Barnhemmet Virgen de la Asunción: en tragedi som inte förstås
Crónicas de una inquilina
Guatemala, Mycket vatten har runnit sedan dagen för branden i Barnhemmet Virgin de la Asunción (8 mars) också en överväldigande desinformation, media försöker fånga uppmärksamheten hos läsarna med de mest fasansfulla rubriker och braskande artiklar som förringar värdigheten hos både offren och deras familjer. Varken etik och humanism.
"De var där för att de hade begått brott" säger några, andra påpekar att "detta var ett porträtt av dysfunktionella familjer”, med hänvisning till de föräldrar som tog sig fram till barnhemmet när de hörde om branden. Artiklar, reportage och detaljerade berättelser utifrån klasstillhörighet, utifrån de som har mest, de rika.
Barnhemmet är inte en kriminalvårdsanstalt för minderåriga, det är ett statligt skyddat barnhem, som påstås ger skydd till barn och ungdomar som utsatts för fysiskt, känslomässigt och sexuellt våld. Barn vars föräldrar är frånvarande eller döda, en situation som sätter dem i en ständig social risk. Barnhemmet ligger i San José Pinula i utkanten av Guatemalas huvudstad. Många av de barn som har hamnat där har tidigare utsatts för sexuellt eller arbetskraft utnyttjande, eller hade varit olagligt adopterade, därför hamnar de där: ett tortyrcenter godkänt av staten.
Sedan 2013 har ett flertal anmälningar lämnats in till åklagare och ombudsmannen för mänskliga rättigheter. Anmälningarna gäller att flickorna har utsatts för sexuella övergrepp av kriminella gäng, gängen i vilka barnhemmets egna anställda och tjänstemän ingår, trots att flickorna placerades där eftersom de var offer för människohandel för sexuellt utnyttjande. Men dessa anmälningar som gjordes synliggjordes inte av medierna, eftersom flickorna var parias, de var utstötta, och vem skulle vara intresserade om de utstöttas liv om Guatemala skulle döma dem till dödsstraffet? Eftersom man vill utrota dem såsom det hände med ursprungsbefolkningar och folkmordet. Detta förklarar i hög grad konsekvenserna av denna tragedi som hade kunnat undvikas.
En av de första artiklarna som återuppväckte anmälningarna var den av journalisten Carolina Vásquez Araya, med titeln "Flickorna bar byxor av smärting och grå tröjor" (måndagen den 24 oktober 2016,). Journalisten skriver: "Om man tar en titt på statliga myndigheterna och deras reducerade färdigheter för hantering, förstår man bättre varför pojkar och flickor i detta barnhem sover på golvet, halv äter och en del av dem flyr från denna förnedrande situation. Men det förklarar inte det plötsliga försvinnandet av 31 flickor mellan den 28 och den 29 september, de är 99 flickor som försvunnit hittills. "Hon hänvisar till ett dokument som lagts fram av tidningen La Hora, portal som tätt följt anmälan från flickorna sedan 2013.
Under veckan rapporterade vissa medier om försvinnandet av 31 flickor, samt att det inte var känt om de hade flytt eller blivit bortförda. Några dagar efter det blev det känt att de hade flytt, men att de tvingades att återvända till barnhemmet. Det avslöjades att de utsattes för sexuella övergrepp och alla typer av förödmjukelser som man kan tänka sig och av det var därför de hade flytt. Det hände dock inget mer, varken socialministeriet eller samhället valde att göra något för dessa flickor. Flickorna nedvärderades på nytt av samhället, åter igen blev de offren pga. sitt ursprung och sin sociala status. Myndigheterna ignorerade dem, flickorna var utstötta...
Månaderna gick och situationen i barnhemmet förblev densamma. Kvällen innan branden försökte 60 barn fly genom ravinerna och skogarna i närheten, men endast 19 lyckades, resten returnerades av polisen till barnhemmet och blev inlåsta. På morgonen den 8 mars tände flickorna eld på madrasser för att söka uppmärksamhet från myndigheterna, men blev ignorerade av både myndigheterna och anställda som aldrig öppnade dörrarna. Inom några minuter slukade elden de flickor som var inlåsta. 19 flickor dog och över 30 fick allvarliga brännskador, sedan skulle ytterligare 18 flickor mer som var inlagda i offentliga sjukhus också dö. Senare undersökningar rapporterar att barnhemmets personal hade låst dörrar och fönster utifrån, varför gjordes detta om barnhemmet var överfullt med 56 tonåringar som brann?
Bland de överlevande finns 9 gravida tjejer, som inte var gravida när de anlände till barnhemmet, vem är ansvarig för de sexuella övergrepp de utsatts för? Finns gravida flickor bland de döda?
Varför startades inte en grundlig utredning och barnhemmet stängdes ner om det fanns anmälningar om sexuella, fysiska och känslomässiga övergrepp? Varför reagerade inte samhället på sådana grymheter?
Det är ett statligt brott, det är ett brott av det guatemalanska samhället som delvis täcker det felaktiga agerandet av en regering och ett kollapsat och korrupt system. Och de skyldiga går ostraffade eftersom Guatemala är sådär: ett medioker, rasistiskt, fegt och klassamhälle.
Både uttalanden av Guatemalas regering och texter publicerades av media saknar etik och mänsklighet, det betonas att dessa barn var kriminella, "att de var där därför att de var brottslingar”, eller för att "deras föräldrar skickade dem till barnhemmet därför att de var upprorsmakare ". Man försöker med alla medel att misskreditera flickorna och deras familjer och tona ner tragedin. Tänk om dem verkligen var brottslingar förtjänade de att dö, i ett statligt brott? För det är precis vad de antyder. Vem gjorde dem till brottslingar? Den absoluta ansvarige är en misslyckade, ruttna och korrupta staten. Det är ett ostraffad och förövare system.
Regeringen har bekräfta versionen att flickorna gjorde myteri (försiktig med ordet ”myteri” det är känslig i ett så allvarligt fall som det här). De gjorde myteri eftersom de inte gillade maten de fick. Regeringen accepterar inte att i barnhemmet missbrukades minderåriga fysiskt, emotionellt och sexuellt. Vilket inte är förvånande då uttalandet kommer från en regering som den i Guatemala. Ett oansvarigt ställningstagande av myndigheterna och av fullständig inkompetens och lättja av Jimmy Morales, som bör tas bort omedelbart från sin befattning.
Flera artiklar av: Ilka Oliva Corado