Latinamerika är den mest stimulerande platsen i världen idag: Chomsky
Prensa Indígena
LatiCes översättare: Hilda Sterner
För första gången på 500 år finns det rörelser som rör sig mot självständighet och separation från den imperialistiska världen. Länder som historiskt sett varit skilda åt närmar sig nu varandra och samarbetar, vilket är första steget mot självständighet. USA har under åren störtat den ena regeringen efter den andra; något som nu längre inte är möjligt.
Brasilien är ett intressant exempel. Fram till början av 60-talet var (Joao) Goularts program inte så annorlunda mot (Luis Inacio) Lulas. Då organiserade (John F.) Kennedys regering en militär statskupp. Något som fick den nationella säkerhetsstaten att sprida sig i hela regionen. Idag är Lula den gode,den som alla försöker bilda som en reaktion mot de mest militära regeringarna i regionen.
I USA publiceras inte positiva uttalande om (Hugo) Chavez eller (Evo) Morales. De tystas ned eftersom de inte följer modellen. De finns en samarbetsrörelse i regionen; man börjar forma institutioner, som trots att de inte alltid fungerar till en början, i alla fall existerar. Exempel på detta är Mercosur och Unasur. Ett annat anmärkningsvärt exempel i regionen är Bolivia. Det senaste valet blev en stor seger och följdes av omfattande och ganska våldsamma uppror runt omkring provinsen la Media Luna (Halvmånen) där de som traditionellt suttit i regeringsställning finns; de vita.
Ett dussintal personer dog. Det hade varit regionmöte i Santiago de Chile där man uttryckte ett starkt stöd för Morales och ett starkt fördömande av våldet och Morales svarade i ett viktigt uttalande. Han sa att det var första gången i Latinamerikas historia, sedan den europiska kolonialiseringen, som folket tagit sitt öde i egna händer utan inblandning från utlandet, dvs. från Washington. Det här uttalandet sändes eller publicerades aldrig i USA.
Centralamerika är traumatiserat av reganisanska terror. Det händer inte mycket där. USA fortsätter att tolerera statskuppen i Honduras, även om det är talande det faktum att de utåt sett inte kan stödja den. En annan förändring är att övervinna det verkliga hjärnspöket i Latinamerika, kanske den mest ojämlika regionen i världen. Det är en rik region som alltid regerats av liten europeisk elit som aldrig åtar sig ansvar för resten av sina respektive länder.
Man kan titta på enkla saker såsom flykten av kapital och tillgångar till utlandet. I Latinamerika är kapitalflykten nästa den samma som kapitalskulden. En jämförelse med Östasien är nedslående; den regionen, som är mycket fattigare, har haft mycket mer hållbar utveckling, och de rika är under kontroll. Det förekommer inte kapitalflykt; i t.ex. Sydkorea straffas man med dödstraff. Den ekonomiska utvecklingen där är nästan jämlik.
Försvagad kontroll
Det har traditionellt sett funnits två sätt på vilka USA styrt Latinamerika. Ett har varit genom våld, det andra genom att hålla ett ekonomiskt strypgrepp. Många länder har kunnat befria sig från IMF, den internationella valutafonden, genom samarbete. Man har också utökat samarbetet mellan länder i Syd, såsom Brasiliens samarbete med Sydafrika och Kina.
Man har kunnat konfrontera några interna problem utan den inflytelserika inblandningen av USA. Våldet har inte upphört. Det har varit tre statskupper. Den venezuelanska, öppet stödd av USA, återtogs och nu måste Washington ta till andra medel för att störta regeringen, såsom styrda attacker och stöd till regeringskritiker. Den andra kuppen var den i Haiti. Där kastade Frankrike och USA ut regeringen och skickade presidenten till Sydafrika.
Den tredje är den i Honduras, som har flera delar. OEA (Organización de Estados Americanos, Organisationen för Amerikas stater) åtog sig en fast position och Vita Huset blev tvungen att följa den, och fortsätta framåt långsamt. Internationella valutafonden har just beviljat ett enormt lån till Honduras, som ersätter USA:s minskade bistånd. Förut var detta rutinärenden. Idag har de här åtgärderna (våld och ekonomisk åtstramning) försvagats.
USA har reagerat och har lämnat fritt fram för att militarisera regionen på nytt. "Den fjärde flottan", tillägnad Latinamerika, monterades ned på 50-talet, men håller på att byggas upp igen och likaså är militärbaserna i Colombia ett viktigt tema.
Obamas illusion
Framröstningen av Barack Obama förde med sig stora förväntningar på förändringar i relationerna med Latinamerika. Men det är bara illusioner. Jo, det finns förändringar, men dem beror på att regeringen Bush var så extrem i det amerikanska politiska spektret att nästan vem som helst hade ansetts gå mot mitten i jämförelse. I själva verket var Bush själv mindre extrem under sin andra period vid makten.
Man gjorde sig av med några av de mest arroganta medarbetarna och politikerna blev mer måttfulla. Och Obama fortsatte inte helt oväntat denna tendens; han svängde mot en mer traditionell position. Men vilken tradition? Kennedy var t.ex. en av de mest våldsamma presidenterna under efterkrigstiden. Woodrow Wilson grep in mer än någon annan på 1900-talet. Den politiska mitten är varken fredlig eller tolerant.
I praktiken var det Wilson som lade beslag på Venezuela. Han motade bort engelsmännen därifrån eftersom de hade hittat olja. Han stödde en brutal diktator. Och därefter fortsatte han med Haiti och Dominikanska Republiken. Han skickade sina marinsoldater som mer eller mindre förstörde Haiti. I dessa länder lämnade han efter sig nationella styrkor och brutala diktatorer. Kennedy gjorde detsamma. Obama är en tillbakagång till mitten. Det är samma sak som med Kuba, där USA under mer än ett halvt decennium deltagit i ett krig, till dess att ön vann sin självständighet.
Till en början, när Kennedy styrde, var detta krig våldsamt, med terrorism och ekonomisk åtstramning, men många amerikaner motsatte sig det. Under årtionden har nästan två tredjedelar av befolkningen varit för en normalisering i relationen mellan länderna, men detta är inget som finns på politikernas agenda.
Obamas manövrer har gått mot mitten; han avbröt några av Bush mest extrema åtgärder och blev stöttad av en stor del av den amerikansk-kubanska gruppen. Han har rört sig mot mitten, men har gjort väldigt klart att det inte kommer att bli några förändringar.
Obamas reformer
Detsamma händer internt i politiken. Obamas rådgivare var under kampanjen mycket försiktiga med att inte låta den lova något alls. Slagorden var hopp och förändring, en förändring att tro på. Vilken vettig reklambyrå som helst skulle förstått att göra dessa till slagord, istället tyckte 80 % av befolkningen att detta var fel väg att gå.
McCain sa samma sak, men Obama var trevligare, var en mer lättsåld produkt. Valkampanjer handlar bara om marknadsföring, enligt dem själva. Man sålde märket Obama i konkurrens med märket McCain. Det är skrämmande att se sådana här illusioner, såväl utom som inom USA. I USA har nästa alla löfte om reformer på arbetsmarknaden, inom sjukvården, om energiförsörjningen etc. nästan helt upphävts. Till exempel så är sjukvårdssystemet en katastrof.
Det är antagligen det enda landet i världen idag som inte har en grundgaranti vad gäller sjukvård. Kostnaderna är astronomiska, nästan dubbelt så höga som i något av de andra industrialiserade länderna i världen. Vem som helst med huvudet på skaft förstår att detta är konsekvensen av ett system med privat sjukvårdsförsäkring. Dessa försäkringsbolag jobbar inte för att förebygga sjukdom, de är bara ute efter att tjäna pengar.
Det är ett mycket byråkratiskt system, med mycket övervakning, höga administrativa kostnader, där försäkringsbolagen har sofistikerade sätt att skattefuska på, men Obama har inte på agendan att göra något åt detta. Det fanns några lättvindiga förslag, som det att få möjligheten att välja offentlig sjukvård, men det förslaget lades ned. Om man läser affärstidningar, ser man att Buissnes Week på sin förstasida rapporterar om hur försäkringsbolagen firar sina framgångar.
Man genomförde en framgångsrik kampanj mot den här reformen, organiserad av medierna och industrin för att mobilisera folket med skräck och inpränta galna idéer, såsom att Obama kommer att döda någons farmor. På så sätt kunde de försvaga en redan svag lagförslag. Om det hade funnits en verklig åtagande likaväl i kongressen som i Vita Huset det här inte skulle ha hänt, men politikerna var mer eller mindre överens.
Obama har just avslutat ett hemligt avtal med läkemedelsföretagen som försäkrar att det kommer att komma några försök från regeringens sida att reglera läkemedelspriserna. USA är det enda landet i västvärlden som inte tillåter att regeringen använder sin makt för att förhandla om läkemedelspriser. Ungefär 85 % av befolkningen sätter sig emot detta, men det förändrar ingenting så länge inte alla kan se att de inte är de enda som opponerar sig.
Oljeindustrin annonserade att man kommer att använda samma medel för att knäcka alla typer av lagförslag om en energireform. Om inte USA inför starka kontroller för koldioxidutsläpp så kommer den globala uppvärmningen att förstöra den moderna civilisationen. Tidningen Financial Times signalerade med rätta att om det var så att det fanns ett hopp om att Obama skulle ha kunna ändra på saker och ting, så kommer man nu att bli förvånad om han uppfyller ens ett minimum av det han lovat.
Anledningen är att han inte alls vill ändra på något. Det var bara något som skapades av dem som finansierade hans valkampanj: finansinstitutionerna, kraftverken, företagen. Han är till synes en bra person, han skulle vara en trevlig middagsgäst, men det är ingen garanti en förändring av politiken; den på sin höjd påverkar den en aning. Jo, det har kommit förändringar, men de är ljumma. Politiken springer ur institutionerna, den skapas inte av individer. Institutionerna är etablerade och sitter på mycket makt. Självklart har de medel för att ta en konfrontation, vad som än händer.
Mer av samma visa
Mediefolk är överraskade att man har gått tillbaka till den plats där man alltid befunnit sig. Man rapporterar om det, men faktum är att finansinstitutionerna stoltserar med allting fortfarande är som förut. De vann. Goldman Sachs försöker inte ens dölja det faktum att han, före krisen då ekonomin sjönk till botten, kunde dela ut saftiga bonusar till sina styrelsemedlemmar. Jag tror att man det senaste kvartalet kunde rapportera de största vinsterna någonsin i sin historia. Om man hade varit lite smartare, hade man åtminstone försökt dölja det.
Detta beror på att Obama bemöter de som stödjer hans kampanj; finanssektorn. Titta bara på dem som han valt ut till sitt ekonomiteam. Hans första rådgivare var Robert Ruin, den ansvarige för avskaffandet av en lag som reglerade finansmarknaden, något som gynnande Goldman Sachs, likaså övergick han till styrelsen för Citigroup, tjänande en förmögenhet och hoppade av i precis rätt ögonblick.
Larry Summers, som var främst ansvarig för att stoppa regleringen av verktygen för utländska finanser, är idag förste ekonomiske rådgivare i Vita Huset. Och Timothy Geithner, som i person av president för förbundsreserven i New York övervakade det som hände, är idag sekreterare i statskassan. Nyligen utvärderades några av de främsta ekonomiska rådgivarna omkring Obama i ett reportage.
Man kom fram till att många av rådgivarna egentligen skulle ställas framför rättvisa anklagade för att vara ansvariga för de finansiella besluten som orsakade nuvarande krisen. Hur länge kan man upprätthålla en illusion? Bankerna är bättre idag ön tidigare. Först fick de ta emot en enorm lösesumma från regeringen och skattebetalarna, vilken man använde för att stärka sitt arbete. Bankerna är starkare än någonsin; slukar alla de svaga. Med andra ord, man har lagt grunden för att kunna möte nästa kris.
De stora bankerna drar nytta av ett för stort försäkringsbrev från regeringen. Om det rör sig om en storbank eller ett viktigt investeringsprojekt, så är det för mycket som står på spel för att det ska få misslyckas. Om det är Goldman Sachs eller Citigroup, så får de inte falla eftersom det skulle innebära att hela ekonomin slås omkull. Därför har de råd att ta riskfyllda lån och om något skulle gå snett så kommer regeringen gå in och rädda dem.
Kriget mot narkotikan
Kriget mot narkotikan, som sliter sönder flera länder i Latinamerika, däribland Mexiko, har en lång historia. När Nixon tog upp kampen blev det en ansträngning i att överträffa de effekter som Vietnamkriget gett i USA. Det kriget blev en faktor som ledde till en viktig kulturell revolution under 60-talet, en revolution som ökade civilisationen i landet; kvinnans rättigheter, civila rättigheter. En revolution som demokratiserade området och satte skräck i etablissemanget.
Det sista de ville var demokratisering, folkliga rättigheter etc, och därmed lanserade man en enorm motoffensiv. En del av denna var kriget mot narkotikan. Det planerades för att förflytta fokus om Vietnamkriget från det som vi gjorde mot dem, till det som de gjorde mot oss. Ett tema i media under 60-talet, även i de liberala tidningarna, var att Vietnamkriget var ett krig mot USA.
"Vietnameserna förstörde vårt land med droger"; en myt fabricerad av media, film och tidningar. Man hittade på historier om arméer fulla av drogberoende soldater som vid återvändandet hem blev kriminella och terroriserade övriga medborgare. Jo, visst förekom det droger bland soldaterna, men inte mer där än i samhället i övrigt.
Det var en fabricerad myt. Om detta handlade kriget mot narkotikan. På detta sätt förändrade man föreställningen om Vietnamkriget till att bli ett krig där vi var offren. Det här stämde väl in i kampanjen om ordning och reda och hårdare lagar. Man sade att våra medborgare slets sönder av antikrigsrörelsen och kulturrebeller och därför var vi tvungna att hävda hårdare tag. Och där föll kriget mot narkotikan väl in.
Reagan utökade kriget på ett betydelsefullt sätt. I början av sin period intensifierade han kampanjen och beskyllde kommunisterna för att förespråka drogkonsumtion. I början av 80-talet hittade tjänstemännen, som deltog aktivt i kriget mot narkotikan, en oförklarlig summa bankfonder i södra Florida. Man lanserade en kampanj för att stoppa utredningen. Vita Huset lade sig i och avbröt kampanjen.
Den som genomförde detta var Geroge Bush den äldre, som vid denna tidpunkt ledde kriget mot narkotikan. Samtidigt skedde en markant ökning av antalet fängelsestraff och fångarna var främst svarta personer. Idag är antalet fångar per capita i USA det största i världen. Antalet brott är dock mer eller mindre det samma som i andra länder. Det handlar om en kontroll av befolkningen. Det är en fråga om klass.
Kriget mot narkotikan, liksom andra politiska insatser, påhejat av såväl liberaler som konservativa, är ett försök att kontrollera demokratisering av de sociala rörelser
Nyligen uttalade sig regeringen Obama sitt stöd för kampen mot narkotikan. De tre länder som diskvalificerades var Burma, en militärdiktatur förvisso- det spelar ingen roll eftersom de stöds av västerländska oljebolag-, Venezuela och Bolivia, båda USA:s fiender. Men vare sig Mexiko, Colombia eller USA nämndes, all länder där det förekommer mycket narkotikahandel.
En intressant plats
En central punkt för nyliberalerna är befrielsen av finansmarknaderna, något som gör länder med många utländska investerare sårbara. Om ett land inte kan kontrollera sin valuta och kapitalflykten till utlandet är stor är de i händerna på de utländska investerarna, de kan lätt förstöra ett lands ekonomi om de inte gillar det som landet gör. Det är ett sätt att kontrollera människor och sociala rörelser, såsom arbetarrörelserna.
Det är naturliga reaktioner från ett företagande som är koncentrerat och medvetet om klass. Visst finns det motstånd, men det är splittrat och dåligt organiserat, något som kan gynna en politik som en majoritet av befolkningen egentligen motsätter sig. Ibland går det till och med till det extrema.
Finanssektorn fortsätter vara vad den alltid har varit; sjukförsäkringsbolagen har vunnit över sjukvårdsreformer, energibolagen har vunnit över energireformer, fackförbunden har förlorat sin kamp om arbetsreformer och som följd förlorar såklart folket i USA och i hela världen eftersom den ekonomiska förstörelsen är mycket allvarlig. Om vi förstör miljön blir offren framför allt de fattiga. De rika kommer att överleva en global uppvärmning.
Latinamerika är en av de mest intressanta platserna i världen just nu därför att där finns det ett verkligt motstånd mot allt detta. Men vart kommer det att leda? Det vet vi inte. Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en vändning åt höger under de kommande valen i Sydamerika. Likafullt har gräsrötterna gjort framsteg som kommer att leda vidare. Det finns inte många platser i världen som kan säga detsamma om sig själva.
Flera artiklar av: Prensa Indígena