Gräns utan Stat
Noticias Aliadas
LatiCes översättare: Karina Hansson
Gränssamhällena liksom de avtal som undertecknats av båda staterna kan vara under förtryck.
Både Colombias och Ecuadors regeringar säger att de har övervunnit de svårigheter som har orsakat avbrottet i de diplomatiska förbindelserna sedan mars 2008. Detta efter en colombiansk militärattack på ett gerillaläger tillhörandes Colombias väpnade revolutionära styrkor - folkets armé (FARC) på ecuadoriansk mark. Dock på gränsen finns det inget som visar på detta, så militäriska anfall, professionella mördare, dödandet av civila fortsätter liksom kontroller som förhindrar befolkningen vid gränsen att livnära sig.
Efter det extrainsatta mötet med Sydamerikanska Nationernas Union (la Unión de Naciones Suramericanas - UNASUR) som tog plats i Quito den 9 februari, sade Colombias utrikesminister Jaime Bermúdez Merizalde att "svårigheterna har övervunnits med Ecuador". Några dagar tidigare hade Colombias president Álvaro Uribe börjat närma sig Ecuadors president Rafael Correa, för att visa sin samarbetsvilja i kampen mot FARC.
"Jag vill tacka den ecuadorianska regeringen för den ansträngningen den har gjort nyligen i gränsområdet och neutraliserat några FARC terrorister", sa Uribe med syfte på en händelse den 18 januari där ecuadoriansk militär sköt tre personer.
Till och med Correa försäkrade att "våra soldater kunde försvara sig och de tre personerna tillhörde FARC, tidigare har det även funnits förluster inom våra trupper".
Dock, bönder från jordbrukskooperativet "Samlade Styrkor" (Fuerzas Unidas) och Förbundet för bonde organisationer vid ecuadorianska gränsen i området Sucumbíos (la Federación de Organizaciones Campesinas del Cordón Fronterizo de Sucumbíos - FORCCOFES) båda från Ecuador, avvisade de två presidenterna och var försäkrade om att de tre döda var bönder. Två från Colombia och en ecuadorian, som vid attacken befann sig vid floden Opuno, nära den colombiansk-ecuadorianska gränsen, där de transporterade varor till Puerto Mestanza i Ecuador då de sköts av den ecuadorianska armén.
"Herrarna Orlando Tapia Molano, Sabrino Pérez och Francis Tamayo var bönder och kända av alla oss. Tamayo var en handelsman från Puerto Mestanza" försäkrar Carlito Párraga, ordförande i kooperativet Samlade Styrkor.
Párragas version av det som skedde stöds av åklagaren i ecuadorianska Amazonprovinsen Sucumbíos. Felipe Villota, som hittade kropparna, sa att de inte bar arméuniformer och inte heller hittade han vapen på de döda kropparna.
"Jag har bevis på att de inte var beväpnade, inte heller hade de militärkläder. Det handlar om en ecuadoriansk person (Francis Tamayo) bördig från Loja som bedrev handel i Puerto Mestanza. Folk är väldigt arga, de fördömer övergreppen och misshandeln utförda av de militära trupperna och säger att de bevittnade skottlossningen. De såg vem som gjorde det", säger Villota.
I detta fall finns det minst 15 vittnen som såg vad som hände, varav FORCCOFES beslutade sig för att fördöma denna och andra händelser som skett i gränsområdet Sucumbíos, där staten endast har närvaro i form av militärisk representation.
Gemensamma insatser mot hot
Enligt FORCCODES har det sedan augusti 2009 funnits 14 incidenter mellan Ecuadorianska trupper och Colombias paramilitärer. Den allvarligaste skedde den 28 september 2009 då colombiansk paramilitär utförde morden på Miguel Lapo och Miguel Pinzón, ledare för de ecuadorianska kommunerna Bermeja och San Martín.
FORCCODES har även anmält den ecuadorianska marinen till FN styrkorna detta för räderna som är till för att skrämma colombianska flyktingfamiljer och kommunala ledare. Till exempel Wilson Ernesto Chapid vars hus blev rånat den 7 augusti förra året av en patrull med 40 ecuadorianska soldater. Eller Claudia María Palma som den 15 augusti blev misshandlad tillsammans med sin dotter på 15 år och en anställd på gården utav en patrull från ecuadorianska marinen, detta för att hon försvarade en av sina anställda på gården som blev attackerad av soldaterna.
Samhällena vid den colombianska-ecuadorianska gränsen hade den 29 januari i Puerto Asís, Colombia, ett binationellt möte med lokala myndigheter från den ecuadorianska provinsen Sucumbíos och det colombianska departementet Putumayo för att öka medvetenheten om den verklighet som råder i området. Detta konstaterar att "samtidigt som de lokala myndigheterna söker en integration över gränsen, genom handel mellan stora företag, öppnandet av landsväg liksom flod- och flygförbindelser liksom att de nationella myndigheterna vill återupprätta diplomatiska förbindelser - befinner sig gränssamhällena långt ifrån dessa avtal och måste överleva i ett område där nästan ingen av de båda länderna vill ha fred."
Dömda till hunger?
Gränssamhällena liksom de avtal som undertecknats av båda staterna kan vara under förtryck. Till exempel, artikel 30 i förordningen 1047 från 1994 undertecknat av båda regeringarna som reglerar relationerna vid gränsen mellan Ecuador och Colombia, fastslår att gränsbefolkningen kan köpa livsmedel till ett värde av $ 700 per månad på vilken sida av gränsen de vill och lagligt föra över det till den andra. Befolkningen som i själva verket gör detta riskerar att bli hindrade av de väpnade styrkorna i båda länder, som konfiskerar de livsmedel som de hävdar skall levereras till FARC.
Inför fruktan för konfiskerade livsmedel försöker båtförbindelserna undvika att stöta ihop med militären, eftersom de vet att patrullerna inte tvekar för att skjuta innan de ställer frågar, precis så som hände den 18 januari.
Behovet av livsmedel i en region där ingenting produceras, eftersom jorden förstörts genom besprutningen av glyfosat på kokaodlingarna på den Colombianska sidan, har gjort att människor protesterar mot kontrollerna och hotar med uppror. Detta var fallet i Puerto Leguízamo (Colombia) vid floden Putumayo vid gränsen mellan Colombia och Peru.
Puerto Leguízamo fick utstå tre månader av väpnade blockader i slutet av förra året, av FARC, vilket innebar att man inte kunde tillgodose sig livsmedel över floden Putumayo. Dessutom, torka under de senaste två månaderna har gjort att vattenmängden i floden Putumayo har sjunkit och gjort den oframkomlig. Detta gör att de som tillgodoser staden med livsmedel inte kan göra den sex timmar långa resan mellan Puerto Asís och Puerto Leguízamo.
Myndigheterna i Puerto Leguízamo kom till mötet i Puerto Asís med en enda uppmaning: att det tillåts att, enligt förordningen 1047, tillgodose sig med livsmedel i Puerto El Carmen i Ecuador, liksom att den två timmars resa på floden San Miguiel tillåts, och på så sätt kan den stundande hungersnöden i staden undvikas. Direktoratet för Nationella Skatter och Tullar i Colombia (DIAN) gick inte med på detta.
"Ingen förstår den inställningen" säger Eúler Guerrero från det colombianska departementet i Putumayo. "Ingen förstår hur de kan vägra en stads innevånare sin rätt att äta".
Det är utan tvivel att kampen mot FARC i denna region, som Ecuador redan är involverad i, åsidosätter samhällens rätt till att livnära sig och överleva. När det kommer till privat egendom så plundrar militären bönderna, och i processen för integration av handeln är handel i flodområdet Putumayo och San Miguel straffbart med döden - precis som i fallet med de tre skjutna bönderna vid floden Opuno.
Frågan som kvarstår är varför den ecuadorianska regeringen inte medger dessa missförhållanden med tanke på att de omedelbart skickade dit försvarsministern Javier Ponce. Eller om verkligheten är som en båtförare från floden Putumayo sa: "den ecuadorianska armén svarar till och under USA, som finansierar alla soldater som rör sig i dessa flodtrakter, vars handlande och aktiviteter är parallella med de som kallas: paramilitära aktiviteter"
Flera artiklar av: Noticias Aliadas publicerade 2010