Alltihop, för två
Projektet som ska leda till ett autonomiskt Bolivia kommer inte att kunna få ett slut på den brutala uteslutningen av människor, eftersom den ger upphov till nya uteslutningar, de finns ju i själva den autonomistiska tanken. Därför kan man ställa flera frågor som kräver svar bland andra: Borde man byta ut myten? Är idén om självstyre den nya myten? Ett uppmätt Bolivia?
Introduktion
En grupp håller på att organiseras för att ta regeringsmakten (komma in i Palacio Quemado),(den bolivianska regeringsbyggnaden Ö.a.). Med oppositionen (alltihop, för två) etableras den logik som leder till ett två-tredjedelssamhälle, som minskar den politiska handlingskraften och blockerar all omvandling av staten och samhället. Det här sätter att utöva makt utesluter folket.
I den här kommentaren analyserar jag den självuppfyllande profetia som ligger i tanken om självstyre och det kaos den ställt till i vårt land. Jag säger kaos eftersom man inte kan tänka sig att staten organiseras på ett sådant sätt att bara en del av bolivi@nerna får självstyre.
Idén om självstyre har i Bolivi@ blivit en självuppfyllande profetia. Robert K Merton påpekar att: "den bedrägliga giltigheten i en självuppfyllande profetia gör att felet består. Profeten hänvisar till händelseutvecklingen som bevis för att profetian var rätt från början". Processen mot självstyre, där idag "alla" på ett magiskt sätt blivit anhängare, har inte debatterats eller godkänts av den konstituerande församlingen och de förvirrade konstitutionella normer har skapats av dem som nu har makten. (Palacio Quemado-pakten). Det handlar om en profetia, som Merton säger, som "gör att felen består".
Den självuppfyllande profetians ställning gynnas av den intima förbindelsen som utvecklats mellan regeringen och oppositionen via utomparlamentariska organisationer samt politiska och sociala aktörer. De har alla framstående bakgrund och haft roller i tidigare regeringar, något som är avgörande för Palacio Quemado-pakten.
Den politiska utvecklingen fungerar som en pendel, som svänger mellan centralism och idéer om självstyre och som delar upp det fysiska och politiska utrymmet. För att ytterligare komplicera det hela har nu den här ihoptrasslade debatten "uppdaterats" med en etnonationalistisk radikalism, allt för att profetian verkligen ska gå i uppfyllelse.
På den här vägen och med den här farten kan vi konstatera att vi kommer att gå från gatans demokrati till gatans autonomi.
När delarna inte blir en helhet
Det autonomisktiska förslaget till politisk konstitution stämmer inte överens med den uttryckliga viljan hos ett folk som kämpat i mer än tjugo år för en konstituerande församling. Det stämmer inte heller överens med längtan att bygga upp en enhet, inom och med vår etniska mångfald. Det försöker inte heller komma fram till gemensamma värderingar.
Den största ansträngningen som gjorts för att inte bygga ett fosterland hela vägen från Anderna konkretiserades av President Mariano Melgarejo i och med konfiskeringen av de gemensamma jordarna, för att sedan överlåta dem till den parasiterande gruvborgarklassen.
Vilken myt skulle kunna göra att ett land ignorerar sin etniska verklighet? Vilken myt skulle kunna konkretisera en enhet där det finns uteslutna? Borde inte en myt söka överensstämmelse med verkligheten? Det är inte myten utan mita (det obetalda arbete som utfördes av indianer under kolonialtiden, ofta i gruvor Ö.a.), det koloniala och nykoloniala gruv-mita som vi inte lyckats få ur oss och som förvandlas till en ny utväg. Idag rör det sig om en social, men också en ekonomisk och politisk mita.
Projektet som ska leda till ett autonomisktiskt Bolivia kommer inte att kunna få ett slut på den brutala uteslutningen av människor, eftersom den ger upphov till nya uteslutningar, de finns ju i själva den autonomistiska tanken. Därför kan man ställa flera frågor som kräver svar bland andra: Borde man byta ut myten? Är idén om självstyre den nya myten? Ett uppmätt Bolivia?
I en annan kommentar påpekar jag att den splittrar nationen och folket. I artikel 2 i projektet står det: "Den förkoloniala existensen av nationer, ursprungsfolk och bönder är ett faktum och deras fädernaärvda kontroll över sitt territorium gör att deras självbestämmande ska garanteras inom ramarna för statens enhet, garantin innebär deras rätt till självstyre, sin kultur, erkännandet av deras institutioner och fastställande av deras territorier, enligt konstitutionen och lagen."
Vi måste här komma ihåg att de tre viktigaste elementen som gör att en stat betraktas som en stat är: territorium, befolkning och politisk organisation.
Vad innebär då självbestämmande? Enligt den gällande doktrinen om rätten till självbestämmande är självständighet möjlig. På intern nivå innebär den för ett mänskligt samhälle att det skapar den politiska organisation som den anser vara mest gynnsam. På internationell nivå att fritt besluta om man ska liera sig med och i så fall hur med andra stater. Kärnan i denna rättighet finns i förmågan att utgöra en del av en stat eller särskilja sig från den (att utgöra en egen stat eller bli en del av en annan). Detta är de reella möjligheter som finns inom rätten till självbestämmande.
I artikel 3 i konstitutionsförslaget (som ska behandlas i en folkomröstning den 25 januari 2009) står det: "Den bolivianska nationen utgörs av helheten bolivianska kvinnor och män, de nationer och ursprungsfolk och de interkulturella samhällena och de afrobolivianer som alla tillsammans bildar Bolivias folk". Den slås fast att den bolivianska nationen utgörs av helheten bolivianska kvinnor och män. Ursprungsfolkens nationer då, är de bolivianer eller inte? Är det så att man innefattas om man nämns i denna artikel i konstitutionen?
Men å andra sidan om de interkulturella och afrobolivi@nska samhällena utgör folket tillsammans med ursprungsfolken, vart tar de bolivianska kvinnorna och männen vägen? Är de en annan sociopolitisk kategori eller etnonationalitet? Nej, för i början av artikeln står det "den bolivianska nationen". Är det inte så att helheten av alla invånare i en stat ska förstås som folket men då är inte de bolivianska kvinnorna och männen folket? Hur ska man tolka alltihop?
Projektet från den 15 augusti 2007 som presenterades av MAS har ett annat scenario. I artikel 3 står det (Bolivias folk) "Det bolivianska folket är helheten av de bolivianska kvinnorna och männen som tillhör urbana samhällen med olika sociala klasser, nationer, ursprungsfolk, bönder, interkulturella och afrobolivianska samhällen." När man läser den här artikeln vad kan vi då förstå av det hela? Misstag? Som rättats till i tid? Man skulle kunna säga: Är det bara ett terminologiskt kaos, som handlar om byggandet eller raserandet av begrepp som folk och nation?
Man lämnade den konstituerande makten därhän och i och med projektet från augusti 2007 rättades både formen och innehållet till, det utökades också till mer än 70 artiklar, bearbetades av människor som sitter långt ifrån den konstituerade församlingen. Bristen på spridning gör att man kan tillåta alla informationshål.
Den självuppfyllande profetian ligger i de modeller personerna i Palacio Quemado-pakten skapat ger för mycket eftertryck åt etnonationalismen. Det baseras på en fråga från folkomröstningen 2001, som hade att göra med etnisk identitet. Kanske borde man ha börjat där?
Jag tror att acceptansen för etnisk identifikation uttrycker ett känslomässigt och jordbundet förhållande (62%) vilket gör att man kan bygga en stabil nationalstat som inkluderar alla, utan rasism från något håll. När man frågade mig om etnisk tillhörighet svarade jag personligen guaraní. Jag vet inte hur många bolivianer som svarade detsamma, men manipulationen av den känslan har inriktats på att bearbeta begrepp, tankar och uppfattningar som leder till konfrontation, så långt från känslan av att vi är ett folk man kan komma.
De är nyttigt att komma ihåg hur man i Jugoslavien (Belgrad) manipulerade känslan av tillhörighet. I folkräkningen 1981 fanns det ingen som känsla av att somliga var bulgarer eller greker i Makedonien. Man lyckades med sin manipulering det kan inte förnekas, men... till vilket pris? 1991 (10 år efteråt) bildades republiken Makedonien. Namnet har skapat problem p g a Grekland och andra länder bestred det. Till slut fick republiken namnet F d Jugoslaviska republiken Makedonien och den erkändes av FN 1993.
Slutsatser
En politik som leder till att de andinska folken utesluts och förskingras är bara inriktad på att försöka jämna ut de sociala problem som uppstår i samband med cyklerna med låga priser inom gruvdriften, och överföra kostnaderna till dem som inte kan skydda sig. Inte heller en "korrigering" av jordägandet mot småbruk kan rättas till av den här inhumana metoden. För att finna en lösning borde vi använda den modell som redan finns för social organisation i samhällena, införliva och förbättra teknologin och förnya samhällenas verksamheter.
Det värsta med den här gruvpolitiken är att man tömmer geografiska områden och tar stora geopolitiska risker som också har att göra med den nationella suveräniteten. Å andra sidan har vi de stora utjämnarna: Buenos Aires och områdena områden i norra Argentina. I Argentina liksom och i vårt land, särskilt i departementet Santa Cruz de La Sierra kommer inte ojämlikheten att kunna döljas i de marginaliserade stadsområdena där möjligheten att få ett fast arbete är i det närmaste obefintlig.
I Santa Cruz de La Sierra pågår en urbaniseringsprocess men den betyder inte någon industriell utveckling, de tragiska följderna är uppenbara och förutsägbara, konflikterna i framtiden kommer inte att handla om självstyre eller etnicitet utan om våldet och osäkerheten i stadsområdena, en följd av den FÖRSKRÄCKANDE och växande fattigdomen eftersom det inte finns någon utvecklingsplanering (offentliga och privata investeringar).
Felet ligger i att man målar upp en falsk bild av utveckling och modernitet i de stadsområden som är mest befolkade. Den här falska bilden leder till hypoteser som också är felaktiga. De tre områden som brukar ses som navet i nationens utveckling: La Paz (inklusive El Alto), Cochabamba och Santa Cruz de La Sierra håller på att utvecklas till mass-samhällen, med hög grad av urbanisering, fattigdom utan vare sig industrialisering eller industri, särskilt i Santa Cruz de La Sierra och El Alto kan man tydligt se den ekonomiska ojämlikheten. Som Raymond Aron påpekade angående industrisamhällen, finns det inte någon "som organiserat en hierarki av konsumenter och producenter".
Alla de som kommer till Palacio Quemado hamnar mitt i ett märkligt gräl, man bränner upp våra nuvarande fördelar. Istället för att förhandla med Brasilien om ett nytt gaspris (uppenbarligen använder man sig av nya uträkningar för att bestämma priset). Med Argentina har man genomfört förhandlingar om gaspriset som överstiger dem vi har med Brasilien. Lösningen man kommit på är att ta emot krediter för att bygga upp viktig infrastruktur. Med ett rationellt gaspris skulle vi kunna genomföra det med egna pengar utan skulder.
Eftergivenhet gör att man accepterat kontraktet med Brasilien, som föregick förhandlingarna med Argentina, om det varit så hade man inte genomfört nationaliseringen av oljan den första maj 2006.
Den försäljning till Brasilien som nu sker kan sammanfattas mycket enkelt: man säljer helmjölk (den med allt fett kvar) och får lättmjölk tillbaka. Förödmjukelse är priset och det gör att vi minskar vår förmåga att skapa ett större ekonomiskt överskott för egen utveckling. Vi förlorar omkring 300 miljoner dollar per år och jag hoppas att inte någon illuster person kommer farande för att visa att det inte stämmer eftersom världsmarknadspriset på olja och dess biprodukter har sjunkit drastiskt, vilket är intimt förknippat med priset på den gas vi säljer.
Att det bara finns ett ämne – självstyre - har reducerat den politiska debatten, nästan paralyserat den ekonomiska planeringsprocessen och regeringens handlingsförmåga. Vid en undersökning av oljeföretagen ingenjör Enrique Mariaca Bilbao gjort upptäckte han olagliga vinster på 1.740 miljoner dollar, men det verkar som om den glömts bort. Ingenjör Mariaca är en respekterad medborgare och en mycket skicklig yrkesman som ägnat sitt liv åt att försvara oljan och han känner till YPFB ända sedan starten. Därför är det ännu märkligare att det hela glömts bort. Kan de vara en av de nya autonomisiska glömskorna?
Det farliga med den etnonationalism som nu fått fotfäste är att geografi kan förvandlas till myt. Erfarenheten talar för att den myten, spelar uteslutning och den interna kolonialismen i händerna. Det finns mängder av exempel jag nämner bara f d Sovjetunionen och Kina.
Den självuppfyllande profetian (om självstyre) är tillskyndarnas tillflykt. Enligt Mertion: "förverkligar en självuppfyllande profetia sig själv. För det första med en "falsk" definition och den situationen väcker ett nytt beteende som leder till att den ursprungliga falska uppfattningen av situationen som verklig gör att den blir just det."
I flera kommentarer har jag påpekat att den politik som leder till ett två-tredjedelssamhälle som finns i vårt land slår ihop visionerna och synen på regeringen och oppositionen, allt för att det inte ska finnas någon debatt, för att ingen alternativ åsikt ska komma fram som kan vidga vyerna. Det är precis som i tango, för att dansa tango krävs det två personer, bara så kan man få det hela att fungera. I Luis Alpostas tango: "Alltihop, för två" avspeglas den politik jag menar. I början och i slutet finns följande strofer:
I innehavarens namn
tillåter jag mig att rekommendera vår specialitet
det är en rätt för höga tjänstemän
som bara serveras på de bästa restaurangerna.
OK, herrn
Visst, herrn
Jag uppfattade er beställning
Alltihop, för två.
Flera artiklar av: Roger Ortiz Mercado