Ett fängelse som heter Honduras
LatiCes översättare: Laila Saleh
Honduras. Tisdagen den 14 februari 2012 brann fånglägret i Comayagua, med det bedrövliga resultatet mer än 355 innebrända brottslingar.
Det är tredje gången på mindre än ett decennium som hemska bränder gör slut på hundratals fångars liv. Många av dem hade inte fått sin dom och några var intagna helt enkelt på grund av sina tatueringar.
Fängelsebränderna i La Ceiba och San Pedro Sula under nationalisten Ricardo Maduros ämbetstid, tjänar inte till lärdom om den absurda hanteringen av rättvisan och dess fängelser i Honduras. Återigen upprepar historien sig, och nu verkar den ännu mer skrämmande; uttalanden som läckt ut från påstådda flyktingar talar om en flykt från fängelset som var organiserad tillsammans med fängelsemyndigheterna. De som bor grannar med fängelset berättar att de kände en stark lukt av bensin från fängelset.
Det våld som landet försatts i saknar inte grund. Den nedskurna makteliten är medbrottslingar i beslagtagningen av Honduras, naturligtvis med det sedvanliga stödet från de länder vars intressen kretsar kring plundringen av naturresurser och mänskliga resurser.
Statskuppen år 2009 fungerade som en utlösare för de kränkningar som det honduranska folket får utstå. De val som införts av imperiet och av några länder i Europeiska unionen legitimerar tyvärr kuppmakarna och den regering som är arvtagare av processen för att avskaffa demokratin.
Den befintliga förruttnelsen i organen för statens säkerhet, stölden av arsenal, vapenhandeln från USA, militariseringen av drogkartellerna, de okontrollerbara grupperna som kallas ”Maras” (söner och döttrar av nyliberalismen) – allt detta är en del av den cocktail av våld som krossar det honduranska folket.
Ifall ryktena om fängelsemyndigheternas deltagande i att provocera fram olyckan kan styrkas, då handlar detta inte bara om avskyvärd vårdslöshet då de inte tillät brandmännen att komma in på området och inte öppnade låsen i fängelset, utan det inträffade i Comayagua skulle då omvandlas till ett avsiktligt blodbad, som på detta sätt stenar det redan avlidna rättsväsendet i den nuvarande bananrepubliken.
Hela landet står handfallet inför den massaker som inträffade. De nuvarande myndigheterna kvarstår med ett ständigt leende, och i likhet med George Orwells berättelse om Sanningsministeriet, försöker de dölja det Honduras som vi lever nersänkta i när det gäller mänskliga rättigheter och den ekonomiska kris som landet går igenom.
I landet är vi alla fångar hos en liten grupp fanatiker, några specialister på förtryck och andra i avskräckningsmetoder. Det politiska laboratoriet, som den så kallade dödstriangeln (Guatemala, El Salvador och Honduras) har omvandlats till, har hjälpt imperiet att skapa en krigsskådeplats där otryggheten används av oinformativ media i syftet att pränta in i människor det påstådda behovet av hårdhänta regeringar för att avskaffa våldet.
Ett exempel är valet av Otto Pérez som president för Guatemala, känd som slaktaren från ursprunbgsbefolkning Ixil. Folkets förlust av historiska minnen är en allvarlig indikator på oförmågan att lösa våra egna problem och även möjliggör till att några små radikala grupper ber om en utländsk intervention.
Det pågående våldet saknar inte grund, det är en del av ett manus som är förberett och regisserat långt borta med det makabra slutet att sätta Honduras i brand och förlänga makten.
Flera artiklar av: OFRANEH