Varför kriget mot droger i Mexiko inte kan vinnas
CIPAMERICAS. I Ciudad Juárez, Chihuahua, skjuts en student som demonstrerar för fred, av den federala polisen. Foton av inälvor som väller ut ur hans mage cirkulerar på Internet och förfärar den blodigaste staden i världen. I Matamoros, Tamaulipas, stängs skolorna efter att myndigheterna har mottagit bombhot.
Tidningarna rapporterar försynt, att hoten "kan vara relaterade" till Golfkartellens hämnd för mordet på en av deras ledare Tony Tormenta, i en militär operation några dagar tidigare. President Obama ringer till president Calderón för att gratulera till störtandet av knarkkungen.
De mexikanska myndigheterna förutspår en ny våldsvåg i staten, allteftersom Zetas avancerar för att överta kontrollen från den försvagade Golfkartellen. Vare sig man mäter ökad säkerhet för allmänheten, minskat utbud av narkotika till den nordamerikanska marknaden eller avveckling av de organisationer som sköter narkotikahandeln, har kriget mot drogerna misslyckats.
Det har redan gått fyra år sedan president Felipe Calderón tillkännagav en offensiv som skickade ut tiotusentals soldater på gatorna. Resultatet har blivit ett rekord på 37.000 narkotikarelaterade mord hittills och tusentals klagomål mot polis och militär för kränkningar av mänskliga rättigheter.
Gripandena av narkotikasyndikatens huvudfigurer och ledare på lägre nivå har utlöst våldsamma revirstrider, men har inte haft någon märkbar effekt på flödet av olagliga droger. De politiska morden, hoten mot civilbefolkningen och avbrotten i det dagliga livet, har gjort att den nedåtgående spiralen tilltagit. Inget av detta borde vara förvånande.
Även om utrikesminister Hillary Clinton har framhållit Plan Colombia som en modell för Mexiko, har kriget mot narkotikan inte lyckats där. Ett helt årtionde och 7 miljarder dollar efter att Plan Colombia inleddes, är den regionala narkotikaframställningen fortsatt stabil och mindre paramilitära grupper har ersatt de stora narkotikakartellerna.
Vissa typer av våldsbrott såsom kidnappningar har minskat, men korruptionen har fördjupats med en mängd kongressledamöter under utredning samt ett stort antal rättegångar och domar för förbindelser med paramilitärer. Militariseringen har, med en kombination av motiv för krig mot narkotikan och bekämpning av revolter, resulterat i ett Colombia som har halvklotets bottenrekord avseende upprätthållande av mänskliga rättigheter.
Detta har påverkat landets diplomatiska förbindelser, då många närliggande nationer ser USA:s militära närvaro i Colombias drogkrig som ett hot mot regionens självbestämmande.
Trots detta har Obama-administrationen meddelat planer på att utvidga Iniciativa de Mérida (Merida-initiativet) på obestämd tid. Det utformades ursprungligen av Bush-administrationen för att verka under tre år och kosta 1,3 miljarder dollar.
Administrationen har i budgeten för 2012, begärt 282 miljoner dollar för Mexiko inom ramen för detta initiativ. Problemet är inte att medel saknas i kriget mot narkotikan, utan att kriget inte kan vinnas. Så länge det finns en lukrativ marknad kommer kartellerna att hitta sätt att tillfredsställa den.
Att eliminera verksamma knarkhandlare, inklusive ledare på hög nivå, medför bara diversifiering och omfördelning av verksamheten. Kartellerna har åratals erfarenhet av att bygga flexibla strukturer med nya ledare eller rivaliserande gäng som ersätter de fördrivna eller försvagade. På lägre nivåer sker rekrytering från ett outtömligt förråd av ungdomar med få möjligheter i livet, vilka har antagit mottot: "Bättre dö ung och rik, än gammal och fattig".
Om kriget mot droger inte kan vinnas, innebär det då att vi måste finna oss i kartellernas okontrollerade makt? Nej. Drogkrigets andra tragik är, att det utesluter de mest effektiva strategierna och framstår som den enda lösningen.
Medan den nordamerikanska regeringen spenderar miljontals dollar av skattebetalarnas pengar för att betala privata amerikanska försvars- och säkerhetsföretag för att "fixa" Mexiko, har man nästan inte gjort något för att konfrontera de delar av den organiserade brottsligheten som finns inom det egna landets gränser - efterfrågan, transport och distribution, korrupta tjänstemän, vapenhandel och pengatvätt.
Att ompröva kriget mot droger är inte synonymt med kapitulation. Här följer några förslag till alternativ strategi.
Följ pengarna. I stället för skottlossning på gatorna, skulle mycket mer kunna göras i bägge länder för att attackera de kriminella organisationernas finansiella strukturer. Miljardtals dollar tvättas i ledande finansiella företag och institutioner.
Skolorna utbildar barn och unga om kostnaderna för beroende och missbruk. Behandling och program för att minska skadorna, kan förbättra liv och minska samhällets kostnader samt minska efterfrågan på olagliga substanser. Ta bort förbud, inledningsvis för marijuana.
Utan de miljardtals dollar i vinst som marijuanan ger, skulle drogkartellerna ha mindre resurser för rekrytering av unga människor, vapeninköp och korruption av politiker. Ge kollektiven och samhällena en roll, utöver den som "offer". Allteftersom mexikanska fonder och bistånd från USA har destinerats till kriget mot droger, har Mexikos sociala program allvarligt inskränkts.
Detta innebär faktiskt att ge vika. Starka samhällen, med gott om jobb, utbildningsmöjligheter och med grundläggande behov och basservice uppfyllda, är de mest kapabla att stå emot infiltration av organiserad brottslighet. I drogkrigets strategi saknas milstolpar och verklig analys av våldets bakomliggande orsaker.
För varje dag sjunker man alltmer ner i ett djupt hål. Detta hål har förvandlats till en massgrav för tusentals främst unga, mexikaner. Obama-administrationen har tillkännagivit planer på att intensifiera narkotikakriget i Mexiko och utvidga modellen till att gälla även länderna i Centralamerika och Karibien.
Kongressen verkar ivriga att godkänna detta. Det skulle innebära införandet av en ny era för relationerna till våra latinamerikanska grannar. Relationerna skulle styrs av militär och släppa loss våldsamma konflikter i dessa länder, på samma sätt som i Mexiko. Om detta händer, kommer skräckhistorier som de i Ciudad Juárez och Matamoros sorgligt nog, bli regel snarare än undantag.
* Laura Carlsen är direktör för Programa de las Américas inom Center for International Policy i Mexiko City. www.cipamericas.org.
Denna artikel finns även på engelska: Inglés
Flera artiklar av: Prensa indígena