Integrationskaravanen av rullstolar
LatiCes översättare: Claudia García
Bolivia. En smaklöshet korsar mitt sinne, en djup sorg genomsyrar mitt tänkande, mycket nära en berättelse som är skriven i min själ av minnen, längtan och önskedrömmar av mina bröder och systrar med funktionshinder, pojkar och flickor och 7 åriga Sebastian Pacha, som springer bredvid mig i takten av rullstolarnas marsch på Orientevägen och en dag i "Río Puente Roto", där det anonyma livets verklighet dränks.
Borta är de Okända Hjältarna som märkte historien med en uppoffring, i en kamp om hopp avverkade de vägen i fem av Bolivias län. Integrationskaravanen av rullstolar gick genom 1520 km under hundra dagar. De hundra dagarna som har utsetts som "dagen" av rättigheter, demokrati och värdighet.
Jag minns de med en mängd kortlivade känslor. Jag kommer ihåg att de såg sina brister utifrån deras egna historier av smärta, diskriminering eller försummelse. Var och en av dem är en egen värld och ett universum av alla latenta hopp. Dessa skillnader, som ibland tycks vara unika, ignorerar verkligheten av dem är likartade men inte identiska.
De har redan gått och lämnat mitt hjärta i nostalgi för dem. Det påstås att en dag den erfarenheten, så nära eller identiskt som det vi levde, kommer inte att lämna något avtryck i historien.
Endast Gud vet vad de lämnade kvar och vad det är som kommer att inträffa dem efter deras återkomst från en heroisk kamp av 110 dagar.
Stolta kommer de att säga att de var en del av en anonym berättelse om en marsch som startade i Trinidad Beni, den 15 november 2011 och varade till den 23 februari 2012 med syftet att nå regerings högkvarter. Och trots livets svårigheter förväntade vi oss inte en så sorlig utgång, en så ojämn aggression mellan människor med funktionsnedsättning och poliser.
Jag undrar varför det slutade på det sättet som det gjorde då under mer än 1500 km vi bara skymtade vi att vi skulle uppnå en dröm. Drömmen från vilken vi vaknade upp med slag till den hårda verkligheten av indolenta regeringens försök att nick värdighet för dem som kräver sina rättigheter precis som om detta vore ett brott att vara en person med funktionsnedsättning. Vi nekades rätten att nå Kilometer Zero och Plaza Murillo på samma sätt som motståndsmarchen för TIPNIS hjältemodigt hade gjort, liksom underordnade marionetter av regeringen i marschen för CONISUR gjorde och som även Evo anhängare klädda i en kostym av förändring gör, men som stoppar hoppet för fattiga människor vilkas rättigheter diskriminerades, såsom vårt folk.
Vila efter marschen och människor med funktionshinder korsfästar sig i La Paz
Det lagförslaget som Evo Morales antagit är en samling av vårt förslag, han skulle skämmas att presentera och lyfta upp föreskriften som sin egen utan att nämna att vi är målet av hans diskriminerings politik och förakt bara därför att vi inte är som han skulle vilja att vi var.
Kommer han ihåg att vi var tvungna att göra en hungerstrejk (från 31 februari tom.7 april 2005 i APDDHH) för att bli inkluderade i den nya konstitutionen? Kommer han ihåg att året 2007 i en nationell mobilisering erövrade vi att ekonomiska resurser reserverades för politiska partier direkt skulle gynna personer med funktionsnedsättning? (Resurserna som avleds till ministerierna i ett missbruk av opportunism).
Kommer han ihåg att han tillät att vi misshandlades den 3 februari 2011 framför Justitiedepartementet? Minns han att hans ministrar och nära medarbetare, för att avsluta våra demonstrationer, tecknat 61 avtal och lovade att möta våra krav, men att ingen av dessa infriades? Dessa är bara några exempel som kan ingå i en rättegång om ansvar. Vi hoppas på den gudomliga rättvisan då det vi gjorde var att kräva en rättighet erkänd av författningen men som herrarna Evo Morales och Alvaro Garcia Linera ignorerar.
Flera artiklar av: Carlos Mariaca Alvarez