Organisationen Mödrarna på Plaza de Mayo fyller 40 år i sitt sökande efter sanningen
LatiCes översättare: Ulla Petre
Argentina. För Mödrarna på Plaza de Mayo är det dags för den vanliga torsdagsritualen och Taty Almeida rättar till sin vita sjal innan marschen ska ta sin början. Sedan 40 år kräver de att få veta sanningen om sina barn, som försvann under diktaturen i Argentina.
Den 30 april 1977 var de fjorton kvinnor på plats framför regeringsbyggnaden, som hade tagits över av militären vid statskuppen i mars året innan.
De flesta av dessa argentinska kvinnor var husmödrar som vågade utmana militärjuntan mitt under det värsta förtrycket.
Militärerna hånade dem och kallade dem "de galna kvinnorna på Plaza de Mayo".
"Naturligtvis var vi galna. Galna av smärta, vrede och vanmakt, och samtidigt förvirrade. De tog ifrån oss det dyrbaraste för en kvinna, hennes barn" säger Taty, 86 år och en ledargestalt för den ursprungliga organisationen av Mödrarna på Plaza de Mayo, Línea Fundadora.
Är de hjältinnor? "Nej, vi var som lejoninnor som ryter och söker sina ungar" berättar Taty.
"Denna vrede omvandlade vi till kärlek, till en fredlig kamp" förklarar den före detta lärarinnan, mamma till Alejandro, en 20-årig medicinstuderande som var medlem i guerillagruppen Ejército Revolucionario del Pueblo, ERP (Folkets revolutionära armé) och som försvann den 17 juni 1975.
På samma sätt försvann 30 000 andra motståndare, när de föll offer för högermilisen Triple A (Antikommunistiska Alliansen Argentina) eller för militärdiktaturen som styrde Argentina mellan 1976 och 1983.
Hemligt
Eftersom Taty Almeida var dotter och syster till militärer, dröjde det innan hon gick med i Mödrarna på Plaza de Mayo.
"Jag ville först inte - med min bakgrund kunde jag ha blivit betraktad som spion. När jag väl gick med i organisationen, berättade jag om min familj", minns hon.
Som katolik anklagar Taty Almeida de styrande inom kyrkan vid den här tiden för att ha blundat för regimens brott.
Många av mödrarna var inte politiskt medvetna och upptäckte först efter barnens försvinnande, att dessa hade varit medlemmar i olika gerillagrupper, till exempel ERP och Montoneros.
Smal, klädd i svarta långbyxor, och med håret färgat, stödjer Taty sig på en käpp under sin vandring längs en av gatorna som leder till Plaza de Mayo.
Intervjun med AFP, den internationella nyhetsförmedlingen Agence France-Presse, har sinkat henne och när hon väl når platsen, har de marscherande redan ställt upp sig. Deltagarna hälsar på henne och hon intar sin plats i den främsta raden. Mödrarna rör sig runt la Pirámide de Mayo, pyramiden som reser sig på platsen.
Den ursprungliga organisationen, Línea Fundadora, är motståndare till Hebe de Bonafini, ordförande för den andra fraktionen av Mödrarna på Plaza de Mayor.
Mot glömskan
Då, den 30 april 1977, stod de fjorton gråtande mödrarna orörliga framför Rosa Huset och visade upp bilder på sina försvunna barn.
Poliserna, som blev överrumplade av deras djärvhet, beordrade dem att röra på sig, eftersom det var förbjudet att samlas i grupper med mer än tre personer.
Deltagarna började då marschera två och två runt pyramiden.
Mödrarna, varav de yngsta har hunnit bli åttioåringar, hade kunnat överge kampen eller hållit demonstrationerna mera sällan, men tiden har inte dämpat deras beslutsamhet. Varje torsdag kl. 15.30 fortsätter de att samlas på Plaza de Mayo och kommer att göra så, så länge de är i livet.
När Néstor Kirchner kom till makten år 2003 gav han dem nytt hopp. Hundratals militärer har åtalats och dömts för repressioner riktade mot motståndare till militären.
Taty gläder sig också åt att "många unga sällar sig till Mödrarna varje torsdag".
"Vi vet inte var lämningarna från våra barn finns, vi kan inte hålla någon begravning, vi kan inte gå till någon plats för att lägga ner blommor, eller be. Detta är det allra grymmaste, det grymmaste de har gjort mot oss", betonar hon.
"Jag vet inte varifrån vi hämtar vår kraft, men vi är tvungna att fortsätta vår kamp för minnet av dem, för sanningen och för rättvisan" säger hon.
De häktade - försvunna ska tillbaka levande -
Mödrarna på Plaza de Mayo
Allt eftersom åren gått har slagorden ändrats.
"I början ropade vi "Levande tillbaka", "Levande fördes de bort, levande vill i ha dem tillbaka!" för vi trodde att de fortfarande var i livet. Sedan gick många år och vi insåg att de inte längre levde. Politiskt kommer vi däremot aldrig att dödförklara dem, utan fortsätta att betrakta dem som personer som försvunnit efter att ha gripits", försäkrar hon.
En av demonstranterna ropar upp namnet på en av de försvunna och de andra svarar "Närvarande!" - deras sätt att förhindra att de som försvunnit glöms bort.
"Vi, de galna, säger Taty, fortsätter att marschera".
Flera artiklar av: Latinoamérica exuberante