Bar Pangea: drömarbetsplatsen som existerar
Yelah
Argentina. En till synes oansenlig bar i Argentina visar sig fungera som vi vill att hela världen ska fungera. En dag hoppas jag kunna uppleva en värld som detta ställe. En utopi? Förvisso, men utopier skall man ha som mål, för det är på vägen mot dessa som vi förbättrar vår värld.
Jag är för närvarande i Tucumán, en liten stad i norra Argentina. Syftet till min visit, i denna pittoreska stad, är att studera sexuell mångfald och attityder från samhället mot dem som viker från den normativa synen. Under en av mina intervjuer kom jag i kontakt med en bar som väckte inte bara min nyfikenhet utan också min beundran. Min informant ville träffas på ett ställe som heter Pangea. Stället ser inte mycket ut för världen. Den är lite sliten och med färgglada väggar. Vi satte oss ned och hade intervjun medan vi åt några piroger och drack en öl. På vägen ut efter intervjun sa min informant, som på förbigående:
- Det här stället är ett kooperativ. Den drivs av anarkister.
Detta utlöste en enorm nyfikenhet hos mig. Jag kunde inte ha varit i ett riktigt kooperativ utan att ha undersökt det närmre. Jag skulle aldrig ha förlåtit mig själv. Min besatthet med de autonoma kooperativen har gått så långt att jag övervägt att besöka det välkända Zanon. Dessvärre ligger den alldeles för långt bort för att jag ska kunna förverkliga detta. Nu hade kooperativet funnit mig. Ibland kommer verkligen berget till Muhammed.
Mot personfixering
Jag återvände ett par dagar senare. Klockan var cirka fem på eftermiddagen när jag anlände och stället verkade vara stängt. Jag skulle inte låta en liten petitess som tid eller att de inte hade öppet hindra mig. Jag kände på dörren, den var öppen! Jag drog upp den och steg in. Inne mötte jag en något förvånad tanig kille.
- Hej mitt namn är Nico och jag vill skriva en artikel om detta ställe, sa jag utan att låta killen ens hitta andan för att säga något.
- Vänta jag ska hämta någon du kan prata med, svarade han till slut.
Ut ur det jag förmodar var köket kom det ut en stor kille i bar överkropp. Jag förklarade åter att jag ville göra en artikel om stället och killen svarade mycket hövligt att han absolut skulle ställa upp men slutade inte jobba förrän klockan nio. Jag försäkrade att det inte var några som helst problem och att jag skulle återvända då. Jag var faktiskt på plats innan klockan nio, ivrig som jag var.
Den stora killen satte sig vid mitt bord en liten stund efter klockan nio. Han förvarnade mig om att det skulle komma ytterligare en kille och medverka vid intervjun då de var emot all personfixering som skulle kunna uppstå om de agerade som individer. Jag var positiv överraskad redan nu. Jag som mycket sällan ställer upp ensam på saker just för att jag avskyr personfixeringen som kan uppstå. Detta var tveklöst min plats i världen.
En stund senare satte sig ytterligare en kille vid bordet. Jag började med att berätta det jag hade hört om stället och som väckt min nyfikenhet. Tydligen hade jag blivit felinformerad vid en aspekt av stället. De rättade mig med att stället inte drevs av anarkister utan att endast två av dem var bekända anarkister. De menade att de flesta där delade vissa grundläggande ideologiska värdegrunder men att det vore fel att säga att stället drevs av anarkister. Däremot bekräftade de att stället var ett självstyrande kooperativ.
Arbetsuppgifterna roterar
Pangea hade uppkommit för cirka sex år sedan ur ett utbytesprogram mellan universiteten i Tucumán och de i Spanien. Några tjejer hade haft en utlandstermin i Tucumán och förälskat sig i några lokala grabbar. När det var dags att återvända till Spanien hade de letat efter en möjlighet att finansiera sitt uppehälle i Tucumán och flytta dit för gott. Då uppkom idén om att öppna en bar.
Tjejerna hade återvänt till Spanien för att samla kapital medan grabbarna hade löst allt praktiskt i Tucumán. Detta är ingen liten uppgift i ett land som har förälskat sig i den byråkratiska processen och stämplar. Redan från början hade förutsättningarna varit att alla skulle jobba lika mycket och erhålla lika stor del av vinsten. Däremot hade det funnits konflikten i styrelseskicket för företaget. En av de initiativtagarna ansåg att det skulle drivas som vilket företag som helst. Konflikten resulterade till slut i att han och hans flickvän (också initiativtagare) köptes ut. Därefter beslutades det att alla beslut skulle ske horisontellt efter möten där hela gruppen är närvarande. Arbetet skulle distribueras rättvist och arbetsuppgifterna skulle variera. Alla skulle göra alla arbetsuppgifterna, vid olika tillfällen, från att rengöra toaletterna till bokföring.
Vill utvidga verksamheten
Företaget är ett så kallat arbetskooperativ vilket medför att de inte är begränsade till restaurangen utan kan utvidga sin verksamhet till olika sektorer. Bland annat diskuteras det för tillfället både ett tryckeri och ett mindre jordbruksområde för att minska restaurangens beroende.
Samtidigt är de involverade i en rad olika evenemang utanför baren. De har samarbetat med olika gräsrotsorganisationer till dessa evenemang. Som exempelvis har de haft en mindre marknad i lokalerna där en av aktörerna var en lesbisk gräsrotsorganisation eller den framtida planen att JAT (Juventud Anarkista de Tucuman) ska ta tillvara och utveckla ställets bibliotek. Pangea är ofta ute i demonstrationer och marscher under egen fana och stödjer allt ifrån demonstrationer för sexuell mångfald till protester mot kapitalismen och sociala orättvisor.
Företaget har idag sjutton medlemmar. Efter det inledande kapitalet för att dra igång stället har inget mer kapital investerats. De medlemmar som anlänt efter starten har bidragit "endast" med arbetskraft men framföra allt med arbetsglädje. De som tillkommer är ofta universitetsstuderande som behöver ett jobb under tiden för studierna. I gruppen fanns såväl arkitekter som medicinstuderande. Många av dem var socialarbetare och de flesta inom gruppen politiskt aktiva eller arbetade med sociala frågor i någon form. Ingen av dem hade kulinariska kunskaper innan de började jobba på stället. De som fick möjligheten att jobba där fick det efter rekommendationer från andra medlemmar utifrån personliga kvalitéer. Framförallt söktes det en samstämmighet med den övriga gruppen. Detta var mycket mer värdefullt än andra kunskaper de kunde bidra med enligt dem.
Har sett framtiden
Den yngsta medlemmen skiljde sig dock från de övriga. Inte endast i åldern utan för hennes socioekonomiska situation. Hon kom från de fattigaste områdena i Tucumán och saknar ett avgångsbetyg från grundskolan. Hon har jobbat inom jordbruket tidigare, främst i citronskörden. Detta är ett hårt arbete i solen (detta är inte lite i ett område där sommarmånader uppmäter temperaturer på 50 plus grader).
För de som inte känner till citronträd så är dessa fulla med taggar vilket resulterade i blodiga händer. Lägg på citronsyran så börjar ni få en idé om vad detta arbete innebär. Flickan är idag arton men de lät henne börja jobba när hon hade två månader kvar tills hon fyllde arton (i Argentina finns ett "officiellt" förbud att arbeta innan arton). Hon har sedan hon börjat jobba sökt de övriga medlemmars akademiska kunskaper och de har varit tillmötesgående. Idag har hon privata lektioner med medlemmarna och alla bidrar med de ämnesområden där de har störst kunskap. Hennes primära mål är att avsluta grundskolan men i framtiden vill hon studera vid universitetet. Med kamrater som dessa är jag övertygad att hennes mål kommer att uppfyllas.
När jag går därifrån är jag fylld med hopp. Jag har sett framtiden. Jag har sett arbetsglädje, kamratskap och medmänsklighet. Jag har sett en arbetsplats som fungerar som ett samhälle borde fungera. Jag har sett ett ställe där alla har samma värde. Där vars röst räknas lika mycket. Där en fattig outbildad tjej på arton år har lika mycket rätt att tycka till och bli hörd som en f.d. universitetsstudent med fyra års utbildning vid läkarlinjen. Där engagemanget inte stannar inom gruppen utan sprids ut till samhällets alla hörn. Ett ställe fyllt med kärlek och tolerans.
En dag hoppas jag kunna uppleva en värld som detta ställe. En utopi? Förvisso, men utopier skall man ha som mål, för det är på vägen mot dessa som vi förbättrar vår värld.
Flera artiklar av: yelah