Världen: Hur kommer våra barnbarns framtid att se ut?
Prensa indígena
LatiCes översättare: Lisa Jerkander
När jag ser på mina barnbarn som leker i trädgården, hur de skuttar som kaniner, rullar runt på marken, och klättrar upp och ner i träden, fylls jag av två känslor. Den ena är avund, eftersom jag inte längre kan göra något av det där med de fyra proteser som jag har i benen. Den andra är oro. Jag frågar mig, vilket slags värld kommer de att tvingas stå inför om några år?
Experternas prognoser är hotfulla. Det finns ett ödesdigert eller magiskt årtal som de ofta talar om: år 2025. Nästan alla bekräftar att om vi inte gör något nu, eller om vi inte gör tillräckligt, kommer den ekologisk-humanitära katastrofen att vara oundviklig. Den långsamma återhämtning som märks i många länder efter den nuvarande ekonomiska krisen, innebär ännu inte att vi är på väg ut ur den. Den innebär bara att det fria fallet har hejdats.
Tillväxten kommer tillbaka, men med en annan kris, arbetslöshet. Miljontals människor är dömda till strukturell arbetslöshet, dvs. de kommer inte att komma in på arbetsmarknaden igen. De kommer inte ens att finnas kvar som reservstyrka inom produktionsprocessen. De är helt enkelt överflödiga. Vad innebär det att bli permanent arbetslös, om inte en långsam död och en total nedbrytning av meningen med livet?
Det ska dessutom tilläggas att det förutspås att det kommer att finnas mellan 150 och 200 miljoner klimatflyktingar fram till det ödesdigra året 2025. Rapporten "State of the Future 2009" (O Globo, 09-07-14), som sammanställdes av 2700 forskare, understryker att fram emot år 2025 kommer nära tre miljarder människor att sakna tillgång till färskt vatten, främst pga. den globala uppvärmningen. Vad innebär då det? Jo, helt enkelt att om dessa miljarder människor inte räddas, riskerar de att dö av törst, uttorkning och andra sjukdomar.
Rapporten menar dessutom att halva jordens befolkning kommer att var inblandade i sociala omvälvningar på grund av den världsomfattande socialekologiska krisen. Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi 2008, är alltid eftertänksam och kritisk till bristen på åtgärder som vidtas för att möta den socialekologiska krisen. Han skrev nyligen: "Om den konsensus som råder bland de ekonomiska experterna är usel, är konsensusen bland klimatexperterna skräckinjagande" (JB, 09-07-14).
Han menar vidare att "om vi fortsätter att agera som vi gör, kommer, inte värsta tänkbara framtidsscenario, utan det mest sannolika, att innebära stigande temperaturer, vilket kommer att förstöra livet så som vi känner till det". Om detta nu sannolikt kommer att hända, förvandlas min oro för barnbarnen till ångest. Vilket slags värld kommer de att ärva av oss? Vilka beslut på liv eller död kommer de att bli tvungna att ta?
Vi beter oss som om jorden tillhörde oss och vår generation. Vi glömmer att den först och främst tillhör dem som kommer efter oss, våra barn och barnbarn. De har rätt att födas i en värld som åtminstone är beboelig, och med de nödvändiga förutsättningarna för att få ett anständigt liv, som inte bara låter dem överleva, utan dessutom blomstra och stråla.
De scenarion som jag har nämnt, gör att vi måste söka lösningar som förändrar helhetsbilden av vårt liv på jorden. Det duger inte att fortsätta att tjäna pengar på att sälja rättigheter att förorena (utsläppsrätter) och på den gröna ekonomin. Om kapitalismens kärna ligger i att kunna anpassa sig till varje omständighet, så länge marknadslagarna och vinstmöjligheterna upprätthålls, bör vi nu acceptera att den strategin inte är möjlig. Den skulle påskynda den förutsägbara katastrofen.
Om vi vill ha en framtid måste vi utgå från andra premisser: synergi mellan människa och natur istället för exploatering, eftersom jorden och mänskligheten bildar en enda helhet; istället för att tävla, samarbeta, vilket är grunden för att bygga ett medmänskligt samhälle.
Teoretiker som forskar på komplexitet, osäkerhet och kaos (Prigogine, Heisenberg, Morin) ger mig visst hopp när de säger att i all verklighet fungerar följande dynamik: oordning leder till självorganisation och till en ny ordning, och på så sätt, till en fortsättning av livet på en högre nivå. Eftersom vi älskar stjärnorna är vi inte rädda för mörkret.
Flera artiklar av: Prensa Indígena