Kolonialism 2.0 (Stadsmodell): dödsstrategs återkomst
LatiCes översättare: Nicolás Ferreira
Honduras. Mitt i upproret som följde den påstådda implementeringen av stadsmodeller, som backades upp av nordamerikanska liberaler från ultrahögern, återvände än en gång Herr Mark Klugmann.
Klugmann har tidigare varit medhjälpare till Pepe Lobo i dennes första presidentkampanj. Dessutom allmänt erkänd i Latinamerika för sin medverkan i privatiseringen av statliga tillgångar.
Klugmanns rykte kan närmast beskrivas som ondskefull. I Guatemala har det till och med uppkommit anklagelser om att denne gick till den extrema handlingen av att inducera morden på urbana busschaufförer. Anledningen till detta skall ha varit att skapa ett tillstånd av terror och att denna osäkerhets känsla skulle resultera i valröster åt den tidigare militära kandidaten Otto Perez Molina.
I Honduras gjorde han sig känd för att ha skapat den oroväckande kampanjen som kallades den hårda handen. Det var med denna kampanj som Porfirio Lobo ställde upp i valet år 2005. Klugmanns är den intellektuella skaparen av järn-näven och implementeringen av dödsstraff i Honduras. Det finns inklusive dem som förknippar honom med den avskyvärda massakern som begicks i Chamelecon år 2005.
Klugmann dyker åter nu upp som en av ideologerna bakom stadsmodellerna eller liberala som stödjs av nordamerikanska liberaler samt, på regional nivå, av Universitetet Francisco Marroquin av Guatemala. I en intervju i BBC den 18 juli i år, med rubriken ”Ett radikalt experiment för att bekämpa drogerna”, utvecklar Klugmann ett rättfärdigande, från Valle del Cuyamel, för skapandet av exkluderande zoner inom det nationella territoriet som styrs med utländländska kapital.
En av brännpunkterna, som medhjälparen till valkampanjer och våld, förespråkar i sin proposition som kallas LEAP är att lägga rättväsendet på entreprenad. I en intervju med tidskriften Tabula ger han som exempel ön Mauritius och det brittiska domstolsväsendet där. Denna strategi föreslogs under en tidpunkt även av Paul Romer.
Skapandet av libertarianska kolonier med nordamerikans kapital ser ut att vara mer än enbart ett mode. Allt från den spontana Lazika staden i Georgien till de flytande seasteaders städerna är arvtagarna till individualismen, som förespråkas av författarinnan Ayn Rand, i full gång med skapandet samt sökandet av platser på vilka de kan komma att bygga sina imperier av extravagans och 2000-talets slaveri.
Liberalerna döljer inte sin avsmak för demokratier. Detta styrelseskick betraktas av dem som föråldrat. Det räcker med att läsa Patri Friedman, Seasteaders härskare, i den ultrahögra tankesmedjan Catos hemsida. I Honduras är vi väl bekanta med Klugmanns reaktionära hållning. En expert av privatiseringar i både längden samt bredden av vår kontinent.
Klugmanns personlighet är välkänt av det honduranska folket. Detta eftersom han, innan han sålt sin profil som en av ideologerna och förespråkarna till stadsmodellen, var kampanjmedarbetare till Lobo och dödsstraffet. I Lobos andra kampanj efter statskuppen 2009, där även specialisten i smutsiga kampanjer JJ Rendon agerade politisk rådgivare, försäkrade Klugmann till media att segern endast varit möjlig tack vare statskuppen.
På lokal nivå är det paradoxalt nog nationalisterna som har utmärkt sig för att ta kål på den nationella suveränaritet. Dessutom för att agera marionettregering åt USA och de transnationella företagen. De nivåer av fattigdom och våld som existerar gör det på grund av korruptionen, avsaknaden av transparens och den övervägande medelmåttighet bland politikerna som har styrt Honduras under årtionden. Högstadomstolens författningsdomstol avslag på lagförslaget Speciella Regioner för Utveckling (RED) är ett första steg i försvaret mot urholkningen av den nationella suveränariteten. Inte desto mindre så leder den stora mängder av kommittéer, som rör sig runt att överlåta honduranskt territorium till liberalerna, en att tro på att nationalisterna kommer söka de nödvändiga strategierna för att uppnå sina mål och påverka i det framtida utslaget från högstadomstolen.
I Honduras är det kulturella arvet av bananrepublik något som vuxit sig fast i det sociala medvetandet. Det är god tid att befästa den nationella identiteten för att utveckla ett 2000-talets Honduras. Fritt från kolonialism.
Flera artiklar av: OFRANEH