Operation Kondor som grundläggande moment i en ny kulturell makthegemoni
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Anförande av Ignacio Martínez torsdagen den 22 april i Röda salongen, Intendencia Municipal de Montevideo (Montevideos Stadshus), under seminariet om "La Operación Cóndor y su proyección en el presente" (Operation Kondor och dess betydelse för nutiden) med närvarande delegationer från Argentina, Brasilien och Paraguay, 22-23 april 2010.
God afton! Jag vill tacka för den inbjudan som gjort att jag kunnat framträda under detta seminarium och delta särskilt i detta rundabordssamtal med så välrenommerade vänner.
Titeln för detta avsnitt av seminariet är "Operation Kondor som grundläggande moment i en ny kulturell makthegemoni". Titeln ger redan i sig själv upphov till en definition. Jag tror faktiskt inte att Operation Kondor enbart var ett repressivt samarbete för att förfölja, röva bort, få folk att försvinna och mörda motståndare mot diktaturerna i Argentina, Chile, Paraguay, Brasilien, Bolivia och Uruguay, såväl som inom potentiella verksamhetsområden som Peru, Mexiko, själva USA och Europa under 70-talet och början av 80-talet. Man gjorde det, ja, men som en del av en mycket bredare strategi som skulle förstärka mekanismerna för dominans av grannländernas broderfolk på lång sikt. Denna strategi var direkt utformad av politiskt-militära maktcentra huvudsakligen i USA, och stod under militärt och civilt ledarskap, med representanter för dessa områdens mest unkna maktgrupper, industrin och finansvärlden.
Den 6 mars 2001 publicerade New York Times ett (tidigare) hemligstämplat dokument. Detta meddelande som nu är släppt, är daterat 1978 och sändes till Paraguay av Förenta staternas ambassadör i Panama, Robert E. White. Där sägs uttryckligen att underrättelsetjänsterna i Plan Kondors medlemsländer "håller kontakt med varandra för att installera USA-kommunikation, belägen i området Panamakanalen".
Plan Kondor uppstår emellertid inte ur intet. Den är naturligtvis relaterad till den geopolitiska situationen vid tillfället, bland annat Trumandoktrinen. 1947 sade president Truman i ett tal: "Ett av de huvudsakliga målen för Förenta staternas utrikespolitik är att skapa förutsättningar inom vilka vi och andra nationer kan skapa en livsstil" och detta var hans avsikt fram till slutet av hans andra mandatperiod 1953, drygt 20 år innan tillämpningen av Plan Kondor.
Denna "livsstil" är den amerikanska maktens hegemoni över hela regionen och världen. Den innebär konsumism som den mänskliga tillvarons paradis och television som enda fönster mot världen. Mellan två kulturer som Federico sade, en som ger vingar och en annan som ger bockfot. Den livsstil som Truman aviserade, är den med bockfoten.
Vissa avslöjande uppgifter kommer från Escuela de las Américas (Amerikanska staternas skola), en älskare av denna "livsstil", som verkade mellan 1946 (mitt under Harry Trumans första period) och 1984, då den flyttades till Fort Benning genom en överenskommelse mellan Torrijos och Carter. Detta för att ange ett avsnitt av dess historia. Från den skolan utexaminerades mer än 60 000 statliga tjänstemän och militärer från mer än 20 latinamerikanska länder. Där utformades den så kallade Doctrina de la Seguridad Nacional (Den nationella säkerhetsdoktrinen) vars grundidé är att förändra de latinamerikanska truppernas traditionella uppdrag och utbilda dem för att garantera den så kallade "inre ordningen".
1996 upphävdes hemligstämplingen av några instruktionsböcker från denna skola, där man entydigt förklarar befogenheten att kränka de mänskliga rättigheterna, använda tortyr, utöva utpressning, utföra summariska avrättningar och människorov, bland andra "indirekta skador" som de kallas med mer moderna benämningar inom "preventiv krigföring", kidnappning och handel med barn, tillgrepp av byggnader, möbler, pengar, olovlig överföring av fångar och utväxling av anhållna, iscensättning av falska invasioner, lögnaktiga kommunikéer, sammanslutningar för konspiration, dödsskvadroner etc.
Några juveler som har utexaminerats från denna skola:
General Hugo Banzer, boliviansk diktator till 1978.
General Roberto Eduardo Viola, medlem i den argentinska militärjuntan 1976.
Leopoldo Fortunato Galtieri, medlem i den argentinska militärjuntan till 1981 och initiativtagare till kriget om Falklandsöarna 1982.
Manuel Contreras, chef för Dirección de Inteligencia Nacional, DINA (Nationella säkerhetspolisen), Chile.
Sanningen är, enligt de uppgifter vi har, att från denna ödesdigra skola har kommit 10 presidenter, ingen av dem konstitutionell och alla kopplade till militärdiktaturer, 38 försvarsministrar, 71 överbefälhavare för väpnade styrkor och 496 statstjänstemän eller militärer som i dag är anklagade för kränkande av de mänskliga rättigheterna och brott mot mänskligheten. Men det finns mer.
Las Conferencias de Ejércitos Americanos (De amerikanska styrkornas konferenser) gjorde sitt. General Juan Iavícoli hävdade under den sjunde konferensen, i Buenos Aires 1976, att man måste definiera "uppror som ett hot mot den inre säkerheten".
Under det åttonde Reunión de Comandantes de Ejércitos Americanos (Mötet mellan befälhavare för de amerikanska väpnade styrkorna) i Rio de Janeiro i september 1968, tillkännagav överbefälhavaren för argentinska styrkorna, generallöjtnant Alejandro Lanusse att "de amerikanska länderna är medvetna om existensen av en gemensam fiende på kontinenten: den internationella kommunismen".
Det ideologiska originalet för alla dessa tankegångar finns i Doctrina de la Seguridad Nacional (Den nationella säkerhetsdoktrinen). Själva katolska kyrkan, många gånger allierad med de maktfigurer som har nämnts ovan, var delvis utifrån sin hierarki, direkt hopkopplad med de diktaturer som upprätthöll Plan Kondor. 1979 anspelade man emellertid på den nationella säkerhetsdoktrinen i Documento de Puebla (Samhällsdokumentet) inspirerat av grundtankarna i Teología de la Liberación (Befrielseteologin) och uttryckte det i följande termer:
"Under de senaste åren förstärker man på vår kontinent den så kallade "Doctrina de la Seguridad Nacional", vilken i själva verket är mer en ideologi, än en doktrin. Den är förbunden med en bestämd ekonomisk-politisk modell med elitistiska och vertikala karaktäristika som utesluter ett brett folkligt deltagande i politiska beslut. I vissa latinamerikanska länder låter den dessutom påskina att den är en doktrin som försvarar den kristna västerländska civilisationen. Den utvecklar ett repressivt system i överensstämmelse med begreppet "permanent krig". I vissa fall uttrycks ett tydligt uppsåt av geopolitisk ledarposition." Och tillägger:
"La Doctrina de la Seguridad Nacional sedd som en absolut ideologi, harmoniserar inte med en kristen vision av människan när det gäller genomförandet av ett tillfälligt eller ett statligt projekt, vad beträffar förvaltningen av det gemensamma bästa. Den innebär i praktiken ett förmyndarskap över människor och samhälle från makteliternas, militärens och politikernas sida och leder till en uttalad ojämlikhet avseende delaktighet i utvecklingens resultat."
Ramón Camps, en av de militärer som stödde kuppen i Argentina 1976, belyser ursprunget till denna doktrin och säger: "I Argentina fick vi först franskt inflytande och sedan nordamerikanskt. Vi tillämpade dem vart och ett för sig och sedan tillsammans. Vi tog idéer från bägge tills det kom till en punkt då det nordamerikanska dominerande. Frankrike och USA var de stora inspiratörerna till den antisubversiva doktrinen. De organiserade centra, speciellt USA, för att lära ut antisubversiva principer. De sände rådgivare och instruktörer. De spred en enastående mängd litteratur." De franska erfarenheterna från Indokina och Algeriet verkar vara en inspirerande referens för Operation Kondor, förfinad genom Förenta staternas erfarenheter och bägge tjänade underkastelsens ideologi, skräckens och resignationens kultur.
Jag vill inte trötta ut er med citat och data, men tror att de som nämnts var nödvändiga. Fram tills nu har det varit en handfull information som gott kunnat illustrera upphovet till Plan Kondor, vilken hade som syfte att eliminera motståndet mot diktaturerna men också att skrämma offrens familjer, att få alla tankar på närmande eller solidaritet med dessa familjer från omgivningen att tappa modet och att skapa ett ockupationsklimat i hela samhället. Ett klimat av kontroll, av att vi alla stod under bevakning, av skräck, av en allsmäktig makt vanligtvis och osvikligt på natten, av omöjligheten att göra något. Ett klimat som ålagts alla sektorer i samhället: det skyddade, ostraffade blocket med makt och befogenheter, och den stora förtryckta, dominerade majoriteten.
Detta är de visioner av världen och de dominerande ideologier som man på ett eller annat sätt har projicerat från samma ideologiska generatorer fram till våra dagar. I dag återspeglas de i begrepp vars moderna versioner är "det är som det är", "sköt dig själv", "lägg dig inte i", "det är inte ditt problem", "det har alltid varit så här och kan inte ändras".
Som sammanfattning: det är bättre att huka sig och gömma huvudet i ett hål, än att sticka ut det i blåsväder och få det avhugget. Jag tror att det än i vårt samhälle än i dag finns enorma nischer av: jag vet inte, jag såg inte, jag var inte där, det kan inte vara sant.
Men jag tror att det finns mer att säga.
Det vore fel att tillskriva Plan Kondor en enbart militärtaktisk funktion. Den är en del av maktstrategi och är riktad mot alla befolkningsgrupper. Detta kullkastar den begränsade visionen av att här försiggick ett krig mellan två arméer eller motsvarande, till iden om två demoner: arme mot gerilla. Jag tror att detta är en mycket förenklad syn på den sociala konflikt som vi genomlevde under den tid då Operation Kondor pågick eller kanske är det ett fantasifoster hos någon som ser sig själv som general eller något i den stilen, och den tappar ur sikte den mycket mer komplexa och vitala process som i Uruguays fall, drog in hundratusentals personer i ett framåtskridande av medvetenhet och organisering. I dag är det vanligt att inte överväga eller känna till olika sociala förhållanden. Inrikesdepartementet förbjöd till exempel i april 1972, massmedia att informera om strejker, lockouts, fabriksockupationer, hungerstrejker, mobiliseringar, soppkök etcetera och den 13 april genomförde Convención Nacional Trabajadores, CNT (Nationella arbetarkonventionen) en av de största 24-timmarsstrejkerna i landets historia. Med avsikt, bland annat, följdes den prisökning på 37 procent som regeringen godkände, av en mager löneökning på 20 procent.
Resten är mer känd. Mordet på åtta tupamaroskamrater följande dag den 14 april, inbördeskrigstillståndet som deklarerades den 15 april, attentaten mot FA-personer den 16 och morden på åtta kommunistiska kamrater den 17 april.
Det vore också fel att se enbart de försvunna, mina kära kamrater, som offer för Plan Kondor. Jag anser därför att alla ansträngningar att ogiltigförklara den skamliga Ley de impunidad (Lagen om straffrihet), borde och bör lyfta fram den enorma omfattning som militärens brutalitet hade mot dessa kamrater, men också mot de tusentals fängslade, förföljda, landsflyktiga, deras familjer och omgivning, de som dödades i skottlossning, i fängelser eller på militärsjukhus och de torterade som fortfarande lever med fysiska och psykiska efterverkningar.
Historikern Álvaro Rico säger:
"Militärdiktaturens måltavla var hela befolkningen, dess omedelbara mål var att avveckla oppositionen men den hade ett annat långsiktigt, som har att göra med omstruktureringen av sociala relationer, normerna för samlevnad, att skapa osäkerhet, misstro, rädsla och det är fortfarande verksamt i dag"
Det är faktiskt den ideologiska dominansen, utan tvekan kulturell, som är den mest bestående. Den som till på köpet försöker få den dominerade att efterlikna den dominerande och beundra allt det exogena, medan den föraktar det ursprungliga och känner i det dominerande igen ett tillstånd som är så, som inte kan ändras, är bra och som det ska vara.
George W. Bush sade en gång: "Om vi inte startar kriget, löper vi risken att misslyckas". Han sade också: "Jag har talat med Vicente Fox, Mexikos nye president, om att olja måste sändas till USA. Så att vi inte blir beroende av utländsk olja". Det kan man kalla att fisken dör genom munnen, eller hur? Obama har sagt: "Det finns inte ett liberalt Amerika och ett konservativt Amerika. Det finns ett Amerikas förenata stater. Det finns inte ett svart Amerika och ett vitt Amerika, ett latinskt Amerika och ett asiatiskt Amerika. Det finns ett Amerikas förenta stater." Eller "När vi sänder ut våra unga män och kvinnor i krig, har vi en absolut skyldighet att aldrig mer gå in i ett krig utan att ha tillräckligt stora styrkor för att vinna kriget, säkra freden och vinna världens respekt."
Till de utpekade aspekterna, skapandet av skräck och osäkerhet, misstro och individualism, känsla av oförmåga och svaghet inför att förändra omvärlden, måste man lägga andra mer subtila trick, men för den skull inte mindre avgörande. Tvärt om. Okunnigheten om det som nyligen förflutit, det att inte veta, att inte känna till. Varaktigheten hos samma program som formar de nya generationerna militärer vid de sex militära utbildningsenheter som finns i vårt land. Bevarandet av straffriheten och till och med fängelsefördelar för personer som begått brott mot mänskligheten. Bevarandet av samma hierarkiska struktur och organ som Conferencia de Ejércitos Americanos, CEA (Amerikanska armékonferensen), Conferencia Naval Interamericana, CNI (Interamerikanska marinkonferensen) och Sistema de Cooperación de las Fuerzas Aéreas Americanas, SICOFAA (Samarbetssystemet för de amerikanska flygstyrkorna). De är alla faktorer som förstärker de okränkbara och urstarka, pelare som befäster en glömskans kultur. En kultur som gör det allvarliga misstaget att tro att ett paradigm som följer av den dominerande ideologin under en viss period av historien (till exempel diktaturen, Plan Kondor och allt som följde med detta) kommer att försvinna, när de direkta huvudaktörerna i dessa händelser försvinner.
Nationernas kulturhistoria lär oss som tur är andra saker. För i oss finns också den mänskliga naturens bästa värden kvar. De som vi har ärvt från den latinamerikanska kulturens största svårigheter.
Vi fortsätter.
Den repressiva samordningen garanteras uttryckligen av dessa organ. I den Amerikanska armékonferensen CEA, predikar man att ett: "gemensamt intresse inom försvarsområdet för att öka samarbetet och integrationen mellan arméerna och ur den militära intentionens synvinkel bidra till säkerhet och demokratisk utveckling i medlemsländerna".
Vilken integration refererar man till? Vad innebär förbättra samarbetet? Vilken är den militära intentionen?
Den pensionerade översten Horacio Ballester chef vid Centro de Militares por la Democracia Argentina (Militärcentret för demokrati, Argentina), sade i ett reportage: "Det är obegripligt att man fortsätter ha de möten med militära befälhavare som man började med 1960 i Amadorfortet i Panamakanalen. I det sammanhanget bildades efter förslag från Pinochet, inget mindre än Operativo Cóndor (Kondorverksamheten) genom vilken underrättelsetjänsten i ett land kunde gå in i ett annat, för att gripa fångar och sända lejda mördare för att döda folk, under våra militärdiktaturer. I republiken Argentina mördades general Torres från Bolivia, general Prats från Chile, deputerade Gutiérrez Ruiz och senator Zelmar Michelini från Uruguay samt en massa annat folk."
Sanningen är att man fortfarande har kvar Junta Interamericana de Defensa, el Tratado Interamericano de Asistencia Recíproca, TIAR (Den interamerikanska försvarsjuntan, Det interamerikanska fördraget om ömsesidigt stöd), programmen för militärt stöd som USA:s styrkor i dag erbjuder. Det är samma som är inblandade i olika krigsoperationer i världen, samma som söker efter olika sätt att gå in i latinamerikanska territorier, samma som inte har lämnat Guantánamo, samma vars överbefälhavare Mr. Obama fick Nobels fredspris för, några få dagar innan han sände ytterligare 30 000 man till Afganistan, så att det skulle bli ett krig som kunde "vinna världens respekt".
Plan Kondor, som en del av en övergripande maktstrategi, har verkligen betydelse fram till i dag, i alla dessa former och med alla dessa indikatorer. I Uruguay till exempel var försvarsbudgeten 2008, 5,1 procent av den totala budgeten. Fyra gånger större än hela kostnaden för den lagstiftande makten (1,3 procent), den rättskipande makten (1,3 procent) eller Departementet för boskapsskötsel och Industridepartementet tillsammans (1,3 procent). Varför? Med vilket syfte?
Det finns 45 000 statliga tjänstemän med anknytning till utbildning, men mer än 58 000 med anknytning till den repressiva statsapparaten, om man slår ihop Försvars- och Inrikesdepartementen. Varför? Med vilket syfte? Försvarsmakten kan inte vara ett slags arbetslöshetsförsäkring för de tusentals unga människor som bara är där för att få tryggat arbete. Den kan inte heller vara en pool för rekrytering av samma idéer som råder inom Doctrina de la Seguridad Nacional. Dessa aspekter bidrar också till att fortsätta själva grundtankarna i det som bar upp Plan Kondor och dess huvudsakliga förvaltare, Doctrina de la Seguridad Nacional.
Enligt Archivos del Terror (Terrorarkiven) som uppdagades av Martín Almada i staden Lambaré i Paraguay 1992, slutade Plan Kondor på ett saldo på 50 000 döda, 30 000 försvunna och 400 000 tillfångatagna. Jag tror att det är i underkant.
Ansvaret är klart. Befälhavarna för de tre vapenslagen under diktaturerna på 70-talet, måste undersökas. Kissinger, CIA, försvarsmakternas underrättelsetjänster, utrikesministrarna, försvarsministrarna, USAs ambassadörer under epoken och deras militära rådgivare måste undersökas. Man måste också undersöka dåtidens flygvapen och fortsätta utreda det komplicerade nätverket av repressiv samordning. Frisläppandet av statliga dokument och öppnandet av departementens arkiv, militärsjukhusens klinikhistorier är bland annat, grundläggande.
Jag vill sluta med ett citat av den käre general Víctor Licandro, formulerade för en tid sen med hänvisning till försvarsmakten: "jag tror att övergången från diktatur till demokrati ännu inte har avslutats eftersom det finns en väsentlig omständighet som måste förverkligas och det är utrensning."
Jag tror som han. Den ideologiska utrensningen är viktigast. Den måste utvidgas till att gälla hela samhället. En kulturell omvandling som betonar de gammaldags värden som förädlar oss, den offentliga glädjen framför allt.
Tack.
Flera artiklar av: Ignacio Martínez