Latice - Latinamerika i Centrum

Att sikta på att avsätta Macri 2019 är att vara medbrottsling till regeringen och det elände den skapar

I detta land som styrs av en bevisad brottsling, är det uppenbarligen ett brott att vara ung och fattig. Liksom att vara arbetare, samhälls- eller politisk kämpe, pensionär, student, lärare, bonde och ursprungsinvånare.

Skäl för att inte vänta

Den aktuella politiska, ekonomiska och sociala krisen som den argentinska markens invånare genomlider – som slutade med ett rop på hjälp till inget mindre än Internationella valutafonden (IMF) av den penningsökande och anti-arbetarklass-regeringen Alianza Cambiemos (PRO-CC-UCR), är inte ett resultat av varken misstag eller oförmågor hos det regerade partiet. Det är istället en konsekvens av en politisk agenda med målet att skapa en samhällsstruktur som enbart främjar ekonomiska intressen.

I. Tragedier med namn och efternamn

Valentina var fem år gammal och spenderade sitt korta liv i ett välbefolkat kvarter i Lomas de Zamora, en del av Buenos Aires sydliga förorter. Till följd av en olycka som gjorde att en glasbit punkterade hennes hjärta och orsakade hennes CP-skada, var hon beroende av en maskin för att överleva. Maskinen drevs av elektricitet, och var alltså elberoende. Föräldrarna; ödmjuka medlemmar av arbetarklassen, fick en elräkning på 60 000 pesos till följd av det regerande partiets politik. De kunde aldrig betala fakturan. Elföretaget, Edesur, stängde på illegalt vis av deras ström på grund av den uteblivna betalningen. Valentina dog. Ingen ansvarig är fängslad och så inte heller inför rätta.

Den historien, det livet, den döden, den förödmjukelsen, den ofattbara orättvisan, definierar den epok som markerats av ingenjören Mauricio Macris regering. Han är barnbarn till den kalabriska maffian och son till en korrupt far som gjorde sig rik genom offentliga konstruktioner som förhandlats fram med korrupta militärregimer, liksom var han en medlem av den dödliga argentinska oligarkin. Fadern statliggjorde sina privata skulder så att dessa istället betalades av oss som utgör denna lidande befolkning, dömdes för illegal handel av bildelar, vägrade att betala den avgift som han skulle betala staten för övertagandet av posten samt undangömde pengar i off shore-konton som han aldrig deklarerade. Macri blir bara rikare och rikare, han och sin familj, genom den anti-arbetarklassa och anti-populistiska politiska agenda som han påbörjade när han kom till makten i december 2015.

Detta är, självklart, inte den enda berättelsen. Det finns fler som bekräftar regeln.

Samtiago Maldonado avrättades av de repressiva styrkor som styrs av den skamliga Patricia Bullrich. Enligt de själva så kvävdes han ihjäl, men han hoppade inte i Chubut-floden för att bada av rent nöje. Han blev nedkastad i det kalla vattnet av en illegal Gendarmería-agent när han deltog i en protest mot det markrov som mapuchefolket utsätts för. I ett hopp om att skapa rättvisa så fick Santiago betala med sitt liv, som togs ifrån honom av de som istället räcker marken och privilegierna till företag och markägare. Detta, under tiden som deras mördare, material och ideologier får immunitet och skydd från regeringen.

Rafael Nahuel var en ung mapuchepojke. Han var 22 år och de som kände honom visste att han hade ett gott hjärta. Han deltog i en protest mot det markrov som staten, korporationer och markägare genomför i zonen närliggande Mascardu-sjön, och höggs ihjäl i ryggen i ett bakhåll av Albatros de la Prefectura-gruppen. Hans mördare, förstekorpralen Francisco Javier Pintos, åtnjuter även han frihet och immunitet.

Facundo Burgos var en 11-årig pojke från Tucumán-provinsen i nordvästra Argentina. Hans brott var att följa med en kompis på hans moped. Han sköts ihjäl i ryggen av den lokala polisen. De ansvariga polismännen går fortfarande fria.

Pablo Kuloc var en pojke på 18 år som visserligen hade tillägnat sig åt illegala aktiviteter, men som i vilket civiliserat land som helst hade förtjänat att ställas inför rätta för sina handlingar. I Macris Argentina, däremot, förtjänade han en kula i ryggen av en gömd polisman som mottogs, stöttes och lovordades av presidenten samt gav namn till dennes och hans ministrars fascistiska doktrin: Chocobar.

Esteban Rossano, en pojke på 19 år, spenderade 42 dagar fängslad fr.o.m. 14 december 2017. Han anklagades för att ha attackerat de repressiva styrkorna i en protest som han inte ens deltog i, tills domaren Bonadío som först hade dömt honom till fängelse, lade locket på hans fall. Poliskåren lade istället tunga stenar i hans ryggsäck. Ingen är under utredning.

Detta är mafioson Mauricio Macris regering

I detta land som styrs av en bevisad brottsling, är det uppenbarligen ett brott att vara ung och fattig. Liksom att vara arbetare, samhälls- eller politisk kämpe, pensionär, student, lärare, bonde och ursprungsinvånare.

Och att protestera mot orättvisorna gör dig förtjänt av de värsta straffen.

Vänta tills 2019 med en fascistisk regering?

Det verkar inte vara det mest förnuftiga.

II. Några siffror

Den katastrofala verklighet som vi numera lider av är inte ett verk av slumpen, otur eller "för att saker hänt" – den har allt att göra med den politiska agendan och det regerande partiets mål. Det räcker att ögna genom lite av den statistik som tagits fram sedan Alianza Cambiemos (PRO-CC-UCR) uppkomst för att göra en grafisk beskrivning av miljoner människors lidande:

-Inflation nådde 65 % under de förstå två åren (40 % 2016, 25 % 2017). Den tros öka med 30 % i år och kommer därmed att ha stigit över 100 % på tre år. Den obegriplige Mauricio lovade under sin kampanj att "inflationen inte skulle vara ett problem under hans regering, för att inflation endast genereras av de regeringar som inte kan regera". Det är tydligt att han vet vad han gör.

-Dollarn steg med 300 %, från 9,50 $ till 28 $ (den aktuella kursen under det att artikeln skrevs, 2018-07-17), vilket är detsamma som att säga att peson förlorade detsamma i värde.

-Fram till april 2018 så var totalskulden som Macris regering hade förvärvat 142 948 miljoner dollar (av vilka 118 071 dollar utgjordes av statliga kassan och resterande från provinser och privata företag/-personer). Efter överenskommelsen med IMF så steg denna summa med 50 000 miljoner dollar, varpå totalskulden förvärvad under denna period ligger på nästan 200 000 miljoner dollar. Ett rekord, som under två och ett halvt år gjorde att landets skuld uppgick till den av alla tidigare regeringar sedan -83 fram tills nu (35 år).

-Också fram till april 2018, så uppgick totalflykten av kapital under Macris regim till ett belopp på 88 045 miljoner dollar. Enbart mellan april och juni så slösade centralbanken 12 000 miljoner på att försöka stoppa den urspårade växelkursen, och höjde styrräntan till mer än 40 %. Denna siffra hindrar all produktiv utveckling i vilket land som helst.

-Med Lebacs-obligationerna, så förband regeringen statskassan med en gigantisk skuld att betala av varje månad för att finansiera sin regim. Efter överenskommelsen och avskedandet av Sturzzenegger, så tog IMF bslutet att avsluta denna strategi med 2021 som tidsgräns. Regeringen började byta Lebacs-obligationerna mot nya obligationer med avgifter som ofta övergick 50 %. Inför det senaste förfallodatumet, 13 juli, så förnyade man 75 % av den skuld som förfall den dagen till avgifter på 47 %. 825 000 miljoner dollar behöver fortfarande betalas och förfaller inom de närmsta månaderna. Det bör nämnas att de nya reservobligationerna är nya skulder som förvärvas av den argentinska staten.

-En standardbiljett för kollektivtrafiken kostade 2015 3 $, nu ligger samma biljett på 10 $. En ökning på 233 %.

-Priset för en bussbiljett ökade under två och ett halvt år, enligt bussföretaget, med 225-238 %.

-T-banan, 178 %.

-Gaspriset i storstadsområdet (CABA) ökade med runt 1000 %.

-Elpriset steg i samma region med 1600 %.

-Vattnet, runt 500 %.

-Genomsnittslönen i dollar sjönk från 589 till 384, en minskning på 35 %.

-Genomsnittspensionen var 2015 i dollar 455, nu ligger den på 289.

-Med de olika regeringarnas lögner i åtanke, så låg arbetslösheten 2015 på 6 %. Nu är den 9 %. Faktum är att de inte alls har skapat fler arbetstillfällen, utan Macris administration har omintetgjort arbetsplatser.

-Priset för "marknadskorgen" var i maj 18 800 $, en summa som kräver en standardfamilj för att räcka till.

-Genomsnittslönen i Argentina är enligt INDEC 16 824 $, 2000 $ under fattigdomsgränsen.

-Enligt INDEC, så erhåller den 10 % mest fattiga delen av befolkningen 1,2 % av den totala lönesumman, medan den 10 % mest rika delen roffar åt sig 31,4 %.

-Enligt en ny rapport av Observatorio Social de la UCA, så är 62,5 % av barnen i Macris land fattiga.

Överenskommelsen med IMF kommer inte lösa den galenskap som Alianza Cambiemos har skapat. Tvärtom, så kommer den förvärra arbetarnas och befolkningens villkor. För denna anledning så måste man förkasta det, lämna klart besked om att majoriteten av befolkningen inte stödjer det och inte heller kommer att stödja den kompromiss som arbetats fram av Macris regering.

III. Klassekonomi

Mitt i det apokalyptiska scenario som den avlönade och marginaliserade massan tydligt genomlider enligt de tidigare siffrorna (konsekvenser), med en konkret minskning av lönerna på 35 % i dollar och 37 % i pensionerna i samma valuta, så finns det andra siffror som vittnar om klassintresset hos den nuvarande regimen (motiv och mål):

Ett av de första besluten av regeringen var att 2015 sluta beskatta jordbruksindustrin (förutom soja, vars avgifter de sänkt gradvis) och gruvindustrin. De avskaffade även några företagsskatter. Detta ledde till ett bortfall i statskassan på 100 000 miljoner dollar. När det regerande partiet gnyr över skatteunderskottet, så försöker de egentligen gömma från medierna det faktum att en av anledningarna till underskottet var dessa beslut.

Ett sätt som det regerande partiet hittade att täppa till pengahålet som skapats genom att ge skattelättnader till korporationerna och oligarkin, var att stifta en ny lag den 18 december 2017 med stöd av nästan hela oppositionen (förutom vänster och Kirchner-anhängare). Detta, mitt under en politisk strid på Plaza de los Congresos mellan Macris och Bullrichs anhängare och en imponerande mobilisering av mer än en halv miljon människor. Denna lag plundrade våra äldre på mer än 100 000 miljoner dollar, en summa som den ekonomiska eliten skulle betala men inte behövde.

Macris administration bestämde sig för att i framtiden sänka och till slut helt avskaffa den skatt som påverkar flest rika: skatten på personlig egendom. Detta leder till en hög summa utebliven skatt och ett större underskott.

Jordbruket kan sälja sin produktion utan att vara tvungna att likvidera de pengar de tjänar för sina operationer, vilket innebär att de utöver att inte behöva betala några avgifter kan undanhålla sina vinster i utländska konton. Här går även staten miste om stora pengar.

Regeringen lät elföretagen få sina statliga skulder på 19 000 miljoner avskrivna trots de bidrag de fick under Kirchners 12-åriga regim, som de istället för att investera i nödvändiga byggen för att förbättra tjänsterna för användarna, sparade i sina kassaskåp. Tvärtom, så har Macris skatteflykts-administration med off shore-konton implementerat en kriminell politik med höjda taxor för att täppa igen det hålrum som skapats av sektorns diverse affärsmän.

Energipriserna (olja, gas, elproduktion) bestäms godtyckligt enligt korporationerna och har "dollariserats", de rör sig efter den nordamerikanska valutans taktpinne.

Bränslepriserna är fria och staten har därför ingen kontroll över dessa. Enligt regeringen så "var det möjligt med en prissänkning", men tvärtom så slutade priserna inte att öka.

Elproducenten Central Puerto (Nicolás "Nicky" Caputos företag, Macris bästa vän) erhöll en vinst på 1 060 miljoner pesos, enligt information som de gav till CNV i april.

Andra företag som också lämnade utdelning till sina aktieägare var Transportadora de Gas del Norte (370 miljoner, enligt deras egen utsaga i april), Distribuidora de Gas Cuyana (620 miljoner, i april), Edesal Holding (136 miljoner i oktober förra året, och ytterligare 166 miljoner 2016) och Transportadora de Gas del Sur (460 miljoner, 2016). Statligt ägda YPF gav en utdelning på 503 miljoner 2015, 890 miljoner 2016 och 715 miljoner förra året.

Taxorna på distribution och transport av gas ökade med 798 % i pesos (570 % i dollar) sen Macri kom till makten. När det gäller produktionen, distributionen och transporten av elektricitet, så låg höjningarna på 450 % (219 % i dollar).

Under de senaste tolv rapporterade månaderna så gjorde företagen miljonvinster: Camuzzi (452 miljoner), Gas Cuyana (588 miljoner), Gas Natural Ban (574 miljoner), Metrogas (787 miljoner), TGN (808 miljoner) och TGS (2797 miljoner). När det gäller elföretagen, så erhöll Edenor 491 miljoner, Edesal 193 miljoner, Transener 2300 miljoner, Central Puerto 3728 miljoner, Central Costanera 369 miljoner och Pampa Energía 4716 miljoner.

Värdet på deras aktier steg sedan slutet på 2015: Camuzzi (644 %), Gas Cuyana (523 %), Gas Natural Ban (189 %), Metrogas (477 %), TGN (378 %), TGS (706 %), Edenor (368 %), Edesal (696 %), Transener (525 %), Central Puerto (197 %), Central Costanera (177 %) och Pampa Energía (297 %).

Bankerna erhöll, under de senaste 12 månaderna fram till juni 2018, vinster på 93 301 miljoner dollar. Under Macris två och ett halvt år långa period så låg den totala vinsten på 133 392,56 miljoner dollar.

Tydligen, så finns det vinnare mitt i krisen. Dessa "råkar" vara de stora kapitalisterna.

Det är även på grund av det som det inte verkar vara förnuftigt att vänta till 2019 för att tvinga fram ett regeringsbyte.

http://www.pctargentina.org/razones18.htm

Flera: Nyheter

• LatiCe är en ideell förening med org. nr. 802440-4512 |
• © 2008 LatiCe