Latice - Latinamerika i Centrum

-

Fyrtiofyra fruktansvärda dagar kvar till Alberto Fernández’s övertagande

Rubén Armendariz *
Rebelión
LatiCes översättare: Amalia Kewenter

Det reformvänliga Frente de Todos, klargjorde tydligt sin position under den första omgången av presidentvalet, och som Argentinas nästa president kommer vi se Alberto Fernández. Han besegrade det nyliberala projektet, som letts av den tidigare högerkoalitionen Cambiemos. Nu återstår 44 nervösa dagar innan Alberto tillträder den tionde december.

Duon Alberto Fernández och Cristina Fernández de Kirchner fick 48% av rösterna och Mauricio Macri 40,55%. Den nuvarande presidenten erkände sig besegrad, gratulerade offentligt vinnaren och bjöd in honom till frukost på Casa Rosada för att inleda "en ordnad övergång". Macris röstresultat från primärvalet den 11 augusti höjdes från 31,79% till det nuvarande resultatet 40,55%. På tredje plats kom ekonomen Roberto Lavagna (6,17%), följt av Nicolás Del Caño med 2,14%, Juan José Gómez Centurión med 1,71% och José Luis Espert med 1,47%.

Hoppet återvänder

Argentinarna hade vett nog att bortse från andra komplicerade förhållanden som just nu råder i regionen, såsom pågående sociala urladdningar och förtryck i Ecuador, de dramatiska händelserna i Chile, eller utländsk påverkan som sågs nyligen under Bolivias senaste val. Där valdes Evo Morales både lagligt och författningsenligt, trots rädslan för påtryckningar utifrån genom det transnationella företaget Smartmatics elektroniska röstningssystem, som tidigare drabbats av brister och utsatts för manipulationer.

Det argentinska folket satte sin tillit till Alberto Fernández, men framförallt till vice presidentkandidaten, expresidenten Cristina Fernández de Kirchner, som en garant för att trygga tillväxt och arbete, sociala insatser, utbildning, hälsa, samt ekonomisk och politisk självständighet. I och med valresultatet väntas en helomvändning där Argentina upphör att spela rollen som ett osjälvständigt bihang åt Washington, och där vi återigen ser en mer oberoende utrikespolitik, prioritering av regionalt samarbete, samt respekt för folkets självbestämmande. Den 180-gradiga helomvändningen vad gäller utrikespolitiken synliggjordes genom Alberto och Cristina Fernández första gemensamma uttalande, där de bekräftade ett utökat samarbete mellan regionerna. De gratulerade även Evo Morales till segern i det Bolivianska valet, samt krävde på hans födelsedag, Brasiliens tidigare president, Lula da Silvas frihet.

“Det handlar om att återfå hoppet om framtiden, att landets framtida riktning sätts med demokratiska principer och med folkets bästa i åtanke. Nyliberalismen och makrismen (el macrismo), kidnappade demokratin, och styrde till förmån för en liten minoritet av rika vänner som höll varandra och nationella och transnationella företag bakom ryggen. Den utlovade framtiden var utan motstycke i Argentinas historia, ett mycket lovligt byte till ”rovdjuren”, framhåller Professor Claudio della Croce. Demokrati och nyliberalism är varandras motpoler: den nyliberala modellen orsakar demokratins död. Nyliberalismen har lett till fattigdom och svårigheter inom stora områden, ett minskat statligt inflytande och en ojämlikhet som nått sin högsta nivå, samt utöver det även en ökad arbetslöshet och osäkra arbetsförhållanden. Och allt detta i ett land som sägs vara ’världens kornbod´, men där befolkningen istället drabbas hårt av fattigdom och misär, och tvingas förlita sig på soppkökens omsorg. Av en befolkning på 44 miljoner invånare, var 33,8 miljoner infödda argentinare behöriga att rösta från 16 års ålder, och naturaliserade argentinare behöriga från 18 år. De hade möjlighet att välja inte bara landets nästa president samt vicepresident för mandatperioden 2019–2023, utan även 134 parlamentsledamöter, 24 senatorer, plus guvernörer i några provinser, regeringschef i Buenos Aires stad, samt borgmästare i olika provinser.

Partiet El Frente de Todos (FdT), tog med hjälp av den enade peronismen hos 19 partier och olika rörelser i kommunalvalen, hem segern i nästan samtliga landets regioner förutom i Mendoza, Córdoba och i huvudstaden Buenos Aires. Primärvalet den 11:e augusti, blev en bitter överraskning för regeringen med den nyliberala och amerikanskstödda Mauricio Macri i spetsen. Differensen på hela fem miljoner röster mellan regeringen och den vinnande oppositionen Frente de todos, skapade hopp hos majoriteten av befolkningen. Det innebar samtidigt ett tidigt utträde från valet för Macri och regeringen, samt stopp för (eller uppskjutande?) av sociala uppror.

Skulder, kapitalflykt, ekonomisk katastrof

Argentinas statsskuld är idag cirka 100% av BNP, med en skillnad mellan kapital och ränta på 20 000 miljoner dollar, enbart räknat för år 2020. Dessutom har man begränsade internationella resurser och sitter med skulder som överstiger en hälsosam handelsbalans, samt även ett skatteunderskott som utgör inte mindre än 8 % av BNP. Mot denna bakgrund har Alberto Fernández regering bara två alternativ: att acceptera en utökad stödplan från Internationella valutafonden (IMF), eller att tillfälligt upphäva betalningar för yttre åtaganden för att på så sätt bidra till ekonomisk återhämtning. Därutöver krävs ett högre skattetryck på de samhällssektorer som är de mest ekonomiskt priviligierade.

Den tillträdande regeringen borde ta sig tid att lösa problematiken kring olika långivare, fordringsägare, korrupta och andra som tidigare gynnats av den avgående regeringen och de som spelat på båda sidor. Alternativet påtalades redan av Jesus till Zaqueo, skatteindrivarnas ledare: ”Ingen kan tjäna två mästare; antingen hatar han den ena och älskar den andra, eller så kommer han att hålla sig till den ena och förakta den andra. Man kan inte tjäna Gud och Guds rikedom samtidigt”. Men Argentina har solida, ekonomiska tillgångar som kan säkerställa finansiering, främst tack vare kolvätefyndigheten Vaca Muerta. Argentinas position som världens tredje största exportör av sojabönor och fjärde största exportör av majs, samt starka förmåga att producera industrivaror, innebär i princip att landet kan klara sig utan import. Men om den nya regeringen stimulerar utvecklingen går det att vara konkurrenskraftiga även internationellt.

Problemet är den snabbt växande statsskulden som uppkommit under den nyliberala koalitionsregeringen Cambiemos styre. Skulden i utländsk valuta och kapital uppmättes till cirka 130 000 miljoner dollar, inklusive 44 267 miljoner dollar - av de sammanlagt 57 000 miljoner som beviljats av IMF fram till oktober 2019 (ej inräknat tillkommande ränta), dessutom har skulden huvudsakligen ett kort förfallodatum. Allt adderat till den föregående statsskulden, och andra skulder räknade i pesos, gör detta det omöjligt för den nya regeringen att betala. Försämringen av de nationella finanserna förklaras till stor del av en pågående kapitalflykt. Den valuta i form av dollar och euro som argentinarna har hemma i kassaskåp, eller i bankinsättningar eller investeringar utomlands såsom obligationer och aktier, uppgick i juni 2019 till totalt cirka 305 miljarder dollar (vilket är mer än 30% av BNP), enligt uppgifter från den argentinska regeringen. År 2009 uppgick dessa tillgångar till 146 323 miljoner dollar, och i slutet av 2015 steg de till 222 465 miljoner. Innan Macris regeringsavgång hann tillgångar överstiga 300 000 miljoner.

Med hotet om stora sociala omvälvningar på grund av en ökad arbetslöshet, ojämlikhet, fattigdom och hunger, kommer det vara svårt för Fernández under denna 44 dagars övergång fram till det att han tar över. Under denna period med avgångsregeringen är det ingen som kan lita på vad som händer. Och som alltid lever argentinarnas minne från december år 2001 kvar, när den dåvarande presidenten Fernando de la Rúa som inte stödde det folkliga upproret, föredrog att ta till flykten med hjälp av en helikopter.

* Rubén Armendáriz är journalist och statsvetare, associerad med Centro Latinoamericano de Análisis Estratégico (CLAE, www.estrategia.la)



Publicerad: november 2019

Flera: Nyheter



  • LatiCe är en ideell förening med org. nr. 802440-4512 |
  • © 2008 LatiCe