Berättelse om El Salvador genom sina kvinnor (del 1)
Anabel Ayalas
Anabel Ayalas dag börjar runt 5-tiden varje morgon. Det är då hon kliver upp och maler majsen till frukostens tortillas. Sedan tar hon med sig maten upp till berget där hennes man Francisco Antonio arbetar med jordbruket och tillsammans äter de frukost.
När Anabel Ayala var 15 år bestämde hon sig för att flytta ihop med sin pojkvän. Ett år senare hade de gift sig och fått sitt första barn tillsammans. Livet var hårt i San Nicolás, i synnerhet när man hade små barn att mätta, men kärleken har hållit familjen Andrade Ayala ihop.
- Många frågar oss hur vi fortfarande kan vara tillsammans, jag brukar svara att vi känt varandra länge och har starka band till varandra. Det finns alltid problem, men vi håller alltid ihop, förklarar Francisco Antonio med ett stort leende.
Anabel håller med, båda har kämpat hårt för sin familj.
- Tidigare, när det inte fanns vatten i huset, gick jag upp vid 4-tiden för att hinna till brunnen flera kilometer härifrån och tillbaka innan barnen for iväg till skolan. Oftast följde barnen och min man med för att dela på arbetet, vi kämpade allihopa, berättar hon.
Livet var hårdare och fattigare förut. Anabel var tvungen att låna pengar av andra för att få det att gå runt. Hon var ständigt upptagen med sysslorna i hemmet.
- Hjälpen vi fick förändrade verkligen våra liv, idag kan jag till och med titta på teve ibland, fortsätter Anabel.
Och det är mycket som har förändrats sen det första stödet anlände. Det viktigaste är att familjen har det bättre och att barnen har fått möjlighet att fortsätta med sina studier. Familjen Andrade Ayala bor idag i ett tegelhus och har tillgång till både el och vatten, något som inte är en självklarhet i El Salvador.
- Att ha vatten hemma var vårt största behov, tidigare hämtade vi dricksvattnet från brunnen och skulle vi tvätta gick vi ner till floden. Det var väldigt jobbigt, förklarar Anabel.
- Jag är väldigt nöjd med att se de förändringar som familjen varit med om, det är inga förändringar som sker över en natt, säger César Gomez och syftar på familjens förbättrade levnadsstandard.
Anabel berättar att även hon personligen har förändrats under programmets gång.
- Jag pratar mer nu, tidigare var jag väldigt blyg. Alla workshopar och seminarier som ANADES höll i byn hjälpte mig att stärka min självkänsla.
En annan prioritering familjen haft har varit barnens utbildning. Därför gick en viktig del av stödpengarna till att säkra barnens gymnasiestudier. Äldsta sonen Lorenzo hade alltid tyckt om skolan och hade själv gjort stora ansträngningar för att fortsätta med sina studier.
- Lorenzo gick upp väldigt tidigt på morgonen för att hjälpa till i hemmet innan skolan började. Skolan ligger långt bort så det blev väldigt långa dagar för honom. Ibland hade vi inte så mycket mat till hans lunch, men han gav inte upp och klagade aldrig. Idag har vi råd att ge barnen pengar så att de kan köpa sig mat i skolan, berättar Anabel.
Anabel pratar gärna om sina barns framtid. Hon vill att de ska studera och få bra jobb utanför San Nicolás. Helst vill hon att de slipper arbeta med jordbruk som alla män i släkten gjort.
När det kommer till hennes egna framtidsdrömmar skulle hon vilja ha en liten affär med varierat utbud. Hon har redan provat att ha försäljning i hemmet men försöket blev inte så lyckat som hon hade hoppats.
- Det skulle behövas fler hus här i området, annars säljer man ingenting, säger hon.
Hela familjen Andrade Ayala är väldigt tacksamma för den hjälp de fått. Barnen har förstått att deras studier inte hade varit möjliga utan hjälpen från ANADES och både Anabel och Francisco Antonio känner sig lugnare idag, de har mindre att oroa sig för. Bara en sådan enkel sak som att ha en nyckel till sitt eget hem betyder mycket för Francisco Antonio. Han önskar att han kunde visa tacksamheten på något sätt.
- Jag skulle vilja träffa personerna som bidrog till allt detta. Kunna ta dem i handen och tacka för hjälpen. Visa dem hur glad jag är för att ha fått deras stöd. Kanske kan jag skriva ett brev till dem någon dag, säger han leende.
Benita Rodriguez
- Livet är vackert på ett sätt, svårt på ett annat. Men vi går alltid vidare med Guds hjälp. Ibland vill man göra något, men har inte råd. Ibland ber barnen om något, men man kan inte ge dem det. Men med lite tålamod kan man uppnå allt.
Benita Rodriguez är 45 år och bor i San Nicolás, en liten by i mitten av det lilla Centralamerikanska landet. Huset som hon och hennes familj bor i byggdes av ANADES år 2002. Innan dess bodde hon i ett plastskjul, som förstördes i samband med de två jordskalv som 2001 dödade 315 personer runtom El Salvador.
- Då förstod jag att vi behövde ett stadigare hus. Vi behövde ett riktigt hus och det fick vi av ANADES. Det blev också ett stort stöd i en tid då jag precis förlorat ett barn, det är jag väldigt glad för, säger Benita.
Korna, kylskåpet, tvättstället, taket och sängen är några av de saker hon kunnat unna sig och sin familj tack vare Familjesolidaritetsprogrammet. Benita är väldigt stolt över hur hennes hem förbättrats under de senaste åren.
Även hon har förändrats menar hon. Hon har blivit mer delaktig i byn och hon känner sig annorlunda idag, jämfört med hur hon var tidigare.
- Hela mitt sätt att vara har förändrats. När min son dog i en byggolycka var jag deprimerad och gjorde inte mycket. Idag beter jag mig annorlunda, jag deltar mer i kyrkan och jag till och med pratar annorlunda. Tidigare använde jag fula ord, idag svär jag inte längre, säger Benita med ett glatt leende.
Och det märks att hon mår bättre. Benita använder ord som vackert och fint när hon talar om livet. Hon säger att hon känner sig glad och vacker när hon får umgås med sina barn. Hon lyser upp när hon pratar om kyrkan och menar att hon blivit en bättre människa med hjälp av den och ANADES.
Även Benitas döttrar har påverkats av stödet hon fått. Döttrarna brukade följa med på de olika utbildningar ANADES anordnade. Där lärde de sig att sy och göra piñatas (en färglad figur fylld med godis som man slår på och används under festligheter). De gick även med i byns Comité de Salud, en kommitté vars arbete går ut på att främja byns hälsa genom att hålla i seminarier och utbildningar om frågor som rör den allmänna hälsan. Där fick de bland annat lära sig första hjälpen.
Idag jobbar en av döttrarna med att sälja bröd och frukt, medan den andra har blivit hemmafru. Benita menar att upplevelserna de fick genom ANADES hjälper döttrarna att stärka deras självbild.
- Jag tror de mår bra av att veta att de kan något. Behöver någon hjälp med att sy in kläder så kan de fixa det snabbt, händer det en olycka kan de hjälpa till.
Ekonomiskt har Benita också fått det bättre. Hon poängterar att hon idag kan ge barnen det de vill ha, vilket hon inte kunde förut. Idag lever familjen utav det de odlar, och hennes man, Manuel Jesús, tjänar ihop det som behövs för utgifter såsom el och barnens skolgång. Två gånger i veckan arbetar han på majsodlingen, resten av dagarna spelar han i ett mariachi-band (mexikansk musikgrupp) i San Salvador. Som är fallet med många andra som bedriver egen verksamhet i El Salvador, har bandet blivit utpressade av maran. Maras, som är kriminella gäng, driver sin verksamhet på att ta ut en avgift av egenföretagare, en avgift som säkrar den personens liv.
- De har sagt att de måste betala en viss summa en gång i veckan, annars dödar de dem, berättar Benita och ser sorgsen ut.
Benita kan inte skriva så bra, hon kan sina initialer men mer än så har hon inte fått lära sig. Hon har även svårigheter med att läsa och hon tycker att det är jobbigt att inte kunna läsa bibeln så bra som hon önskar. I El Salvadors landsbygd är det sällan så att barnen får gå ut skolan och Benita var inget undantag.
- Mina föräldrar var aldrig intresserade av min skolgång, det var bättre att jag hjälpte till hemma. Så då gick jag bara första året på grundskolan.
Det har därför blivit viktigt för henne att barnen studerar vidare. Hon har från första början satsat på att ge sina barn en utbildning. Idag går hennes två yngsta barn i skolan respektive gymnasiet och hon hoppas att båda kan fortsätta studera på universitetet. Även barnen vill detta och därför jobbar den yngste, Iván, på majsodlingarna så fort han är ledig från skolan, för att så kunna hjälpa till med skolavgifterna.
- Han tjänar sina egna pengar nu, skrattar Benita.
Hade hon fått chansen att studera hade hon velat bli advokat.
- Det hade varit roligt att kunna försvara andra, förklarar hon.
När Benita pratar om framtiden lägger hon det hela i Guds händer. Hon erkänner dock att hon önskar sig ett långt liv, så att hon kan fortsätta vara med sina barn. Hon skulle också vilja flyga bort någon gång, se nya länder långt, långt bort. Italien, Canada och USA nämner hon som särskilt intressanta resmål.
Hon önskar också att hennes barn blir viktiga personer. Största förhoppningen är att barnen ska ha bra jobb, jobb som inte är relaterade till majsodlingen.
- Kanske kan de bli piloter, säger Benita med glittrande ögon.
Iván har inte riktigt samma ambitioner, han vill bara ha ett säkert jobb. Men när han tänker efter berättar han att vill bli advokat, precis som hans mor en gång ville.
Flera artiklar av: Liinu Diaz Rämö