Något tjockt tillagas långsamt vid elden
Med 43 år seden statskuppen 1976 och några få månader innan ett presidentval, börjar det sociala och politiska klimatet tunnas ut. Från båda hållen av ”sprickan” kommer konspirationer och anklagningarna är ömsesidiga. Kan det inte vara så att det finns andra intressen som drar i trådarna? Det är viktigt att, så långt det är möjligt, försöka reda ut vilka som är de synliga huvudpersonerna och vilka som kan stå bakom dessa manövrer för att få oss en uppfattning om var vi står.
Det är alltid samma sak: när de avgörande stunderna i presidentvalet närmar sig uppstår anklagelser, motanklaganden och alla slags konspirationer som tenderar att påverka konkurrensen. Det finns ingen anledning till att detta skulle vara annorlunda detta år.
Idag, 43 år sedan begynnelsen av den tragiska diktaturen 1976, kan det vara bra att komma ihåg att det var den som konkretiserade användandet av interna konfrontationer som ursäkt, men att dess främsta mål var att avveckla Peronist-rörelsen som påbörjades under 40-talet och centrerade utvecklingen kring den interna marknaden, en viss typ av industrialisering och större social rättvisa.
Den här modellen hade blivit slagen men inte bruten. Flera regeringar – inklusive militära diktaturer – hade försökt utan resultat. Dessutom krävde stora delar av folkrörelsen ytterligare framsteg. Under dessa omständigheter kom statskuppen att bryta denna tendens och – genom folkmord – inrätta en annan modell. En modell som Alfredo Martínez de Hoz (diktaturens finansminister) falskt påstod var avsedd att öppna ekonomin och införa fria marknader.
På grund av detta är 24 mars 1976 en vändpunkt – en före och en efter – i mitten av de senaste 75 åren i den argentinska historien. Därifrån skapades förutsättningarna för avindustrialisering och arbetslöshet. Det slutade med att eländet spred sig till den argentinska jorden. Bortom det fanns regeringar som begränsade effekterna av denna destruktiva tendens som den nuvarande regeringar har förnyat och tagit till nya – hittills okända – gränser.
Det är i det här sammanhanget de händelser och den misstro som nämndes i början förekommer. Den ”spricka” som främjas av Marcis regering används även av den Cristinska oppositionen (sympatisörer till den före detta presidenten Cristina Fernández de Kirchner).
Det passar regeringen bra eftersom den – vid genomförandet av ett antinationellt och antifolkligt ekonomiskt projekt – presenterade sig (eller låtsades göra) som en bärare av transparens och institutioner, något som placerade den tidigare regeringen som en symbol för korruption och institutionell slavning. För Cristianismen passar det eftersom det tillåter dem att utmåla sig själva som offer för vad som kan förstås som förföljelse av regeringen, samt hävda att de svarar mot dess motstånd mot de reaktionära ekonomiska åtgärderna.
Så pågick det i tre år, med en regering som talade om sin kamp mot korruptionen och försvarandet av institutioner och en Cristianism som placerade fokuset på den socioekonomiska frågan. Detta gjorde, mot bakgrund av den katastrof som orsakades av regeringens ekonomiska politik, att Cristianismen växte med Macrismen förlorade styrka trots att det hade kontroll över statsapparaten.
Med ”Anteckningsblocken om korruptionen” (som skulle visa den påstådda korruptionen hos kircherismen) och den rättsliga kontrollen över majoriteten av de federala domstolarna (Tribunales Federales capitalinos de Comodoro Py), föreställde sig Macrismen att den skulle utestänga Cristinismen och trots sina svårigheter med dollarn, ekonomin, det elände och den hunger som spred sig i hela landet förväntade de sig en valvinst.
Det finns alltid ett men: tvivel och strategibyte.
Men konstiga saker hände. Ingen kan tänka sig att det utgjorde en del av den officiella planen att landets främsta affärspersoner (av några tillhörande presidentens egen familj) var tvungna att genomgå korridorer och domstolar och än mindre att de behöver ”erkänna” mutbrott (vilket för dem var del i deras traditionella affärer) och gå igenom ”ånger” för att undvika de ”obekväma” stunderna av att byta sina lyxiga liv för de smutshål som fängelseceller är.
Trots att domaren Claudio Bonadío, konverterad till ”den oklanderliga domaren”, odlade länkar och tog flera beslut som var fördelaktiga för kirchnerismen när han ockuperade Det Rosa Huset, är det inte tänkbart att det var kirchnerismen som påverkade domarbesluten. Det går inte heller att se den fördel som de skulle kunna få för en officialism som behöver investeringar som dessa entreprenörer kan göra.
Det är inte troligt att denna domares medvetande var så utvecklat att det kunde attackera Cristianism, landets största företagare och presidentfamiljen samtidigt, utan någon uppbackande ”rygg”.
Alltså, vem drar fördel av dessa beslut? Det enkla svaret är att de som drar störst fördel av denna åtgärd, på samma sätt som med byggföretaget Odebrecht i Brasilien, är företag av internationell konkurrens som kommer köpa de till lägre värden eller ta deras marknader. Alla av de – planens fördelstagare – är en del av imperiets ekonomiska makt.
Men detta var inte tillräckligt och frågan tog en annan vridning. Nu skulle det gynna Cristianismen. Trovärdiga uppgifter framkom angående utpressningen av åklagaren för ’Fiscal de los Cuadernos’, Carlos Stornelli, tillsammans med andra mörka personligheter, som Marcelo D’Alessio – känd i den undre världen för underrättelsetjänster knuta till de två senaste regeringarna.
Visselblåsaren, Pedro Etchebest, verkar inte vara den blygsamma bonde som han har framställt sig som. För att ”spara på utgifter” delar han kontor med den de förre detta kommissarierna Aníbal Degastaldi (tidigare chef för polisen i Buenos Aires) och Ricardo Bogoliuk, båda två med kopplingar till intelligenscentret (AFI) och grannar i samma byggnad i det lyxiga området Puerto Madero som är ockuperad av D’Alessio.
Under dessa omständigheter arbetar den federala domaren, Alejo Ramos Padilla (avlägsnad från ’Comodoro Py’ inte bara av de 200 kilometer som skiljer dem), en Kirchner-sympatisör som kommer från den radikala vänstern, kopplad till politiken om Mänskliga Rättigheter. Självaste justitieministern, Germán Garavano, begärde hans omplacering – med en konstig obekvämhet som avslöjar regeringens rädsla.
Åklagaren Stornelli, allt oftare ensam, accepterar inte utredningen och begär att domaren ska förklaras inkompetent, och vägrar hålla sin ståndpunkt till det han är etniskt bunden till. Detta försämrar trovärdigheten i fallet om ”anteckningsböckerna” och kan öppna upp för ytterligare annulleringar.
Förvirringen i denna fråga har motiverat både ”Macristas” och ”Cristinistas” till att kasta alla sorters anklagelser på varandra. Dessa anklagelser kan vara sanna, men ännu tydligare blir idén om att det finns vissa krafter som flyttar och placerar både huvudpersonerna på en plats som kommer tvinga dem att göra förändringar i sin strategi inför presidentvalet i oktober.
Regeringen har redan förstått att frågan om korruptionen och användandet av rättsväsendet kan komma att gå emot dem och börjar utöka sina behov att stärka en omöjlig diskurs som generar omöjliga förhoppningar om framtidens ekonomi. Så mycket lägger Kirchnerismen till sina ekonomiska kritiker som är kopplade till det ohälsosamma användandet av rättvisa och det institutionella systemet.
Platsen K (Kirchnerist) firar att regeringen förlorar stöd från en sådan nyckelfigur som Högsta Domstolen. Nyligen möjliggjorde ytterligare ett misslyckat fall starkare stöd i provinsen Río Negro i det kommande valet, och de hävdar dessutom att den nuvarande guvernören inte kan ställa upp i omval.
Det ger intrycket att en genial, kraftfull och intresserad marionett flyttar på strängare så att Marci, om han vinner, förblir i sina fordringsägares händer. Och om han förlorar (vilket är det mest troliga), ger någon med större politisk midja kontinuitet i dessa system, efter den smutsiga uppgiften som gjordes av ”det bästa laget på 50 år”. Naturligtvis har historien alltid hållit oförutsägbara nyheter, som långsamt lagar maten utöver intressena hos dem som nu hanterar verkligheten bakom kulisserna.
* Juan Guahán. Politisk analytiker och argentinsk social ledare, associerad med latinamerikanska centret för strategisk analys. (CLAE,www.estrategia.la)
Flera: Nyheter