G20-mötet avslöjar civilisationens gränser
Rebelión
LatiCes översättare: Hanna Rosendahl
G20-mötets slutkommuniké beskriver de största problemen med dagens kapitalistiska leverne. I rapporten hänvisas problemen till endast med två fraser: "klimatförändring" och "internationell handel".
Både klimatförändringar och globaliserad handel är exempel på den kapitalistiska samhällsformens begränsningar. Och G20:s deltagarländer har vidtagit sig att följa en deklaration som inte löser konflikter, hur mycket man än identifierar vilka dessa skulle vara.
Så om den första punkten, klimatfrågan. USA fortsätter desillusionerat att följa president Trumps nycker, de glömmer helt bort den nödvändiga omställningen som krävs för att minska klimatförändringarnas destruktiva verkan på artrikedomen, miljön. Ja, hela Jordens befolkning. Självklart finns det logik bakom såväl det envåldsstyre han utövar från Washington – han propagerar aktivt för produktion av fossila bränslen – som det dokument som G20-länderna antagit. Dokumentet beskriver ju, enligt deltagarna på toppmötet i Buenos Aires, en enskilt oslagbar utvecklingsstrategi för produktion samt den kapitalistiska modellen.
Om vi ska tala om handeln får vi återkomma till USA. Även där spelar Trumps Amerika en stor roll, speciellt på grund av sin handelsdispyt med Kina och flera andra länder. USA förklarar meningsskiljaktigheten med att det globala systemet drabbats av hegemoni.
Man diskuterade även det reformerade NAFTA-avtalet under toppmötet i Buenos Aires. Avtalet innehöll distinkta fördelar för USA, på bekostnad av grannarna Kanada och Mexiko. Detta mot bakgrund av att man i Mexiko påbörjar en ny presidentiell mandatperiod den första december, något som upprätthåller den sociala kritiken mot gamla handelsmodeller och det nya frihandelsavtalet.
Den globala avregleringen är en av kapitalismens äldsta önskedrömmar – den kom till under tiden som följde på andra världskriget – och föddes i ljuset av att det då rådande, tvådelade finansiella systemet bestående av Internationella Valutafonden och Världsbanken fanns instabilt. Världshandelsorganisationen, World Trade Organization eller WTO, uppstod först 1995 då förutsättningarna för dess varande hade uppkommit; oligopolet hade brutits upp och det fanns nu möjlighet att skapa ett globalt kretslopp av varor, tjänster och kapital.
Efter att ha levt 20 år under WTO:s styre (1995-2018) kan man konstatera att den världsomfattande kapitalistiska oordningen orsakat "handelskrig", fastän man undertecknat flera handelsavtal likt det som i dagarna skrevs under i Argentina. Vidare räcker det inte att den kinesiska delegationen poserat mittemot den amerikanska för ett foto; en bild löser inte en global ekonomis motsättningar.
"En gemensam hållning gentemot rättvis och hållbar utveckling"
Det är titeln på G20-sammanträdets slutkommuniké. Texten, som färdigställts i Buenos Aires, är skriven med en professionell och diplomatisk ton som på ett mycket invecklat sätt beskriver verklighetens maktfördelning; den ojämlika inkomst- och pengafördelningen resulterar i att makten vilar hos en procent av världens allra rikaste. Det kommer också till uttryck genom världens 192 miljoner arbetslösa, vilket redogörs för i Internationella arbetsorganisationens rapport om 2018 års sysselsättning. Eller så ses det i de 40% som är anställda på osäkra grunder, globalt, något som även det fördöms i tidigare nämnda rapport. Sammantaget förvärras det av diskrimineringen mot kvinnor på arbetsplatsen. De får lägre löner och arbetar under sämre förhållanden. 1
Man borde nämna saker vid dess namn: det som diskuteras på G20-mötet är den kapitalistiska världsordningen som rättfärdigas av avkastningens och maktens logik. Varje nationalstat vidmakthåller dominerande, inhemska kapitalistiska intressen när man deltar på toppmöten som det här. Och det är därför frihandeln och protektionismen alltid har regerat sida vid sida genom historien, trots deras motsättningar. Från själva kärnan i den kapitalistiska ordningen och den ekonomiska politiken lever frihandeln och protektionismen tillsammans – såväl i teori som också i praktik.
Det brittiska imperiet var orsaken till den ekonomiska liberalismen frammarsch, samtidigt som man vidmakthöll en protektionistisk politik sprungen från den klassiska ekonomiska politikens komparativa fördelar. Imperiets egen koloni i Nordamerika bedrev en protektionistisk politik, under förevändningen att man försvarade friheten, från 1776. Det sammanföll med uppkomsten av de första systematiserade frihandelsteorierna.
Kapitalismens historia synliggör pragmatismens förhållande till ord och handling: de går inte nödvändigtvis hand i hand. I sin tur är det pragmatismen som möjliggjort liberalismens och protektionismens internationella, bilaterala motstånd.
Därför kan man vagt hänvisa till önskan att lösa konflikter eller skapa bestående sociala förändringar i G20-mötets slutkommuniké, på samma gång som verkligheten består av spänningar och konfrontationer som skapar det kapitalistiska systemets hegemoni. Sagda spänningar och konfrontationer får sociala konsekvenser som påverkar miljontals från socioekonomiskt utsatta områden.
Fastän man kort lyfter könsfrågan är diskrimineringen av kvinnor en konstant realitet. Diskrimineringen kräver att man fördubblar kraftansträngningen i kampen för jämställdhet och jämlikhet.
Rådande produktions- och energimodeller ligger bakom klimatförändringarna
70-talets oljekris var inte global utan amerikansk, vilket blev synligt när landet förlorade reserv efter reserv av konventionella fossila bränslen. "Lösningen" var ekonomisk och militär, man investerade och invaderade. För att få tillgång till energi skapades en spekulativ marknad bestående av stöldgods och ekonomisk kriminalitet. Först efter en lång resa, som drivits på av teknikutvecklingen för utvinningen av okonventionella kolväten, har USA positionerat sig som främsta producent av fossila bränslen. Den tre år gamla amerikanska överlägsenheten när det kommer till bränsleframställningen har alltså tillkommit på grund av fracking och de ständigt stigande oljepriserna.
Som resultat får vi en världsomspännande ödesfråga som öppnar för globalt politiskt och ekonomiskt spel. Ett exempel såg vi under mötet i Buenos Aires: den ömsesidiga överenskommelsen mellan den saudiske prinsen och den ryske presidenten Vladimir Putin. Saudiarabien är världsledande när det gäller olja, Ryssland inom naturgas. Samma naturgas som Ryssland förser Europa med.
Allianser som de mellan Ryssland och Saudiarabien består inte bara i ideologisk och politisk samstämmighet, de omvärderar frågan om den nutida produktionen och hur vi underhåller våra samhällen. Nu talar vi om världsproduktionens strategiska användning av olja och gas.
På den omdanade spelplanen kan flera alternativa allianser uppstå. Jag anspelar på Kina och Ryssland; på de länder som tillsammans med Iran och andra oljeproducerande stater i Mellanöstern besitter de största oljereserverna i världen. Här ingår, speciellt, Venezuela.
Därtill utnyttjade Argentine den amerikanska frackingmetoden för att tjäna pengar på okonventionella fossila bränslen, allt i enlighet med ett hemligt avtal mellan det statliga företaget YPF och Chevron. Fem år efter att avtalet undertecknades har omsättningen från det argentinska oljefältet Vaca Muerta blivit utgångspunkten för regeringens budgetproposition för räkneåret 2019. Numera utmärker sig Argentina för att besitta den andra största okonventionella naturgasreserven i världen, och den fjärde största okonventionella oljetillgången.
Energikonsumtionen befinner sig i diskussionernas centrum. Diskursen handlar främst om en kamp mellan olika utvecklingsmodeller, även om den också berör vem som kommer kunna tillgodose våra bränslebehov.
På ena sidan finner vi energikommersialiseringen, där energins nytta bestäms av dess attraktivitet och avkastning. Motpolen föreligger idén om individens rätt till energin. Där förutsätts en dekommodifiering av resurserna för att man ska kunna tillgodose världsbefolkningens grundläggande, mänskliga rättigheterna genom en tillgänglig och hållbar energianvändning.
G20-debatten återknyter bara till den förra visionen – energikommersialiseringen – och tillåter därmed att ekonomiska, kommersiella eller monetära krig fortgår. De kan man inte lösa med gott uppförande, ett familjefoto eller en slutkommuniké som har ett svävande och diplomatiskt språk.
Kritiker höjer rösten mot G20-ländernas oförmåga att erbjuda alternativ
Det är allmänt känt att närhelst G20 gör ett framträdande höjs kritiska röster från flera håll. Sociala, politiska och ideologiska rörelser ifrågasätter maktens dominans.
Därför upprepades organisationen Confluencia NoG20/IMF:s motstånd under flertalet demonstrationer och stämmor, trots de överdrivna profylaktiska åtgärder som implementerades för att förhindra demonstranterna att göra sin röst hörd.
I efterdyningarna av manifestationerna mot G20 och IMF häktades över 50 000 personer av olika politisk åskådning och organisationstillhörighet. Trots en enorm polisiär insats, med tusentals säkerhetsåtgärder, misslyckades skrämseloperationen. En operation som syftade att tvångsförflytta alla demonstranter. Eftersom regeringen inte kunde förändra invånarnas vilja att utöva sin yttrande- och demonstrationsfrihet tog man alltså till drastiska metoder. Demonstranternas samarbetsförmåga, trots deras vitt skilda bakgrund, är en maktdemonstration i ljuset av säkerhetspådraget och den förrädiska pressens medverkan i social desinformation.
Man gjorde allt för att tysta kritikerna. I Buenos Aires utfärdades ledighet, flygplatser och hamnar stängdes, busstrafiken begränsades kraftigt och ett stort område kring G20:s mötesplats spärrades av. Förevändningen var att endast då skulle den internationella konklaven vara utom fara.
Trots detta lyckades demonstranterna få genomslag för sin kritik, till och med när G20-mötets riktlinjer för framtiden inte var tillräckligt välformulerade. Än viktigare var att det inte rådde enighet kring hur ett alternativ till dagens verklighet skulle se ut bland G20:s kritiker, alla verkar inte förstå att det existerar andra styrandeformer än den som makthavarna förordar. Det senare är fortsatt ett ouppklarat ärande. I olika utsträckning känner man i alla fall till vad man inte vill och det krävs att möjlighet ges för ett omfattande gehör från allmänheten. Först då kan man närma sig en samstämmighet gällande en alternativ social, ekonomisk, politisk och kulturell ordning som går stick i stäv med dagens dominanta, kapitalistiska logik.
Argentina överlämnade i helgen stafettpinnen till Japan, som kommer hålla nästa G20-möte. Önationen tillskansade sig värdrollen genom ett investeringsavtal, en essentiell byggsten i en kapitalistisk ordning. Den decenniegamla kritiken mot G20 kommer bestå nu när Japan blir värdnation och den kommer fortsätta utmana världens struktur så att nya tider, med nya produktionssätt och sociala utvecklingsmodeller, kan ta oss längre än vad kapitalismen förmår.
Källa:
1 ILO. World Employment and Social Outlook – Trends 2018. Rapport hämtad från: https://www.ilo.org/global/about-the-ilo/multimedia/video/institutional-videos/WCMS_616018/lang--en/index.htm
Flera: Nyheter