De 8 ingångar till Plaza Murillo (Murillo torg) stängdes av med trådgrindar som vaktades av kravallpolis. Karavanen stannade i Junin gatan, ett kvarter från Plaza Murillo där trådgrindarna sattes. När karavandeltagarna försökte komma in i Plaza Murillo blev de våldsamt nedtryckta av polisen. Dessa händelser upprepades vid flera tillfällen och även när demonstranterna hängde sig på bron av Perez Velasco torg.
Dialogerna som hölls med regeringen bröts av flera omständigheter pga. okänslighet att ta itu med frågan om inkomsten. Det sista förtrycken av demonstranterna var efter 32 dagar av mobilisering i regeringens högkvarter. Torsdagen den 25 maj användes vattenkanon lastbilen ”Neptune" mot demonstranterna, polisen attackerade dem med extremt kallt vatten och med sådan kraft att rullstolsbundna hamnade på golvet när deras rullstolar välte. Ett resultat av denna kränkning av rättigheterna för personer med funktionshinder var 12 personer sårade och 8 som häktades och som kommer att åtalas av åklagaren på begäran av regeringen.
Sedan början vägrar Evo Morales Ayma att ha en öppen dialog med Funktionshinders karavan. Regeringen gav en arbetsmemorandum för personer med måttliga funktionsnedsättning, som lämnade helt oskyddade de människor som inte kan arbeta på grund av allvarliga och mycket svåra funktionshinder. De 500 BOB/ månad som krävdes löser inte någons liv och det är bara en liten ersättning för deras funktionshinder, som kunde stödja starten av deras sociala integration.
"Vår Värdighet har inget pris våra Rättigheter Förhandlas Inte"
* Före detta nationell ledare av COBOPDI
Flera artiklar av: Carlos Mariaca Alvarez