Bolivia: Förändringens timme?
En introduktion
Maktsuccesionen i Bolivias historia visar på brister i utformningen av en nationalstat, vilket beror på avsaknaden av en ledande klass (elit) som engagerar sig i nationsbyggnadsprojektet, att skapa värderingar som delas av befolkningen, där de olika nationaliteterna i landet kan sammanfogas och som resulterar i en nationalstat som är inkluderande på de sociala, ekonomiska och politiska områdena.
Den dominerande klassen i Bolivia har infört en utvecklingsmodell utifrån som syns i tanken om ständiga vinster. Denna karakteristik av den nationella utvecklingen är i sig ett uttryck för en begreppsmässig och metodologisk svaghet hos den ledande klassen under hela den republikanska perioden från 1825 till 2008.
I dokumentet Strategi för nationens socio-ekonomiska utveckling 1971-1991 står det: "Analysen av den socio-ekonomiska utvecklingen i landet kan inte begränsas till en undersökning av dess interna uttryck, som inte binds samman med viktiga externa element vad gäller samhällets utformning. Tvärtom måste ansträngningen kretsa kring ett hänsynstagande till förhållandena mellan yttre och inre faktorer, i syfte att kunna göra en klar tolkning av både förslag till förändring och bevarande av det bolivianska socio-ekonomiska systemet (…). Det görs ingen åtskillnad mellan en perifer nations interna intressen och de interna intressena hos en annan hegemonisk nation. Huvudstadens dominerande grupper och de dominerande nationella grupperna har för det mesta sammanfallande intressen. Att studera fenomenet med den yttre dominansen kräver att man studerar de interna orsakerna till dominans och deras förhållanden sinsemellan."
Stat, geografi och geopolitik
Dagens politiska kris visar på de olika "jordskredsmisstag" som är självklara när man inte har en modern nationalstat. Det gör att man inte kan ha gemensamma mål och delade värderingar, på liknande sätt kan man inte på det sociala och geografiska området komma fram till en utvecklingspolitik som inkluderar alla och en statlig politik som på lång sikt bättre kan utnyttja vår internationella kapacitet och på så sätt främja en nationell enhet som kan övervinna ett svårt förflutet och bygga en identitet som innehåller etnisk och kulturell mångfald.
Humberto Vázquez Machicado decía: "Vi bolivianer, medborgare i ett land som fortfarande inte riktigt finns vet vad denna okunnighet om geografin kostar och hur de respektive kostnaderna betalades inte bara i blod och tårar, utan också med landområden som lägger ett sorgflor över våra gränser".
Verkligheten visar hur en misslyckad och frånvarande nationalstat gör att nationalismen blir föränderlig både i betydelse och vikt. Den bolivianska nationalismen skapar inte gemensamma värderingar inom politiken eller enighet. Ernest Gellner säger något vi borde ha i åtanke: "I huvudsak är nationalismen en politisk princip som utgår ifrån att det finns en överensstämmelse mellan den nationella enheten och politiken."
Den bolivianska känslan och tillhörigheten
Vår verklighet blir allvarligare p g a av teorin om konflikt, konfrontationspraxis och att politiken övergivit skeppet.
Vi bolivianer har inte lyckats knyta samman vår kuturella och etniska mångfald. Situationen ses som hopplös, när den egentligen är en god omständighet. Ernesto Laclau, säger att "för Marx, liksom för Bataille, var heterogeniteten inte en antites mot politisk enhet , utan ett villkor för densamma, dess möjlighet till enhet."
Rivaliteten inom ett samhälle bestående av "Jag", inte "Vi", är en paradox: ett underutvecklat land som underutvecklar sig självt när dess ledare eller folk inte möts, kan inte utnyttja dagens fördelaktiga konjuktur för att få till stånd en gemensam tillväxt, en nationell idé, med en samling idéer, som de som föreslogs mellan 2002 och 2005, när förslaget inte var blockera vägar, eller spela det antifosterländska spelet eller stanna i fantasier om ett förminskat fosterland, eller delrepubliker.
Nationens historia ställer hela tiden frågor som: Varför enas vi inte? Varför borde vi och hur skulle vi kunna enas? Vilka är vi? Hur ska vi kunna bygga upp vårt land? Dessa frågor är en utgångspunkt. Att tro att vårt land kan reduceras till en enda kosmovision utan att ta hänsyn till dess etniska variation och dess mestisverklighet är att börja med att formulera en felaktig socio-politisk lösning.
Det politiska kunskapen lär oss att omdömet är politisk intelligens, i en dialog kan bara maktens rättskaffenhet eller intelligens hindra "maktlystnaden", för att förstå politikens mening att "vilja dominera och inte bli dominerad" (Maquiavelo).
Den politiska klassen har misslyckats, den har inte tagit på sig sin roll utan tagit sin tillflykt till institutioner som egentligen är det civila samhällets ansvar. Så försvinner dialogen.
Hur löser vi dagens kris?
Jag ger mig inte ut för att kunna hävda att de kriterier jag tänker ta upp fortsättningsvis är sanning. Å andra sidan tar ämnena aldrig slut, men de stämmer alla överens med en tanke som alla bolivianer förstår och omfattar nämligen att lösningen inte behöver få katastrofala följder.
Vårt land är (som inget annat i Sydamerika) resultatet av en rad egna perversiteter (en ledning som inte velat skapa en nation eller en stat) och andra situationer som framkallats av våra bröder i grannländerna och av imperialistiska intressen.
Bolivia är ett levande bevis på den hårda verklighet vi tvingats leva i under de 183 år republiken funnits. Man har på det geografiska området befäst något mer än en enkel geografi; e kulturell och etnisk mångfald av oöverskådligt värde, men som bara har en framtid om det finns harmoni och inte hat. Dess ekologi är en syntes av Sydamerika. Dess biologiska mångfald representerar en geoekonomisk tyngd.
För att lösa den politiska krisen borde oppositionen överge sin illusoriska tanque om att återinföra den nyliberala modellen under autonomins (ett enbart instrumentells begrepp) banér. Erfarenheten av den nyliberala sociala, ekonomiska och politiska modellen lämnade efter sig en negativ sluträkning. Därför borde oppositionen nöja sig med att ge uttryck åt sina intressen men överge sin sinnesstämning. Ge uttryck åt sina intressen som på något sätt påverkats (Robert Dahl).
Regeringen och särskilt omgivningen kring presidenten (här säger jag att jag inte tror att president Evo Morales Ayma tänker på detta sätt) borde sluta tänka sig en revolution som tagen ur en instruktionsbok, detta misstag begick nyliberalerna.
Gramsci lär oss att krisen inte är en oundviklig följd av ekonomin, utan den kan ge oss en ljusare tillvaro. Dessa kriterier har påbörjat en process av förvirring vad gäller inkomsterna från gas, olja, mineraler och värdet av jordburksexporten. De försvagar den vinstfixerade mentaliteten (som värdighetsbonusen, en ersättning för solbonusen?) Dessutom gör man ett annat fel, man har inte lyckats avsluta nationaliseringen av gasen och oljan, man har inte heller lyckats reglera den oberörbar gruvdriften.
Bolivia har med framgång kämpat mot det transationella kapitalet och dess interna allierade när det gäller oljan, men gruvdriften, är det misslyckande som karakteriserar den historiska förändringsprocessen i Bolivia.
Man borde åter ta upp temat gas och olja när man omförhandlar avtalen med Brasilien. Man borde bedriva en diplomati där man förklarar för och gör det brasilianska folket medvetet om att det pris det betalar är lågt och borde liga på samma nivå som det som fastställs med Argentina 2006. De nuvarande priserna är mer än 30% lägre. En enkel beräkning som inte lämnar några tvivel, är att vi varje år förlorar 300.000.000 miljoner dollar, en summa som är större än de lån president Lula beviljade när han besökte Riberalta. Sammanfattningsvis förlorar vi och vi skuldsätter oss, om vi återtar det som tillhör oss, kan vi varje år dra in vinster utan att skuldsätta oss.
En fara närmar sig, en som Barsilien bäddat för: att förhandla pris samtidigt som Argentina. Det lyckades inte den 17 till 20 maj 2006, vilket kan dokumenteras med hjälp av artiklar i tidningen Clarín, i Argenitna.
Om Brasilien och Argentina kommer överens om samma priser slutar gasen att vara en utvecklingsmotor och därför skulle den ge mindre ekonomiska överskott. Bolivia, skulle ge upp än mer av sin kontroll över gasen.
Andra teman som Gramsci tar upp är att krisen inte enbart är politisk. Han förklarar:"Krisen består just i att det gamla dör och det nya kan födas (…)". Portantiero säger, "Det politiskt avgörande i Gramscis konstruktion av krisbegreppet är att den utesluter alla katastrofidéer". Därför borde vi tänka att vi kan genomföra förändringen i Bolivia utan morbida fantasier.
NGOs aktioner har stängt in regeringen så som Andrés Solíz Rada beskriver. Uppdykandet av förment "medarbetare" som förslår att man övervinner motsättningarna som Néstor García Canclini påstår "att de nationella konstitutionerna definieras om, att några stater förklarar sig vara mångkulturella, att avlägsna allierade visar sin solidaritet via internet. Men de uppräcker också att den stat som ska ta hand om deras krav och effektivt bevaka deras rättigheter fått mindre inflytande. Det finns inga enkla vägar från maya-nationen till trepartisystemet i det politiska systemet i dagens Mexiko, inte héller från Tahuantinsuyu till den urbana degraderingen i La Paz eller Lima eller de abstrakta reglerna och det "internationella samarbetets" resultat." Ur detta citat framstår en fråga omedelbart: Hur borde den ekonomiska, finansierings- och organisationsstrukturen se ut i en mångkulturell stat om denna ska vara kapabel att svara mot kraven och försvaret av rättigheter och för att dynamisera den sociala utvecklingen?
Vi bolivianer vill ta tillbaka förändringens timme, och vi vil linte att det ska bli en fråga utan svar, vi behöver förstå att de interna konflikterna är intimt sammankopplade med externa intressen. Energikrisen, klimatförändringen och andra ämnen, är hinder så länge vi behåller den oenighet som infördes 1825.
Den konstituerande församlingen har inte misslyckats. Den har gjort misstag vad gäller metoderna: Låt oss rädda dem. Vi kan inte låtsas att texten i konstitutionen är det enda som styr föränringsprocessen. Bolivias existens är i fara, det finns intressen som önskar en sönderfall och som kan förvänta sig ytterst positiva förmåner.
Vi borde kunna åstadkomma en konsitution som inte bevarar de gamla problemen och skapar nya. Byggandet av konstitutionen måste vara effektiv, utan demokratiska brister, utan att den innebär mer byråkrati, inte skapar delrepubliker.
Autonomin är en ytterlighet "De territoriella autónoma enheterna ska inte lyda under varandra och de ska ha samma ställning i konstitutionen" (Art 277 i förarbetena till konstitutionen). Det skulle göra att vi inte kan planera utvecklingen; den rationella användningen av naturresurser; den byråkratiska processen och man skulle inte kunna beräkna de ekonomiska kraven. Rekylen skulle kunna ta ifrån den revolutionära processen dess vitalitet, en vitalitet vi måste bevara för att uppnå social förändring. Frustration kommer inte att kunna kamoufleras av självbelåtenhet.
Den konsitutionella debatten ligger framför oss. I den borde man ta upp olika ämnen till undersökning som t ex: var finns den bolivianska nationaliteten? Finns den med i artiklarna 30 till 32? Det konstitutionella projektet svarar inte och det bör besvaras av de som sitter i den konstituerande församlingen genom ett offentligt dokument.
Det sociopolitiska scenariet är en följd av konfrontation i teori och praktik, den ses som ett ickepolitiskt scenarie. Tanken på ledarna i regeringen och oppositionen gör att man minns vad José Sánchez-Parga sa: "att inte man inte ska överföra de privata problemen till det offentliga planet: "inte förväxla den privata fiendskapen med den offentliga". Här lägger man fram en strategi och ställer upp motsatta principer till det som skulle kunna bli i en mäktig historisk (oåterkallelig?) tendens som verkar vara Bolivias sorgliga signum: politiken provinsialismen och provinsialismen, samlar sina styrkor mot fosterlandet och hennes barn.
Flera artiklar av: Roger Ortiz Mercado