Nya sätt att skapa politik - nya folkliga intressen - nya paradigm
LatiCes översättare: Karina Hansson
LatiCe
Det är tydligt att det finns ett nytt sätt att skapa politik i Latinamerika och att detta sätt speglar andra folkliga intressen. Men på vilket sätt har de sociala analytikerna ändrat sina teoretiska angreppssätt när det gäller de sociala rörelserna?
Under 1970-talet ansåg man att de sociala rörelserna var aktiviteter som skulle uppnå politiska mål genom bildningen av alternativa kulturer för att närma sig det globala samhället (kvinnorörelser, grupper av ursprungsbefolkning, homosexuella, etniska grupper, ungdomar). På den tiden användes två analytiska perspektiv: strukturell funktionalism och symbolisk interaktion.
För anhängare av den strukturella funktionalismen innebar det kollektiva beteendet ett spontant fenomen som var kortlivat och uppstod genom gemensamma övertygelser liksom under särskilda strukturella förutsättningar (t ex en viss grad av sociala spänningar). Det var också nödvändigt att det fanns generaliserade övertygelser som gav mening, motivation och vägledning till potentiella aktörer i det sociala beteendet.
Om den sociala spänningen skapade tvetydighet så reducerade de generaliserade övertygelserna detta och förberedde människor för att agera tillsammans. Tanken att de sociala rörelserna var svaret på den sociala spänningen är problematisk eftersom den inte tar hänsyn till det bredare politiska sammanhanget där spänningen uppstår. Den symboliska interaktionen i sin tur reflekterade över de fundamentala kollektiva beteendena med betoning på kommunikation och rationalitet som grundläggande element i alla sociala rörelser.
Sedan 1980 genomgick sätten att protestera och social mobilisering en viktig omvandling. De traditionella aktörerna inom social mobilisering, arbetarklassen och de revolutionära avantgarden, blev ersatta med vanliga människor som gick samlade med band av solidaritet och med målet att få till stånd förändringar i samhället, de började kollektivt engagera sig i de nationella frågorna genom samordnade insatser. Den sociala protesten i Latinamerika började präglas av framväxten av ett brett spektrum av sociala aktörer liksom av nya sätt att skapa politik för att försvara de nya folkliga intressena, ibland på lokal nivå, och andra på nationell och internationell nivå. Och trots att staten fortsatte vara den främsta referens för majoriteten av de sociala rörelserna, förändrades likväl relationen mellan staten och de sociala rörelserna. De flesta sociala rörelserna började definiera sig själva utifrån sina medhåll eller meningsskiljaktigheter med staten. Eller började de helt enkelt ta avstånd från staten och etablerade självständighet.
Under 1980 uppstod således ett paradigmskifte. Den symboliska interaktionen och den strukturella funktionalism teorin var ersatta av den mer moderna teorin om social konstruktion. Då började det att ges prioritet till de kognitiva dimensionerna av motivation och sättet att rekrytera deltagare till de sociala rörelserna. Det understryker betydelsen av nätverken och organisationer som egna kanaler till kollektiva åtgärder.
Ett annat förslag ur social konstruktionsperspektiv är att analysera de sociala protesterna på flera nivåer. Det föreslås undersöka förändringarna i det sociala medvetandet genom att granska den offentliga dialogen på en samhällig nivå, den övertygande kommunikationen på interaktiv nivå, och framväxten av medvetandet på individuell nivå. Dessa nivåer är beroende av varandra eftersom de har sina ursprung i den kollektiva tron på rörelserna och på förväntningarna på framgång. Vidare betonas den roll som media har i skapandet, överlevnaden och förstörelsen av de kollektiva definitionerna av en social situation, och likaså av den kollektiva identiteten som är förknippade med den. Med övertygande kommunikation menas de oppositionella former av symbolisk politik som interagerar med medias dialog för att skapa ett samtycke av mobilisering.
På senare tid har det blivit mer viktigt, särskilt bland analytiker och forskare från Europa och Latinamerika, med de nya sociala rörelsernas perspektiv som fokuserar på skapandet av identiteter som bidrar till att förklara metoder och organisatoriska former att driva och skapa förutsättningar för aktivister att bemöta den exploatering som lider av globaliseringens ekonomiska krafter. Förtur ges till studier om handlingskraftiga former som baseras i politik, ideologier och kulturer samt identiteter av etniskt, genitiv eller sexuellt slag som driver de kollektiva handlingarna.
Det anses att de privata och intima aspekterna av det sociala livet har blivit politiserade. På grund av detta sägs det att de nya sociala rörelserna drivs av idén att "det personliga är politiskt". Och därför krävs en omformulering av det sociala livets moral och, på samma gång, en uppdatering av grundläggande existentiella frågor som relationen till naturen, de reproduktiva dilemman, sökandet efter kooperativa former av socialt liv och den grundläggande känslan av att vara människa. Dessa nya sätt att skapa politik, trots de uppstår på mikronivå av den personliga identiteten, påverkar andra områden på andra nivåer.
Det belyser också vikten av de kollektiva identiteterna inom den sociala protesten. På detta sätt känner man igen smidigheten och mångfalden av identiteterna i den moderna eran. Genom detta kan fokus läggas på betydelsen av kulturella och symboliska former av motstånd och man kan utforska skapandet av nya identiteter, betydelser, tecken och symboler.
De nya sociala rörelserna eftersträvar inte ekonomisk vinning, makt eller kontroll men mer oberoende och demokratisering. För de nya sociala rörelserna är organisationen mindre ett strategiskt element och mer ett symboliskt uttryck för rörelsens värderingar och dess medlemmars identiteter. Det argumenteras för ett alternativt globalt system som präglas av jämlikhet, värdighet, välfärd etc. En annan sak värt att notera är att inom de nya sociala rörelserna är makten inte centraliserad utan fördelad över hela rörelsen.
Teorin om de nya sociala rörelserna förklarar de frågetecken som finns i mobiliseringen och den utforskar hur olika sociala aktörer agerar på den politiska arenan, likaså de nya politiska metoderna. Detta perspektiv intresserar sig särskilt av strategiernas omvandling (från motstånd till protester och, senare, till den föreslagna politiken), vilket nära förknippas med utformningen av kollektiva identiteter, det är just dessa som utgör det specifika intresset i detta perspektiv. Bland annat presenterar Laclau och Moffa ett teoretiskt system där de kollektiva metoderna liksom den sociala protesten kan förstås som processer som ämnar bilda kollektiva identiteter. Dessa metoder fokuserar på byggandet av identiteter och lyfter fram processerna genom vilka de sociala aktörerna skapar sina kollektiva identiteter som ett sätt att skapa demokratiskt svängrum för garanterandet av mer utrymme för självständigt handlande. En av de begränsningar som detta perspektiv kan innebära är att genom att ge prioritet till utforskningen av vissa aspekter av sociala protester, ges inte tillräcklig hänsyn till dess inverkan på vardagen.
Ett sista perspektiv är de kulturella studierna som syftar till att inleda en systematisk analys av sambanden mellan kultur och politik. I detta avseende föreslår man att överväga hur de vardagliga kulturella handlingarna skapar ett uttryck för den politiska praxisen. Det är underförstått att kultur inte är en sfär utan en dimension av alla institutioner, ekonomiska, sociala och politiska. Kultur är en sammansättning av användbart material som innehåller betydelser, värden och subjektiviteter. Legitimiteten i de olika sociala relationerna och kampen för att ändra dem är centrala mål för kulturpolitiken. På grund av detta tolkas den kulturella politiken som en process som uppstått när olika praxis och kulturella betydelser i ett kollektiv av sociala aktörer kommer i konflikt med andra sociala aktörer. Kultur innebär politik eftersom betydelserna är konstituerade av processer som syftar till att omdefiniera den sociala makten. Det innebär att när de sociala rörelserna uttrycker dominerande alternativa synsätt på kvinnor, naturen, raser, ekonomi, demokrati och medborgarskap skapar de kulturell politik.
Ur de kulturella studiernas perspektiv av de nya sociala rörelserna (enligt Arturo Escobar och Sonia Álvarez) omvandlar närvaron och kampen av de sociala rörelserna de sociala aktörernas medborgerliga socialpolitik, detta eftersom människors kamp tillslut måste uppnå socialt erkännande om dess existens och även säkerställa utrymme för autonoma yttranden. En alternativ syn på medborgarskap byggs på att de demokratiska kamperna skulle omfatta en omdefiniering av inte bara det politiska systemet utan även ekonomiska, sociala och kulturella faktorer som genererar den demokratiska ordningen i samhället. Att referera till de sociala rörelserna i termer som social identitet är ett nytt sätt att tänka och tycka. Den sociala handlingen blir resultatet av komplexa sociala processer där struktur och organ samverkar på olika sätt och på vilka aktörer skapar betydelse, förhandlar och fattar beslut. De sociala rörelsernas effekt på demokratiseringen inom det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet är särskilt viktigt i relation med det dagliga livet eftersom det är på denna nivå där den största delen av protester uppstår men det är också på denna nivå som verksamheten och inflytandet utövas. Den strategiska frågan redogör för sättet på vilket de sociala aktörerna skapar en kollektiv identitet för sig själva, ofta ur konfliktfyllda roller och positioner.
Man anser att de nya sociala rörelserna innebär särskilt rum för reflektion om en alternativ social ordning och därför utgör de en viktig roll i sin organisation så väl som i sin verksamhet, och i reflektioner, tankar och medvetenheten om sociala frågor om mobiliseringen. Processen för eftertanke och egen analys av alla sociala rörelser är tvåfaldig eftersom den är inriktad på samhället eller på aspekter som rör samhället, liksom runt omkring sin egen organisation och verksamhet. De reflexiva processerna skapar i sin tur processer om kollektivt lärande som resulterar i skapandet av kollektiva identiteter som är detaljerade och historiska liksom medvetna skapelser uppkomna i tankarna hos dem som arbetar för att förändra den sociala ordningen.
Källor:
Alvarez, Sonia, Evelina Dagnino y Arturo Escobar (editores). 1998. Cultures of Politics Politics of Cultures. Re-visioning Latin American Social Movements. Boulder/ Oxford: Westview Press.
Brecher, J; Castello T y B, Smith . 2002. Globalization from Below: the Power of Solidarity. Cammbridge: South End Press.
Escobar, Arturo y Sonia Alvarez. 1992. "Introduction: Theory and Protest in Latin America Today". En The Making of Social Movements in Latin America, Identity, Strategy and Democracy. Boulder/San Franisco/Oxford: Westview Press.
Klanderman, Bert. 1992. "The Social Construction of Protest and Multiorganizational Fields" en Frontiers in Social Movements Theory editado por Aldon D. Morris y Carol McClurg Mueller. New Haven:Yale University Press.
Laclau, Ernesto y Chantal Mouffe 1985. Hegemony and Socialist Strategy. London: Verso.
Melucci, Alberto. 1980. "The New Social Movements" Social Science Information Vol. 19 No. 2, pp.199-226.
Flera artiklar av: Claudia García, LatiCe