Wikiproblem
Prensa indígena
LatiCes Översättare: Lillemor Andersson
Ingen förnekar äktheten i det som publicerats på Wikileaks, av den enkla anledningen att författarna till texterna (diplomatiska tjänstemän) inte ens försökt ställa det i tvivelsmål. Där ligger det intressanta.
Richard Stallman talar om Wikileaks. Pressmeddelande från Wikileaks. Jag antar att det inte borde ta oss på sängen.
Att ministeriet för offentlig säkerhet är motståndare till Republikens riksåklagare och därför inte delar med sig av information, att militären är ineffektiv och splittrad, att den falska Calderón uppvisar stressymtom, att vår underrättelsetjänst är en katastrof. Detta visste ju redan damen som gör juice och smoothies på marknaden i mitt kvarter.
I vilket fall, den journalistiska nyhetstonen möter man i diplomatins uppvisade kapacitet för politisk analys under ledning av huvudredaktören Clinton som, enligt vad jag har läst, inte överskrider nivån för rykten och skvaller. Analyser baserade på patologi och vredesutbrott samt regenternas och de styrandes böjelser och manier, vilka har liten eller ingen påverkan på sociala processer, institutioner eller organisationer i det civila.
Fast detta är inte heller särskilt förvånande. Nämnda perspektiv motsvarar en logik som sträcker sig längre bakåt i tiden än Obamas presidentperiod. Makten observerar inte komplexa nätverk av sociala relationer. Makten observerar "ledare". Det är lättare. Vad som slår mig som intressant, åtminstone som utgångspunkt för en analys av resonemanget, är reaktionerna från vissa av dessa framstående och upphöjda statsmän.
Ingen förnekar äktheten i det som publicerats på Wikileaks, av den enkla anledningen att författarna till texterna (diplomatiska tjänstemän) inte ens försökt ställa det i tvivelsmål. Däri ligger det intressanta.
Hur reagerar de politiska proffsen, specialister på att dölja fakta, när fakta anges från andra sidan? Det är omöjligt att nyansera när källan är statens departement, varifrån man brukade styra ett globalt monopol på sanningar.
Låt oss se
Hamid Karzai, Afganistans marionettpresident, säger att det är bäst att "inte förlita sig på läckor, av hänsyn till Afganistan". De korrupta läckorna faller förstås inte.
Calderon avfyrar i ett opersonligt Twitter-meddelande, ett "kategoriskt fördömande" av det publicerade, som om det handlade om terroristattacker. Utrikesdepartementet försäkrar att telegrammen "var tagna ur sitt sammanhang" (vad det nu betyder).
President Obama förbjöd sina anställda att läsa dokumenten, fastän de redan var publicerade. Jag minns min samhällskunskapslärare i gymnasiet som förbjöd oss att onanera, även när vi var hemma.
Eftersom dessa publiceringar inte utgör ett brott i Sverige, förföljer den amerikanska rättvisan.
Julian Assange för sexbrott, i samma stil som en advokat från Oaxaca.
Och Clinton, huvudansvarig för denna monumentala informationsläcka, har inte funnit det passande att be Argentinas president om ursäkt för att officiellt ha undersökt hennes psykiatriska status.
Diplomati innebär i stor utsträckning hyckleri och det kanske är lika bra för alla parter. Jag måste emellertid erkänna att det är roligt, även för ett par dagar, att se ett gäng hycklande politiker mot väggen. Problemet är, antar jag, att mexikanska medier har bagatelliserat det överjordiska i hela denna fantastiska cirkus av motsägelser.
Det var Washington Post, inte den mexikanska pressen, som rapporterade om mexikanska sjöofficerers utbildning hos nordamerikanska militära rådgivare (i själva verket har mexikanska medier begränsat sig till att kommentera det som publicerats i utländska tidningar i stället för att analysera Wikileaks direkt, men vi lämnar det). Los Pinos förnekade förutsägbart, det obestridliga. Vita huset däremot bekräftade uppgiften.
Genom denna och andra läckor, framgår att Washington är intresserad av en mexikansk armé som uteslutande är sysselsatt med inhemska frågor och en mexikansk flotta som är underordnad Comando Norte (det norra försvarskomandot). Även detta förstår juicedamen fullkomligt. Det är geopolitik, det vill säga en del av den strategi som genomförs av EU, för att upprätthålla den unipolära ordningen genom militarism.
Ur detta perspektiv är Plan Mérida (Meridaplanen) och vårt absurda lilla narkotikakrig bara spetsfundigheter. Det kan kanske förklara varför man försökt lösa ett folkhälsoproblem (missbruket) med kulsprutor och splittergranater som orsakar mycket större säkerhetsproblem.
Men tydligen tråkas vi mexikaner ut av geopolitik. Vi fortsätter intressera oss för processen García Luna-Medina Mora, för våra älskade korruptionsskandaler, för Chapo Guzmáns dolda makt och för vår falske presidents sannolika alkoholism. Det är enklare.
Flera artiklar av: Prensa indígena