Vad händer efter folkomröstningen om konstitutionen?
LatiCes översättare: Cecilia Bergstrand
Efter folkomröstningen om konstitutionen kommer folket att börja ställa fragor och vilja få svar. Före folkomröstningen fördes inte någon politisk debatt utan ägnade sig åt att ömsesidig aggression i media.
De olika ledarna har konfrontationen redan inletts: "Här kan de inte bli oavgjort, det finns en segrare, inget halvdant, bara helhet", president Evo Morales Ayma, "Vi har ännu en gång besegrat ett totalitärt projekt och vi tänker fortsätta" Prefekten i Beni, Ernesto Suárez, "Det är nödvändigt och en moralisk plikt att bygga pakter om ni vill fortsätta framåt", Mario Cossio, prefekt i Tarija.
I den här kommentaren kommer jag att utgå från en fråga som kommer att ge upphov till andra frågor. Varför samtalar vi inte med varandra för att på så sätt skapa en konstitution som inte alla måste stå bakom men som det finns ett samförstånd kring? Jag ställer frågan för att mana till eftertanke, för eftertanke måste det alltid finnas tid och plats. Fast det gör det inte när högre syften går för viljan.
Under nuvarande rådande sociopolitiska omständigheter kan man ställa frågan: Var det nödvändigt att försvåra läget i landet, att driva folket till att inta en ensidig hållning, där överenskommelse blev ett förbjudet ord? Är utvägen konfrontation och att man utesluter andra perspektiv och andra aktörer? Är det bättre och godtagbart med en ny rasism, utklädd till överdrivet positiv särbehandling av en del av befolkningen i motsats till andra delar, vilket blir följden av artiklarna 2, 3, 30, 31 och 32 i den nya konstitutionen? Jag ber läsaren att vänligen läsa mina andra krönikor och särskilt konstitutionen.
Förhållandet vän-fiende fortsätter och växer
Ingen, som har någon nationalkänsla och social engagemang kan upphöra att förvånas över regeringens och oppositionens envishet. Under processens gång har det onyanserade förhållandet vän-fiende förvärrats.
Oppositionen, som i mer än 20 år vägrat gå med på att reformera konstitutionen genom en konstituerande församling satt käppar i hjulet och sökte efter vänner, det vill säga fiender mot att reformera staten och samhället genom en konstituerande process. Förändringarna från 1995 och 2004 visade tillsammans med en komission som bestod av respekterade medborgare att det var omöjligt att skapa en ny konstitution.
I Bolivia har den historiska och politiska processen alltid utmärkts a en absolut syn. Varje ledare eller regering har i tur och ordning velat lämna sitt avtryck. Det finns många anekdoter i vårt förflutna men kontentan av dem är densamma: interna bråk, tillfällig maktutövning, externa allianser, som den som idag rör Chile och vattnet från Sillala.
Varje regeringsinnehavare känner sig utvald och upplyst nog, men i det här avgörande ögonblicket finns ingen plats för hjärtat bara för förnuftet. När jag säger hjärtat använder jag Pascals begrepp, han säger: "Hjärtat har sina anledningar som förnuftet inte känner till" detta begrepp stöder sig på andra kriterier: "Det sista steget för förnuftet är erkännandet att det finns en en oändlig mängd saker bortom det".
Det underliga i den nationella politiken är besattheten av att hitta fiender. Den avgörande och fruktbara uppgiften verkar vara att hitta fiender. Det nästintill sjukliga säkandet efter vem som är fiende till den historiska nationella processen.
Kanske är vi bolivianer nedtyngda av en bisarr politisk praktik som tenderar att förneka att det finns svar och som vilar på fatsa filosofiska begrepp som klasskamp, människans exploatering av människan och andra, som alla i och för sig är giltiga och verkliga.
Men jag tror, trots allt, att vi måste leta efter den verkliga fienden, inte i motsättningen utan bland somliga vänner-medhjälpare, den märkliga alliansen mellan den politiska klassen och maktgrupperna, som inte känner varesig nationalism och social engagemang.
En fiende påvisas i förhållande till en annan fiende. José Sánchez Parga säger "Det är denna missuppfattning som skapar så många politiska misstag, och vars villfarelse bara botas av erfarenheten och det sker när de upptäcker de skador de åsamkas av vänner och som de som ansetts vara fiender inte förorsakat".
Det är dessa underliga allianser av tjänster och stöd, som utarbetats med den största försiktighet, mellan politiker och maktgrupper precis som i sagorna, som t ex i Näktergalens bur av den mexikanske författaren Herminio Martínez. Är det så att vi bolivianer lever i en sjuk fantasi, där vi letar efter en inbillad fiende?
Mellen Stockholmssyndromet och Madoff-syndromet
Autonomistsyndromet liknar Stockholmssyndromet, regeringen och oppostitionen tar folket (den konstituerande församlingen och den konstituerande makten) som gisslan för att utöva sitt inflytande och göra så att gisslan (folket) ska identifiera sig med sina kidnappare. Sammanfattningsvis: Vilka är kidnapparna? Regering och oppostition. Hur? Genom Palacio Quemado pakten. Hur kan man se det? Med folkomröstningens fråga: "folkomrösta om konstitutionsförslagets text som det lagts fram av den konstituerande församlingen och korrigerats av kongressens specialkommission och som innehåller de överenskommelser som slutits i dialogen mellan den nationella regeringen, prefekterna och kommunala representanter angående självstyre."
Autonomisyndromet, kan man förstå som en analogi, men eftersom den är en metafor löper den samma risk som alla metaforer. Står vi inför ett nytt politiskt syndrom? Ja. För att ge fantasin fast form föreslår jag att vi kallar den: Bolivia Madoff precis som det under president Pando fanns ett Bolivian Syndicate.
Bernard Madoff byggde sin finansiella pyramid med hjälp av ett attraktivt erbjudande om ränta till investeraren. Resultat av investeringen var oberoende av inlösen av resultaten av de affärer där investeringen gjorts. En investering utan risk. Han garanterade en vinst på investeringen (mellan 8 och 12 %, en mycket hög nivå), både i upp- och nedgång. Alltså, resultatet på verkades inte av börsens, Wall Streets, upp- eller nedgång.
I vårt exempel är Wall Street lika med Palacio Quemado (ihopblandat med den lagstiftande församlingen), B Madoff är regeringen och oppostitionen (Den demokratiska högerns pakt, folkomröstningsfrågan, där finns hela röran). Pyramiden är självstyret. Det antas att självstyret (se artiklarna 269 till 305 i den nya konstitutionen) garanterar höga vinster utan kostnader. Det är en politsk, ekonomisk och social kalkyl utan jämförelse och, precis som Madoffs erbjudande, skulle självstyret ge en hög vinst oberoende av vilka kostanderna för funktionen är.
Och vad händer under tiden?
Medan det definitiva resutatet presenteras av den Nationella valdomstolen efter att den tagit emot resultaten från departementens domstolar, en föregående kontroll som ingår i alla val; förbereder sig politiska, sociala och civila ledare för att återuppta konfrontationen. Allt för att Bolivia splittring ska fördjupas. En konfrontation utan gränser och verklig historisk mening som vilar på ledarnas besatthet och inte en följd av en lugn genomläsning av resultatet (fortfarande preliminärt) från folkomröstningen. Vad kommer att hända när de slutgiltiga siffrorna kommer?
Det som sker i Bolivia, med regeringen och oppositionen är beklagligt. Den höga graden av alienation, gör att man förlorar blicken för vad som är möjligt, man formulerar olösningar. Man kan citera José Ortega y Gasset, i återlösningen av provinserna (1931) när han sa: "Därför är det rätt att man tillåter att den aktiva politiken till viss grad verkar i blindo och att man använder vissa begrepp och klichéer som egentligen är falska. Det som inte är acceptabelt är att dessa oprecisa idéer som krävdes under kampen och för kampen, tas på allvar när det handlar om att förklara och klargöra det förflutna."
För att avsluta denna första bild av scenariet efter folkomröstningen betonar jag att vad gäller statens organisation så har man konsoliderat en babylonisk självstyreförbistring som jag hävdat i mina tidigare krönikor.
Men osäkerheten och konfrontationen verkar inte ta slut. Oppositionen begår misstag och irrar runt precis som när den formulerade idén om självstyre. Idag fomrulerar den idén konfederal organisation. Oppositionen irrar runt precis som i Enrique Discepolos tango, Yira,Yira där han säger: "När du inte har någon tro eller yerba på tork i solen sedan". Regeringen med sin ovilja till dialog vill ha en undantagsstat för att kunna få sin nya konstitution att fungera och den kan stödja sig på artiklarna 137 till 140.
Och vad händer under tiden? Bolivia kör fast igen: mellan konfederation och rättvisa. Regeringen kan tillämpa konstitutionen och utfärda dekret, precis som Giorgio Agamben påpekar byggs undantagsrätten upp, vilket bokstavligt talat innebär att man avbryter, upphäver rätten. Vi har än en gång gått i fällan vi kommer att ägna de mest avgörande och fåtaliga möjligheterna att käm,pa mot den ekonomiska världskrisen, åt att göda hatet. Vad stunden kräver är en sanningskomission och försoning som den Mandela genomförde i Sydafrika.
Att agera tvärtemot (d v s att fortsätta på samma sätt) är att köpa en biljett utan returresa. Resultatet av den interna och den intrernationella krisen komer att skaka Bolivias svaga grundvalar. Misären och våldet kommer inte att förändra någonting, det kommer att bli en kamp som utgår från utanförskap inte en politiks sådan, utan en brottsligt utanförskap som kommer att hemsöka medborgarna. Den socioekonomiska verkligheten är följden av en lång process av misstag och saker som inte genomförts för att utveckla ekonomin och skapa socialt välstånd, i "städerna som driver på utvecklingen".
Våldet kommer att uppstå i huvudsak i städerna La Paz, El Alto, Cochabamba och Santa Cruz de La Sierra. Jag upprepar att det inte kommer att vara ett politskt våld utan ett som härör från den organiserade brottsligheten; här kommer inte alla Pilatus att kunna två sina händer från oduglighet och ineffektivitet.
Flera artiklar av: Roger Ortiz Mercado