Baltasar Brum. Byarnas "Cassandror"
LatiCe
LatiCes översättare: Marie Björlin
Uruguay. Dagen började klockan 4 på morgonen. Jag tog bussen som skulle ta mig från Artigas Capital till byn Baltasar Brum, ca 130 kilometer landsbygd via några av de sämsta rurala vägarna i hela landet. Vi hade knappt startat när ett av däcken gick sönder, vilket ledde till några timmars fördröjning innan vi kom till resans slut.
Pittoresk resa till framtiden, gryende januaridag, där tutan från den odugliga bussen skrämde upp korna som vilade på vägen och vid vägkanten. Jag, som är en resenär nyfiken av detaljerna, såg passera framför mig några byar, där innan hade varit järnvägen, byarna som ligger mellan bondgårdarna, de flesta improduktiva medan andra med mycket boskap. Till slut kom vi fram, efter flera kilometer med rött damm. Knappt hade jag hunnit kliva av bussen när jag möttes av ett stort leende från en av byns lärare, Don Marcos Arzuaga, som erbjöd mig att övernatta i hans hus, vilket jag tackade ja till. Vänligheten är ett exempel på hur folket från Artigas är, ett annat är deras sätt att observera. Som en gammal ledare för en sockerrörsplantage sa, "de från Artigas lägger till och med märke till hur man sätter sig ner". Till att börja med är de något inbundna, men sedan blir de broderliga (bokstavligt talat riktiga sydamerikanska cowboys – gauchos). Där måste man lägga till både armar och huvud för att bidra till skapandet av ett mer rättvist samhälle.
På eftermiddagen samma dag som jag kom, väntade grannarna på mig vid fotbollsplanen "Del Tabaré", där man sett många framsteg, skapade med hårt arbete av Mödrars och fäders kommission (Marlen do Carmo och Jesús López, Nacional de BBs tränare). Outtröttliga och hårt arbetande föräldrar till barn, som ömsom sprang och ömsom hoppade som små sparvar för att mötas i en vänskapsmatch. Innan solnedgången, med lammet på grillen nästan färdigt (förberett av Don Juan Días, president för barnfotbollsligan), började fotbollsmatchen ta form. Och där, i det artificiella ljuset som öppnade upp den stängda natten, lyste en stjärna, en 10-12-årig flicka från byn, som mästerligt tog emot passningar och tog ner bollen. Hon stod framför försvaret, undvek fler än en, för att till slut lägga in bollen lågt, som en kyss på nätet, där ingen målvakt kunde nå bollen. Yéssica Cassandra País Ponzones merit (förutom sin teknik) är att hon var den enda flickan på planen bland våra ungtuppar som njuter av sporten i alla dess dimensioner.
Matchen slutade med kramar och skämt och efteråt delade vi på det grillade lammet för att fira den svenska solidariteten, förkroppsligad i utrustningen och fotbollsskorna som Katarina och Waldemar (Segeltorps IF) och LatiCe skänkte till spelarna och som bidrog till att göra fler än en glad.
Nästa dag skulle vi lära känna CIPAs egendom, förvaltad av Fundación Logros och med bland annat läraren Marcos Arzuaga, Lerner Cantos, Ramón och Joselito Ramos som medlemmar.
Jag noterade noggrannheten och ordningen som rådde på egendomen, som är öppen för grannarna och där det permanent växer både plantor och drömmar. Jag kom med ett blygsamt bidrag från Casa Uruguay de Estocolmo, som tillsammans med Casa Uruguay Barcelona skulle bidra till att CIPA kunde köpa en mycket efterlängtad jordfräs. Precis som det som händer de som är cowboys i området, lärde vi känna nya grannar och vi såg ugnen där man gör utsökta empanadas (piroger). Don Joselo Ramos familj, som bor i ett litet hus där det finns en liten odlingsplätt, mycket skugga och glädje och familjär värme från arbetande människor, är ödmjuka men med öppna broderliga armar. Vi besökte risfältet vid infarten till byn och också vävarna, Silvana Ayres och Vitalina Silvera, som arbetar i AFEs (Statens Järnvägar) gamla lokaler. Folket i Baltasar Brum har behållit tågstationen intakt i väntan på att Baltasar Brum en dag ska bli den näst sista stationen innan man kommer till republikens "fjäder i hatten", det historiska Bella Unión.
Vi åkte med ryggsäcken full av tillgivenhet, drömmar och fulladdade batterier, och med den envisa utmaningen att sätta denna plats på världskartan som någon form av förlovat land. En plats där kvaliteten på utbildning gör hela skillnaden, både i skolor och sportcentra där mottot är sportmannaskap och drogbekämpning. En by med öppna portar (än så länge). Med en vilja att skapa sig en väg mot ett värdigt och rikt liv, där det finns saker som är mycket välgjorda och drömmar att uppnå.
Precis som Marcos och grannarna så slutar vi inte att analysera och dela, vi har bestämt oss för att fortsätta arbeta ifrån våra små organisationer för att byarnas "Cassandror" ska få ha sina egna utrymmen där de kan l, arbeta och studera. I Baltasar Brum finns de högsta födelsetalen och stort antal ungdomsgraviditeter. Därför ska vi ägna våra ansträngningar åt barnen till de mycket unga föräldrarna, som föds till livet och till ett Uruguay på 2000-talet. Och för att de ska kunna spela den stora matchen som kallas livet och för att "Cassandrorna" inte ska behöva spela i hemlighet.
Tidigare har några flickor blivit lokala mästare i handboll, det var några år sedan, berättar Marcos, förvandlad till improviserad gymnastiklärare och som med mycket uppoffring gett av sin tid och skapat en plats för flickorna att nå toppen. Man måste lyssna på Marcos när han minns dessa underbara tider. Marcos är professionell i varje bemärkelse. Idag, säger han, studerar lyckligtvis några av dessa flickor på universitet.
De är en handfull, men de betyder mycket, dessa flickor som med tusen uppoffringar tas emot som professionella och som vill återvända till sin födelseort Baltasar Brum. För de som inte vet var byn vagga för den första senatorn i landet, doktor Alba Roballo. Jag tar upp det, bortsett från de politiska färgerna, eftersom Alba var en modig kämpe. Från LatiCe – Latinamerika i Centrum – ska vi göra det möjliga och omöjliga för att bidra till denna verklighet i Uruguay och Latinamerika. Kvalitetsföda, nutrition, hälsoplaner, sport och kultur i hela spektrat av ordet! Från gräsrotsorganisationerna, som väver sociala allianser och omformar den sociala väven till horisontal form, utan önskan att vara ledare. Vi behöver ditt stöd, kära läsare, din ungdom, din erfarenhet och ditt mod för att starta upp detta verk. Där vi bidrar och lär oss samtidigt. Därför, som den store Antonio Machado skrev, vandrare, det finns inga vägar och när blicken vänds bakåt syns stigen som inte ska bli trampad på igen. Vandrare, det finns inga vägar, bara ljus i havet.
Flera artiklar av: LatiCe