Historien om Venezuela och Ernesto Che Guevara
LatiCes översättare: Cecilia Bergstrand
Venezuela var den gordiska knuten som kunde göra det möjligt för Ernesto att förverkliga sina drömmar och dit började han också färden på motorcykel tillsammans med sin vän Alberto Granado, biokemist, son till en spansk inmigrant bosatt i Córdoba.
Under de långa perioder när astma försvagade honom läste Ernesto. Hans far säger att äventyrsböcker av den italienske författaren Emilio Salgari tog med honom på fantastiska äventyr ute till havs i närheten av Malaysia och Indien. Läsningen väckte också hans intresse för arkeologi. Peru, Cuzco, Machu Picchu och Centralamerika, Yucatan, var platser han drömde om att besöka, samtidigt som hans ungdomliga iver lockade honom till Paris, uppfostrad i fransk kultur som han blev, av som mor.
Dessa var de ständiga målen i Ernestos liv: Indien och Kina som det avlägsna målet i hans fantasi, Peru som en möjlig verklighet och Paris, ett mål han hade gemensamt med alla ungdomar i Argentina som kom från samma klass som han och som han inte kunde förneka.
Han uppfyllde dem alla men inte alltid som Ernesto själv hade velat. Peru besökte han två gånger och han gifte sig med en peruanska; Indien, Kina och Paris besökte han "uppifrån" som ledare för den kubanska revolutioen, men då utan att kunna få känslan av att vara en "upptäckare".
På 50-talet kunde en ung latinamerikan från medelklassen, som Ernesto Guevara var, bara förverkliga sina drömmar om han hade mycket pengar, och på den tiden kunde man tjäna ihop dem i Venezuela, som upplevde en oljeboom.
Tusentals latinamerikaner och europeer (portugiser, spanjorer och italienare) emigrerade till Bolívars land i jakt på rikedom. Dessa spanjorer, portugiser och italienare som idag nekar oss latinamerikaner rätten att emigrera till sina länder.
Venezuela var den gordiska knuten som kunde göra det möjligt för Ernesto att förverkliga sina drömmar och dit började han också färden på motorcykel tillsammans med sin vän Alberto Granado, biokemist, son till en spansk inmigrant bosatt i Córdoba.
I sju månader var de på resa genom Chile, Peru, Colombia och Venezuela men de tillbringade bara nio dagar i Caracas.
I detta Caracas med sina stora kontraster mellan de nyrika som just kommit dit och de gamla invånarna som blivit alltmer undanträngda upp mot bergen som omger staden, Ernesto besökte ett fattigkvarter.
Granado skriver i sin dagbok (utgiven på Kuba) att:
"Vi mötte en svart familj vilket gjorde oss lite förvånade först eftersom vi kom från den andinska regionen, där spanskättlingarna dominerar tillsammans med indianerna, och här möttes vi istället av en etnisk grupp som var ovanlig i det Sydamerika vi kände till."Sid.
Med denna argentinska synvinkel på Venezuela och på "en ovanlig etnisk grupp, de svarta" försöker Ernesto fotografera en svart mor som lagar mat med hjälp av sin femtonåriga dotter. De blir ombedda att posera för ett fotografi men den svarta modern vägrar om hon inte får fotografiet. Hon säger ingenting om att "stjäla deras själar". Ställd inför denna vägran byter han folkus för kameran och riktar dem mot en ung man på cykel, som blir rädd, förlorar balansen och ramlar omkull.
"Alla kastar glåpord efter mig"
"Jag avlägsnar mig med viss oro eftersom de är duktiga på att kasta sten" skriver Ernesto den dagen. Dagbok i Mo sid
Det Ernesto uppfattat som en gest av oprovocerat våld eller okunnighet, att man inte vill bli bestulen på sin själ, verkar i själva verket vara ett motstånd från dem som vill äga sina egna bilder av sig själva. Även om bilden kanske är eländig så är den ändå deras.
Ernesto fortsätter i sin dagbok:
"De svarta, själva magnifika exemplar på den afrikanska rasen som behållit sin rehnhet tack vare sin vana at tinte bada så ofta, har un blivit invaderade av en ny sorts slavar: portugiser Föraktet och fattigdomen förenar dem i den dagliga kampen, men de olika sätten att möta livet skiljer dem fulständigt åt; de svarta är lättjefulla drömmare, de spenderar sina pesos på vilken trivialitet som helst eller på att bli full. Européen har en tradition av arbete och sparande".
Så tänkte Ernesto Guevara om Venezuela när han var 24 år. Det råder ingen tvekan om att han inte ännu blivit Che.
Trots allt tog det där Venezuela med "den svarte lättingen och den ambitiöse européen" generöst emot dem. Alberto Granado hade efter 48 timmar skaffat sig arbete på ett sjukhus nära Caracas med en lön på 500 bolivares.
"när (Dr. Convit) erbjöd mig 500 bolívares och logi på sjukhuset,var jag var tvungen att anstränga mig för att säga nej. Men jag följde den taktiska plan jag lagt upp och sa jag att jag skulle tänka på saken, och lade an min bästa likgiltiga min, trots att Fuser (Ernesto) gav mig desperata signaler att jag borde acceptera. (Granado 17 juli 1952)
Uppdraget var slutfört. Granado hade ett arbete och Paris kom allt närmare. Eftersom Ernesto lovat sin mor att avsluta sina studier återvände han till Buenos Aires bara för att sedan årtervända till Venezuela.
Examen efter examen, betyget spelade ingen roll, det viktiga var att få godkänt. Den 11 april avlade han sin sista examen och den 12 juni 1953 blev Ernesto Guevara de la Serna doktor i medicin.
Med sin titel under armen och tillsamman med Calica Ferrer den här gången började han resan tillbaka till Venezuela. Calica Ferrer var hans barndomsvän och son till en läkare i Córdoba. Där hade Ernesto blivit sexuellt initierad med familjens tjänsteflicka (Anderson 49). I Venezuela väntar Alberto Granado på honom med ett arbete som skulle ge honom en lön på 800 dollar. En förmögenhet på den tiden, när man i efterkrigstidens Europa kunde leva på 100 dollar i månaden.
"vårt mål, som jag minns det – säger Calica idag – var att ta oss till Venezuela, arbeta lite, så lite som möjligt, och sedan fortsätta till Europa."(Andersson 101)
Sedan han definitivt lämnat Argentina bakom sig vägrade det rebelliska Venezuela att ta emot honom. Han skulle aldrig återvända, varken som Ernesto eller som Che.
Det venezolanska konsulatet i Buenos Aires vägrade ge dem visum. Precis som idag när de s k "rika" länderna "filtrerar" inresor för "fattiga" invandrare, latinamerikaner. Läkaren Guevara och sonen till läkaren från Córdoba var inte tilräckligt fina invandrare, de var inte européer.
För Ernesto är det här inte ett hinder, han vet hur man ska göra och att någonstans längs vägen kommer att få tag på visum.
Den mest direkta och biligaste vägen till Venezuela gick via Bolivia.
Från La Paz skriver Ernesto den 24 juli
"Vi håller på att skaffa visum till Venezuela...."
..... och de lyckas tack vare några vänninor till general Ramírez, Venezuelas militärattaché i La Paz.
Med ett visum till Venezuela på fickan skriver han från Cuzco i skuggan av det mäktiga Machu Picchu till sin mor den 22 augusti:
"Om min framtid tänker jag inte skriva något till dig eftersom jag inte vet något, jag kan inte ens tala om hur det kommer att gå i Venezuela men nu har vi i alla fall visum ....."
"Vad gäller den mer avlägsna framtiden har jag fortfarande samma idé om de 10.000 dollarna som gör att vi kanske skulle kunna resa till. Och sedan Europa och sedan vet jag inte"
Ernesto har fortfarande siktet inställt på Venezuela och Paris. Plötsligt, den 21 oktober i Guayaquil, på den linje i fantasin som i Ecuador delar den rika världen från den fattiga, byter Ernesto kurs.
Där finns också Ricardo Rojo som de lärde känna i La Paz och tre unga argentinare som är på väg till Guatemala för att med egna ögon se de sociala förändringar som skedde där. Eduardo (Gualo) Gracia övertalar dem att följa med.
Ernesto skriver till sin mor:
"Jag skriver det här brevet till dig....utifrån min nya läge som innebär 100% äventyr och jag som höll på att hamna i situation där jag accepterade....."
Han skulle till Guatemala. Venezuela, de tusentals dollarna och Paris, skjuter han upp men han glömmer dem inte.
Calica, hans resekamrat följde med till Venezuela som planerat.
"Idén gick ut på, säger Ferrer, att jag skulle till Venezuela och möta Granado, vi skulle ta kontakt med Ernesto i Guatemala och sedan skulle vi fortsätta tillsammans alla tre någonstans." (Castañeda 92)
På vägen konfronterades han ännu en gång med det Venezuela som inte ville acceptera honom. I Costa Rica levde den blivande presidenten i Venezuela i exil. Romulo Betancourt, som senare skulle förkropsliga fiendskapen med den kubanska revolutionen..
Ernesto berättar i sin Dagbok:
"Mötet med Romulo Betancourt var inte som den historielektion vi fick av Mora. Det verkar som om han är en politiker med några fasta sociala idéer i huvudet och resten av dem är svajiga och kan ändra sig efter vinden. I princip är han starkt för USA. Han förvanskade Río-pakten och ägnade sig åt att svära ve och förbannelse över kommunisterna" (Che, Ännu en gång, 34)
När Che väl kommit till Guatemala följer han sina planer att:
"Stanna kvar i Guatemala sex månader ungefär och sedan i fallande ordning: Venezuela, Mexiko, Kuba, USA sedan åker jag till Västeuropa, antagligen tillsammans med mamma, där jag kommer att stanna tills jag gjort av med vartenda korvöre"(brev till hans MOSTER/FASTER Beatriz)
Och när de erbjöd honom arbete som läkare i den del av i Guatemala med mest djungel, Petén, klagar Ernesto för sin vännina Tita Infante:
"Om mitt framtida liv vet jag lite vad gäller vart det är på väg och ännu mindre hur lång tid det kommer att ta. Vi tänlkte åka till Quito sedan till Bogotá och sedan Caracas."
"Det enda som gör mig lite ledsen är att tänka på att i Venezuela skulle jag ha gjort samma som nu , men istället för att tjäna 125 dollar skulle jag ha tjänat 800. Jäkla pengabrist!"
Han gör ett försök att resa till Kina, hans avlägsna längtan, och ber professor Edelberto Torrez, som kämpade med Sandino, att få komma med på listan över inbjudna till fredskonferensen i Peking. Torres hade redan skickat iväg det sista namnet och det blev omöjligt för Ernesto att komma iväg. (Brev från Edelberto Torres till hans svärson Luis Fontio, 25 oktober 1967)
Guatemala var tillflyktsort för hundratals latinamerikaner som flytt från militärdiktaturerna. Ernesto lär känna två personligheter som kommer att förändra hans liv. Hilda Gadea, en flykting från Peru som var äldre än han som han får sin första dotter, Hilda, med och Ñico Lõpez, en kuban som överlevt attacken mot Moncada-kasernen och Bayamo på Kuba. Ñico talar med honom om sin ledare, en advokat som heter Fidel Castro
Guatemalas hopp rycktes upp med rötterna genom CIAs direkta intevention. För att försvara United Fruits intressen organiserade CIA en kontrarevolution.
Ernesto ser sig tvungen att fly till Mexiko och därifrån skriver han:
"Mina ambitioner har inte förändrats och mitt omedelbara mål är Europa och sedan Asien.(Brev till Tita Infante, 29 september. 54)
Och han säger till sin mor:
"Det är klart att det här inte får mig att förlora riktning och att mitt mål är Europa. Dit jag tänker åka hur det än ska gå till"
Och han avlutar med:
"..jag tror att kommunisterna förtjänar respekt och förr eller senare kommer jag att gå med i partiet. Det som framförallt hindrar mig att göra det nu är att jag har så stor lust att resa till Europa och jag skulle inte kunna göra det om jag skulle underkasta mig en hård disciplin.
"Mamma, mot Paris" (november 1954)
Det är betydelsefullt att både i Guatemala och Mexiko har Ernesto lärt känna flera venezolaner som lever i exil men han lyckas inte etablera några vänskapliga eller politiska förhållanden trots att han ofta går på deras fester.
Under tiden hade Hilda Gadea komit till Mexiko, liksom kubanen Ñico Lõpez som kallade honom "Che", och han presenterar Ernesto för andra kubaner. Ernesto skriver till sin mor:
"Nästa steg kan bli USA (mycket svårt), Venezuela (möjligt) eller Kuba (troligt). Men mitt oundgängliga mål är fortfarande Paris och jag ska dit om jag så ska simma över Atlanten. (maj 1955)
Från och med maj 1955 försvinner Venezuela från Ernestos planer och Che börjar tänka på Kuba.
"Om nästa land jag kommer till är Kuba, kommer jag inte att arbeta där utan göra en kort rundresa och hälsa på alla de vänner jag fått i exilen (deras) och sedan sticker jag till Europa eller någon annan stans. (brev till hans far, maj -55)
Men tanken på Paris överger han aldrig och han skriver till sin mor:
"Du måste dra till Paris så träffas vi där.
Jag tror att du vill det men för mig är det en biologisk nödvändighet, eftersom det känns möjligt och tanken mognar hela tiden ( juni -55)
Han arbetade bland annat med att täcka de Panamerikanska speletn i Mexiko för den peronistiska nyhetsbyrån "Agencia Latina":
Av de utlovade 6.000 "betalade de mig 3.000 pesos och de sa att de skulle betala mig 10 dagar i förväg. Jag gick genast och köpte en båtbiljett till Spanien"(brev till hans mor, juni 1955)
Den utlovade betalningen kom aldrig och Ernesto blev tvungen att stanna i Mexiko. En månad senare lär Ernesta känna Fidel Castro hemma hos María Antonia González och efter det blir han en av de som deltog i Granma-expeditionen. Men Ernesto-Che fortsätter att tänka på Paris.
Granados minns:
"även nu när han skulle delta i Granma-expeditionen skickar han ändå iväg ett brev och berättar att ett av hans syften är att få ett stipendium till Paris" (Coco López intervju med Alberto Granado i Havanna 1997)
Mitt i alla dessa Paris-drömmar och karibiska planer sker en avgörande händelse i hans liv: Hilda Gadea är med barn. Äktenskapet återspeglar hans öde. Han gifter sig med en peruansk aprist och vittnen är: kubanen Jesús Montané, överlevande från Moncada, och den venezolanska poeten Lucila Velázquez f d sekreterare för pressförbundet i Venezuela.
Men Che ger sig inte så lätt och han insisterar fortfarande på att hoppa "över pölen".
I januari -56 när Granma-planerna kommit långt skriver Che till sin vän Granado:
"Jag tänker på att komma ännu längre. Eftersom Hilda arbetar för FN. Vi kanske hamnar i.
...Jag drömer om att åka och studera kortisonet * med en liten fransyska, en sån där som kan allt (för att roa mig lite bara)"
* (Järnridån. de socialistiska länderna).
Och han säger samma sak i mars, en månad efter att hans dotter Hilda föddes.
"vad skulle kunna ge mig det stipendium till Frankrike som jag längtar efter (Ni tänker säkert misstänksamt att det inte alls ansöker om det för att studera ni har rätt)" (brev till Tita Infante)
I slutet av året åker han till Kuba och Ernesto Guevara förvandlas definitivt till Che.
Den första januari 1959 segrar den kubanska revolutionen.
Vad hände med Venezuela? Nej, han har inte glömt bort det. Venezuela utmanar honom. I januari 1959 skriver han till sin vän Granado han ska åka, tillsammans med Fidel, på en officiell resa till Venezuela.
Men han kunde inte, han blev sjuk och Fidel åkte utan Che. Det där hopplösa Venezuela kom undan än en gång.
I och med att tiden gick och den entusiasm den kubanska revolutionen väckte i regionen ändrades den bild han hade av den late och fulle negern, liksom hans bild av Venezuela och venezolanerna.
Utifrån sin maktposition etablerar han kontakter av ett annat slag och stöder beslutsamt den väpnade kamp som påbörjats i landet.
Men fortfarande 1962 har Che en pessimistisk syn på Venezuela och framför allt på de venezolanska militärerna.
När den revolutiuonära rörelsen skapats håller Che med dem som säger att om en revolution ska bli möjlig i Venezuela måste den ske med stöd av militären. Han syftar särskilt på de militära revolterna på flottbaserna i Carupano och Puerto Cabello (majo ch juni 1962), där det dog 400 venezolaner.
Så här tycker Che efter revolten vid flottbasen i Carupano.
"I Venezuela försökte man att genomföra en våldsam kupp med hjälp av några armé-enheter. Om de hade segrat skulle en enhet ur armén segrat över en annan. Vad skulle armén ha gjort då? Något mycket enkelt: förlåtit den förlorande enheten och låtit dem behålla sin rang, alla de förmåner rangen medför och dessutom bevarat klassdominansen i landet." ...(Tal om statens säkerhet, (Ches verk 481, 18 maj 1962)
Che hade fel igen om Venezuela.
Revolterna hade kommit till under militära ledare som hade förbindelse med både kommunistpartiet i Venezuela och med MIR (Revolutionära vänsterrörelsen) och till följd av det blev många officierare fängslade, torterade och mördade. Flera av de överlevande går med i den venezolanska gerillan och de fick senare en ledande ställning, som t ex Pedro Medina Silva (som vi snart ska tala mer om), Manuel Ponte Rodrgiguez, Juan de Dios Moncada Vidal, Manuel Asuaje, Elías Manuitt Camero, Tulio Martínez Delgado, Rider Colina.
Bland de civila som deltog i revolterna fanns Pedro Duno (som vi alldeles strax ska tala mer om), Eloy Torres, Germán Lairet och Humberto Arrietti.
Idén om att Anderna skulle bli Amerikas Sierra Maestra var inte bara en fras utan Ches hängivna önskan.
Bolívars skugga skulle täcka över Quijotes. I sitt bibliotek i sitt hem hade Che bara tre symboler: En lågrelief av Lenin, ett porträtt av Camilo Cienfuegos och en statyett av Simón Bolívar. (Anderson 497) och när han skickar Tania till Bolivia döper inrikesministeriet på Kuba operationen till "Bolívar".
Efter debatten på Kuba om moraliskt kontra materiellt stöd återkommer han till sin ungdoms försök att åka till Venezuela.
Che kände sig på något sätt utmanad av Venezuela och Kuba och för var dag blev han mer och mer engagerad i de väpnade projekt som fanns i Karibien.
Ben Bella, f d premiärminister i Algeriet säger att när Che bad honom, i Fidels namn, hjälpa venezolanerna att trasportera vapen från Kina och Korea accepterade han gladeligen. Pedro Duno och Oswaldo Barreto installerade sig i Alger och med ett import- och exportföretag som täckmantel packade de ner nordamerikanska vapen, som kineserna och koreanerna kommit över under Koreakriget, i fat avsedda för olivolja. Med hjälp av algerierna skickades de sedan till Venezuela.
Jorge Serguera, tidigare kubansk ambassadör i Algeriet och Kongo, ägnar ett helt kapitel i sina memoarer åt venezolanerna Pedro Duno och Oswaldo Barreto. Duno som var ansvarig för venezolanska FALN i Algeriet berättade i Santiago de Chile 1973 för Humberto Vázquez Viaña, som skriver detta, att Che tre gånger bad om att få gå med i den venezolanska gerillan.
En av gångerna, i december 1964, ringde någon för Che till Alger, till kaptenen för fregatten och ledaren för FALN Pedro Medina Silva för att berätta att han för tillfället befann sig i Paris och ville föreslå att han skulle delta i den revolutionära kampen i hans land. Medina Silva – säger Oswaldo Barreto – svarade: "visst, men underställd mig" (Kalfon 392)
Venezuela kom undan igen, men Che fortsatte att insistera och till slutet av sina dagar stödde han de revolutionära försöken i Venezuela.
I samband med det II Afro-asiatiska ekonomiska seminariet i Alger i februari 1965, där Che höll sitt sista offentliga tal, kom venezolanerna tillbaka, denna gång som översättare av Ches tal.
"Papito" Serguera hävdar i sina memoarer att det var Che som lade fram trikontinent-idéen vid det tillfället.
"Jag mötte Ben Barka, ordförande för den afro-asiatiska konferensen, tillsammans med de två venezolanerna, Pedro Duno och Oswaldo Barreto, som vid den här tiden befann sig i Alger. Ben Barka blev omedelbart övertygad. Sedan reste han till Kairo tillsammans med Oswaldo Barreto för att övertyga egyptierna: Ches idé började ta konkret uttryck"(Serguera, 268)
Venezolanerna i Algeriet tog inte bara hand om de kinesiska och koreanska vapnen med destination Vernezuela utan de var också de främsta organisatörerna för den Trikontinentala konferenssen som hölls i Havanna i januari 1966.
Efter att ha tagit sig ur sin misslyckade kampanj i Kongo, och medan Che i hemlighet befann sig i Prag, började Piñeiros folk att leta efter ett ställe att skicka Che. Till slut bestämdes det att det fanns en möjlighet för honom att resa till Peru. Peru från Ches ungdomsdrömmar en möjlighet som egentligen uppstod i Bolivia.
"Tidigare hade man talat om Venezuela och Guatemala... men Bolivia hade många fördelar. Säger Ariel, anvarig för Bolivia-avdelningen vid den kubanska underrättelsetjänsten. (Andersson 680)
Under samma dagar, i juli 1966, som Che förberedde sig för att ta sig ut ur Prag för sin resa till Kuba där han skulle påbörja träningen av kubanska frivilliga. Det rörde sig om 14 frivilliga som tillsammans med Che skulle ge sig iväg till den venezolanska kusten vid Chichiriviche, i Falcon-staten. De var underställda kommendant Arnaldo Ochoa, som senare blev kubansk hjälte och sköts 1989 efter en omtalad skandalprocess där han stod anklagad för olaglig verksamhet.
I maj 1967, när Che redan befann sig i Bolivia, genomfördes en ny landstigning av frivilliga kubaner vid Machurucuto, med negativa resultat. En död (Briones) och två fängslade.
Che skriver i sin Dagbok:
"Alla radiokanaler sände gång på gång nyheten att den kubanska landstigningen hade misslyckats, att Leonis regering visade upp två män och presenterade dem med namn och grad; jag känner dem inte men allt tyder på att något gick fel." (Ches Dagbok 13 maj)
I Ches kända dokument från oktober 1966, strax innan han lämnade Kuba,
säger han att man ska "skapa två, tre, flera Vietnam", av de sex gerillaledare han nämner är två venezolaner.
Och under hela Bolivia-kampanjen är den enda revolutionära ledare som Che nämner i sin dagbok venezolanen Douglas Bravo. (31 december).
Om Che skulle leva idag skulle han då stöda Chavez? Det är möjligt.
Che stödde alltid de svaga mot de mäktiga, med David mot Goliat.
Det sägs att när Chavez var okänd löjtnant tog han tagit, genom sin bror Adán kontakt med de ovan nämnda Pedro Duno och Douglas Bravo och att det var de som hjälpte honom på vägen för att komma dit han är idag. Man får inte glömma bort att som ung hade Duno varit med om att driva fram de militära revolterna i Carupano och Puerto Cabello på 60-talet.
Efter misslyckandet med den väpnade vägen återvände gerillamännen till sina gamla teser att man ska söka social förändring med hjälp av den unga officerskåren, där bl a Hugo Chavez fanns. Idag, har större delen av dem som överlevde kampen i den venezolanska gerillan på 60-talet är på Chavez sida.
Pedro Duno som dog 1998 valdes till senator för chavisterna.
Bland de övriga finns Oswaldo Barreto som nu är universitetsprofessor och inte håller med militären Chavez, medan Douglas Bravo från sin vänsterposition är ute ur leken, inte med högern men inte heller med Chavez.
Che som alltid stod bakom uppror, inkomformism och heterodoxi skulle utan tvivel ha sett på den bolivarianska revolution, som idag så besvärar USA, med välvilliga ögon.
Kineserna, som Che beudrade, säger: "Om fienden attackerar dig är det för att du är på rätt väg", och för att parafrasera Quijote: "om hundarna skäller är det för att vi rör på oss."
Samma Venezuela som alltid förnekade honom så länge han levde tog honom till sig när han var död.
I detta Venezuela styrt av Chavez militären, som han var så misstänksam mot, har Ernesto Che Guevara blivit tagen som symbolen för deras uppror. Samma venezolaner som de mulattgrabbar som en gång kastade sten efter Ernesto Guevara i Caracas och inte ville att ett fotografi skulle ta "deras själar", deras värdighet. Samma venezolaner som idag vägrar gå med på att man för några gröna papper ska ta deras olja.
Flera artiklar av: Humberto Vázquez Viaña