Varför röstade de på Pérez Molina i de krigsdrabbade områdena?
Noticias Aliadas
LatiCes översättare: Julia Tornberg
Guatemala. Ett simpelt vitt kors av cement märker ut platsen vid bron som leder till den lilla byn Chel, i den högt belägna provinsen Quiché, där 95 civila ixilmayaindianer blev brutalt mördade den tredje april 1982.
Foto: Louisa Reynolds
Motsägelsefulla valresultat i ixilmaya-
områdena där massakrer ägde rum på
80-talet.
Där finns ingen skylt, inga blommor och inte heller några namn ingraverade i sten – endast en ödmjuk påminnelse om de män och kvinnor som blev pepprade med kulor eller huggna med macheter och de barn vars kroppar soldaterna från armén Guamarcajs uppdrag kastade mot stenarna.
Massakern beskrivs i detalj i "Guatemala: Ett minne av tystnaden", en rapport som skrevs av Historieutredningskommissionen med hjälp av FN efter fredsavtalet 1996.
I början av 1980-talet hade områden som den så kallade Ixiltriangeln – Santa María Nebaj, San Gaspar Chajul och San Juan Cotza - i provinsen Quiché förvandlats till en av huvudscenerna för De fattigas Gerillaarmés (EGP) uppror.
"Gerillan är fiskarna. Folket är havet. Om du inte kan fånga fiskarna, måste du torka ut hela havet". Så rättfärdigade diktatorn Efraín Ríos Montt (1982-83) sina brutala attacker mot ixilbefolkningen i försök att göra sig av med rebellstyrkorna.
"Guatemalas valda president, den före detta armégeneralen Otto Pérez Molina, var en av Fuerza de Tarea Gumarcajs befälhavare i Chajul där 26 byar blev helt eller delvis förstörda, 10 massakrer ägde rum, 317 obeväpnade civila mördades och 9000 personer tvingades flytta på sig."
Årets valresultat visar på något ganska uppseendeväckande: majoriteten av de tre ixilområdenas röster lades på Pérez Molina i den första ronden. Detta förändrades dock under den andra ronden, den sjätte november, när de flesta rösterna istället lades på oppositionskandidaten Manuel Baldizón.
Samband till flera massakrer
I mars 1982, en månad innan Chelmassakern, begicks ett annat illdåd, denna gång i området Rabinal i den norra delen av Baja Verapaz. Där mördade Civilförsvarspatrullerna, som de paramilitära arméerna kallades, 70 kvinnor och 107 barn.
Rabinal röstade övertygande på Pérez Molinas högerparti Partido Patriota (PP) i både första och andra ronden, i två val i rad. Detta bekräftar en oroväckande trend: en del de av mayabefolkningar som värst har fått lida på grund av arméns "ödelägga-marken-politik", stödjer en kandidat som aktivt deltog i detta blodiga kapitel i Guatemalas historia.
Juan Dionisio Marcos de León, mayaundomsledare från Nebaj, föddes ett år efter massakrerna i Ixiltriangeln, men är väl medveten om sitt folks historia. Han berättar att paradoxalt nog ser många Ríos Montt som en hjälte. " De beundrar Ríos Montt eftersom enligt dem tog han vägen till Ixilområdet. Men det gjorde han för att mobilisera en militärarmé, inte för att hjälpa ixilbefolkningen" säger De León.
De anhöriga till de som mördades av armén väljer ofta att rösta på icke-militära alternativ, som till exempel regeringspartiet Unidad Nacional de la Esperanza (UNE). Resten röstar på den kandidat som delar ut mest donationer, även om det är en före detta armégeneral som har mördat dess folk.
Varför denna vändning?
Men varför röstade de tre ixilregionerna på Pérez Molina i första omgången och på Baldizón i andra?
Stadsvetaren Renzo Rosal, från Rafael Landívaruniversitetet, säger att krigets illdåd inte har skapat något antimilitärt medvetande hos de drabbade ursprungsbefolkningarna på grund av generationsgapet mellan de som röstar idag och de som verkligen drabbades av den väpnade konflikten.
"De nya generationerna vill se framåt, historien är som en last de vill förneka" säger han.
Femton år efter fredsavtalet har utbildningsministeriet fortfarande inte tagit med den väpnade konflikten och dess orsaker i studieplanen. På grund av detta är den nya generationen av Guatemalas befolkning inte medveten om sin egen historia.
De före detta paramilitärerna har fortfarande stor makt över den lokala politiken och många av ursprungsbefolkningarnas byar är djup konservativa på grund av evangelistkyrkornas inflytande, som brukar predika att ursprungsbefolkningarna endast har sig själva att skylla för sin situation, tillägger Rosal.
Edgar Gutiérrez, Mons. Juan José Gerardis huvudsamarbetare i skapandet av rapporten Återupptagning av det historiska minnet (REMHI), ett projekt styrt av den katolska kyrkan för att registrera brotten mot de mänskliga rättigheterna som begicks under den väpnade konflikten.
"Dödandet i sig självt är något som förstör historian och livet i de drabbade områdena. Men vad händer efteråt? Vem har tolkat denna historia de senaste 30 åren? På de flesta ställen var det armén som sa ‘vi har räddat dem, [gerillagrupperna] de lurade dem, de utnyttjade dem och de övergav dem", säger Gutiérrez.
"Jag har återvänt, efter REMHI, till flera av de provinser där jag samlade vittnesmål och folket forsätter att prata som det som har hänt med samma avsmak, bara att nu pratar de också om regeringens lögner, och om hur inkomplett ersättningen är och ungdomsgängens misshandel. Det finns inget direkt samband mellan den där fasansfulla dåtiden och PP-regeringens betydelse", tillägger han.
Flera artiklar av: Noticias Aliadas