Fascisten som vi alla bär inom oss
Crónicas de una inquilina
LatiCes översättare: Jessica Martebo
För att en fascist ska vinna ett lands presidentval krävs det miljoner av fascister som i tider av demokrati avslutar denna genom att ge sin röst till en högerextremist. En blodig diktatur är en sak medan att miljontals människor med sin fria vilja röstar på en fascist och gör honom till president är en annan.
Fascistens namn är av mindre betydelse, vi är omringade av dem, vi är dem: vi alla har en fascist bland våra familjemedlemmar, vänner, bekanta, arbetskollegor, området vi bor i, till och med i oss själva finns något fascistiskt. Eller hur? Titta i spegeln. Vi behöver ha mod att ta ansvaret över vilka vi är och det som representerar oss: det som föder oss. För vi och bara vi är de som uppehåller det nuvarande systemet.
Ansvaret över att överse vilken som helst sorts våld – oavsett hur lite, för att föda stereotyper, för det ego som inte passar in i bröstet, för fräckheten att överse istället för att synliggöra och provocera fram en förändring, oavsett hur liten. För att vara för bekväma för att försvara vår lilla fantasibubbla med behaglig stabilitet och därmed attackera de som vänder ryggen till för att vi ska kunna skita i allt med våra koloniserade sinnen.
Vi är sexistiska, misogynistiska, patriarkala; vi är rasister att dö, klassicister som bara oss själva, det finns ingen som kan vinna över oss, homofobiska, och; det är mycket lätt att det med en sådan medelmåttighet väljs en representant från ultrahögern och vi tänder hatet med en gnista och vi bryter upp med allt tänkande som riktiga idioter då de som kommer skadas är andra.
På så vis signalerar vi: det är de fattigas fel som tillåter sig manipuleras av medierna: när vi vet att arbetaren, den som arbetar från soluppgång till solnedgång, inte har tillgång till varken teve eller radio, att den knappt har tillräckligt för att äta en gång om dagen när det går bra för denne.
Jag förlåter alla förtrycka, för de har inte haft ett enda tillfälle i livet och har misslyckats i sökandet efter det, medan jag lägger ansvar på den som röstat på fascismen och haft tillgång till utbildning, den som har kunnat skapa riktiga kriterier och har kunnat urskilja och ändå röstar för att missgynna de mindre tursamma. Dessa människor förtjänar livstids fängelse: för förräderi och omänsklighet.
Vetenskapliga, psykologiska och politiska förklaringar säger att vi är bra på att skuldbelägga andra. Här i Brasilien har vi de som har skuldbelagt Lulas och Dilmas regeringar, men vad kunde de egentligen åstadkomma under 15 år efter 500 år i förtryck? Kampen är monumental, på 15 år lyckas en inte att lösa problem som har pågått i århundraden, inte ens årtionden. Det är en lång process i vilken vi alla borde medverka. Vi måste riva upp roten och roten är i första hand ett patriarkalt och misogynt system. Misslyckades de? Och om de misslyckades varför fanns det så mycket liv i Brasilien i 15 år? Det som händer att de blir dåligt tackade av dem som de gav föda.
Vi skyller på interventionisterna. Men grejen är den att interventionisterna kan komma men om folket inte säljer sig, om de har integritet och respekt och kärlek till sitt samhälle finns det ingen som öppnar dörren genom vilken de kan passera. Det är inte interventionisternas fel, det absoluta ansvaret ligger hos de som säljer sina samhällen. Vi borde sluta skuldbelägga Trump, det är bekvämt att skuldbelägga för att avlägsna oss från vårt ansvar. Trump är dödlig precis som vi, gatorna är fyllda av Bolsonaro-supportrar.
Så länge vi fortsätter att inte hålla oss själva till svars för våra handlingar, och fortsätter att förbise det som föder oss, kommer varken Latinamerika eller världen förändras. Det finns en fascist i var och en av oss, vissa mer synliga än andra men vi har det i vårt DNA. Vad gör vi åt detta? Fortsätter att skuldbelägga andra? Medierna? Interventionisterna? De fattiga? Det är vi som är fattiga: i ande, hjärna och mod.
Författarens blogg: https://cronicasdeunainquilina.com
Ilka Oliva Corado@ilkaoliviacorado
Flera: Nyheter