27 februari 2011: Ett år utan återuppbyggnad
(Nationella rörelsen för rättvis återuppbyggnad)
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Chile är ett rikt land. Statskassan har tillräckligt med pengar för att bygga anständiga bostäder åt de drabbade som förlorade sina hem, utan att balansen i den nationella ekonomin äventyras. Det är endast politikernas vilja som saknas.
Ett år efter jordbävningen och tsunamin, känner sig offren för den värsta katastrofen i landets historia, övergivna av regeringen.
I Dichato till exempel, där landets största läger med cirka 500 skjul finns, har man inte byggt ett enda hus och man har inte ens påbörjat planeringen av de framtida samhällena. Den enda synliga bygget är kanaliseringen av en bäck och ett fält, som nyligen invigdes med pukor och trumpeter av intendenten i Bío Bío. Bidragen till återuppbyggnad har inte beviljats och befolkningen lever i total ovisshet.
I Constitución, en annan av de platser som drabbades svårast av jordbävningen, är situationen liknande. Där öppnade presidenten för några veckor sedan, en bättre infart till stranden, ett utsiktstorn och några träparasoll.
Varför åker presidenten till Constitución för att öppna tillfarten till en strand, i början av sin reklamkampanj inför åminnelsen av 27F? Varför inviger intendenten i Bío Bío ett fält? Svaret är enkelt. I Dichato och i Constitución har regeringen inget mer att visa upp.
I dag, ett år efter jordbävningen som lämnade tusentals i fattigdom och elände, undrar offren i hela landet, vad de väntar på?
Väntar de på att folk ska resignera och förlora hoppet? Väntar de på att folk ska överge det lilla eller inget som finns kvar för dem? Väntar de på att familjer ska skuldsättas för livet för att återskapa sin förlorade värdighet? Vi frågar regeringen och hela den politiska klassen, Vad väntar ni på? Spekulerar ni i offrens smärta? Finns det något mer eländigt än att spekulera i människors sorg?
Från Rancagua till Concepción finns familjer som går hungriga, eftersom de inte har tillgång till de fördelaktiga lån som skulle tillåta dem att bygga upp sina små företag igen. I Cerro O ´Higgins finns familjer som pressas till att avstå från sin lagliga rätt att stämma staten för ett rasat hyreshus, byggt av SERVIU, Servicio del Sector Vivienda (statlig bostadsförmedling) där 8 personer dog. Bara om de avstår från sina krav, kan de återfå sina bostäder.
I Cauquenes finns familjer som offrat sina barns universitetsstudier för att kunna betala hyran, eftersom ungdomarna inte har fått någon hjälp att fortsätta studierna.
I Santiago finns familjer som skilts åt och fördelats över släktingars hem. De lever åsidosatta och försöker att inte störa.
I Talca kämpar tusentals familjer för att inte bli avhysta från de historiska stadsdelar där de bott i årtionden, eftersom de inte äger eller har reglerade lagfarter till bostäderna.
La Poza i Constitución, bor Emilio som förlorade sin far, sin son, sitt hus, sin båt och sin motorsåg. Hans historia har berättats världen över, men inget har hjälpt. Han har inte ens fått hjälp att söka efter sin försvunne son.
I Chiguayante, Coronel och Talcahuano finns utsatta familjer som kommer att exproprieras och få struntsummor för subventionerade bostäder, som de har betalat för i årtionden. Desperationen är sådan att man i Villa Futuro bestämt sig för att genomföra en obegränsad hungerstrejk.
I Concepción finns det personer som måste betala hyra, avbetalningar, fysisk eller psykologisk terapi, advokater och till och med expertutlåtanden om de kollapsade byggnaderna, för en medellön som inte lämnar något utrymme för detta.
I Dichato finns små entreprenörer som efter årtiondens arbete hade lyckats bygga hus och företag, som de kunde leva på. Den 27 februari förlorade de allt. I dag överlever de på otrygga arbeten och tvingas dessutom att möta godtyckliga expropriationer som bestjäl dem på den enda egendom de har kvar, en ödelagd tomt.
I Maules och Bío Bíos små hamnar finns det fiskare som inte kunnat hämta sina båtar, eftersom de är noterade hos DICOM.
Och var finns borgmästarna, ledamöterna, guvernörerna, intendenterna, de regionala rådgivarna, senatorerna och de deputerade från alla dessa distrikt? Med några få hedervärda undantag, lyser alla med sin frånvaro.
Chile är ett rikt land. Statskassan har tillräckligt med pengar för att bygga anständiga bostäder åt de drabbade som förlorade sina hem, utan att balansen i den nationella ekonomin äventyras. Det är endast politikernas vilja som saknas.
Vi är mycket rikare i dag än 1905, när Germán Riesco skapade Servicio Sismológico de Chile (Chiles seismologiska institut), efter jordbävningen i Valparaíso.
Vi är mycket rikare i dag än 1939, när Pedro Aguirre Cerda utfärdade Ley de Reconstrucción y Auxilio y Fomento de la Producción (Lag om återuppbyggnad, bistånd och utveckling av produktion) och skapade Corporación Nacional de Fomento, CORFO (den nationella utvecklingsplanen), som grundades med syftet att stimulera ekonomin i de områden som drabbats av jordbävningen i Chillan.
Vi är mycket rikare i dag än 1960, när Jorge Alessandri senarelade sitt liberala regeringsprogram, och prioriterade återuppbyggnaden av Los Ríos och Araucanía och tog itu med Riñihuazo-bragden efter historiens värsta jordbävning.
Vi är mycket rikare i dag än under perioden 1965-1970, då Eduardo Frei Montalva åtta gånger använde de konstitutionella 2% för att lindra lidandet för dem som drabbats av kraftiga oväder, torka, jordbävning, farsoter och arbetslöshet.
Vi är mycket rikare i dag än 1971, när Salvador Allende på fyra månader utarbetade en Plan de Reconstrucción (återuppbyggnadsplan) som specificerade typ och mängd av bostäder som skulle byggas, vilken enhet som skulle ha ansvar för genomförandet, tidpunkter och exakt lokalisering var de skulle resas.
Vad har Sebastián Piñeras regering gjort för att gå till historien som en av Chiles stora statsmän? De har firat de Röda fotbollslagets mål i nödställda byar. De har visat världen papperslappen från de 33 instängda gruvarbetarna. De har med sin position, bekräftat en intendent som använde jordbävningen som en ursäkt för att belöna sina anhängare, fast de inte var drabbade. Och de har med effektiv polis invaderat en liten kuststad, för att tysta de verkliga offren.
Inför denna dystra framtid, först övergivna av staten och utsatta för enskilda övergrepp, har de drabbade inte stått med armarna i kors. Tvärtom. Samma dag den 27 februari 2010, organiserade vi oss, först för att överleva på ett värdigt sätt i nödsituationen och därefter har vi arbetat sida vid sida för att bygga upp de grundläggande förutsättningarna för ett civiliserat liv, bad, kläder, husrum, elektricitet, dricksvatten, synlighet i media, politisk legitimitet, arbetsmöjligheter och möjligheter att få permanent boende i samma trakter, som sett oss växa upp. Nästan allt som gjorts avseende återuppbyggnad under hela detta år, har uppnåtts tack vare påtryckningar från organiserade samhällen. Och ändå är det lite, alldeles för lite.
För lite, eftersom den allmänna återuppbyggnadspolitiken inte har något att göra med jordbävningens verklighet. Bostadsbidragen är samma bidrag som under normala tider, och så byråkratiska att det blir absurda i jordbävningstider. Är det kanhända inte absurt att en person som stod på gatan i bara pyjamasen med endast sin mobiltelefon i handen, måste spendera 50 till 100.000 pesos som han inte har, för att få fram tiotals intyg som styrker att han är ett offer, och sedan blir utan bidrag för att han har en akademisk titel som ger honom 14.000 poäng i det sociala försäkringsregistret? Det finns tiotusentals liknande fall mellan Santiago och Angol, mellan Valparaíso och Tirúa. De samhällen som undantagsvis fått möjligheter att ansöka om bidrag, kan räknas på ena handens fingrar.
Framåtskridandet går långsamt, också för att det i hela landet finns företagare som vässar sina huggtänder och väntar på möjligheterna att tjäna på katastrofen. Turistföretagare väntar på expropriationerna av kusttomter, för att köpa till lågt pris. Byggföretag väntar på offrens desperation för att kunna köpa till lågt pris. Banker, försäkringsbolag och skadereglerare satsar på jordbävningsoffrens hjälplöshet för att tjäna på deras olycka.
Några fall har dragits fram i ljuset, såsom överdebiteringen för vatten, inköp av byggmaterial till de tre stora kedjorna i branschen och den mekaniska bron som kostade försvarsministern hans tjänst. Men de som betalar för bristerna, är de minsta. Hur är det möjligt att dessa saker händer? Hur är det möjligt att det företag som byggde det största antalet nya fastigheter som nu är obeboliga eller har skador i stommarna, fick anbud från MOP, Ministerio de Obras Públicas (Ministeriet för offentliga byggnader) att stabilisera samma byggnader. Varför belönar man i stället för att straffa dem som gör skada och profiterar på återuppbyggnaden?
Och fram till dagens datum, fortsätter offren ensamma.
Flera artiklar av: Movimiento Nacional por la Reconstrucción Justa (Nationella rörelsen för rättvis återuppbyggnad)