Chilenare i Sverige: En krönika över exilen
Introduktion
Vem som helst som befinner sig i Sverige förvånas över det hur många chilenare man träffar där. I siffror visas det i en folkräkning som utfördes av Statistiska Centralbyrån (SCB) 2005 tillsammans med Verket för chilenare i utlandet (DICOEX), den officiella siffran översteg 42.000 boende i Sverige. Det är klart att den här siffran inte visar de chilenare som av rädsla att bli utvisade - eftersom de befinner sig i landet illegalt - inte registrerat sig vid konsulatet, inte heller den del av chilenarna som valt att inte göra det eftersom de inte känner sig tillfreds med Consertación-regeringen.
Enligt Migrationsverket i Sverige utgör chilenarna praktiskt taget hälften av alla de latinamerikaner som lever i landet, följda av en mycket mindre antal colombianer och peruaner. Dessutom framkom de två främsta skälen till att latinamerikaner lever i landet i DICOEXSs folkräkning 2005, nämligen familjeskäl (39,5%) och politiska skäl (38,5%). Sverige är det europeiska land som har störst antal chilenare och tredje landet i världen efter Argentina och USA. Och i förhållande till folkmängden det största i världen. Det här betyder att deras närvaro är mycket synligare och märks än mer p g a de kulturella skillnaderna som är större i detta skandinaviska land än i Argentina och USA.
Siffrorna är förvånande eftersom Sverige före 1973 inte var ett mottagarland för chilenare i motsats till Australien, USA och Argentina. En vecka före kuppen bodde bara 90 chilenare i Sverige, till större delen studenter eller där för att utföra tillfälligt arbete. Men siffran ökade lavinartat under samma månad och sedan år för år fram till 1990. Fram till idag har den chilenska gemenskapen praktiskt taget hållit sig på samma nivå som 1990. Chilenare har fortsatt komma till detta skandinaviska land och ersatt de exilchilenare som återvänt till Chile och de som avlidit.
Även om det kan verka förvånande är inte anledningarna och följderna av chilenarnas ankomst till Sverige ännu tillräckligt kända i något av länderna eftersom forskningen på området är i stort sett obefintlig. I den här artikeln skissas några av de huvudsakliga aspekterna upp, sådana som kan hjälpa oss förstå och göra oss en bild av chilenarnas historia i Sverige.
Olof Palme och Folkfronten (Unidad Popular)
Det goda mottagandet de chilenska flyktingarna som kom till Sverige fick efter militärkuppen 1973 kan inte förstås om man inte tar hänsyn till det stöd den svenske statsministern Olof Palme, från Socialdemokratiska partiet, hade gett Folkfronten. Från 1970 fram till 1973 flerdubblade Sverige biståndet till Chile från 2,5 miljoner svenska kronor 1970 till 20 miljoner 1972, och till 40 miljoner 1973. Dessutom besökte många svenska delegationer Chile under samma period för att informera sig om de socioekonomiska förändringar som Salvador Allende genomförde. Ingen annan europeisk regering stödde Folkfronten på samma sätt som den svenska. Det främsta kulturella uttrycket för detta stöd var när Pablo Neruda tilldelades Nobelpriset i oktober 1971.
Olof Palme hade besökt Chile 1969 i samband med invigningen av "La Silla" ett observatorium som finansierades av flera europeiska länder. Under resan passade Palme på att tillbringa en kväll med Neruda i hans hem på Isla Negra och att möta kanslern i den kristdemokratiska regeringen Gabriel Valdés. När Folkfronten segrade i valet intensifierades relationerna mellan länderna och av den anledningen skickades Harald Edelstam som ambassadör till Chile, en man som utmärkts av sitt försvar av de mänskliga rättigheterna i de länder där han tidigare varit placerad och där det fanns totalitära regeringar, som Norge, under nazistockupationen, Guatemala och Indonesien.
Edelstam började snart sympatisera med Folkfrontens regering och han syntes ofta vid sidan av regeringsmedlemmar i olika offentliga sammanhang. Hans relationer till betydelsefulla personer inom kultur och politik var något som kom till uttryck i hans ställningstagande inför militärjuntan redan den 11 september.
Ambassadör Harald Edelstams inställning efter militärkuppen
Den våldsamhet statskuppen genomfördes med överraskade den svenska ambassadören. Några meter från hans residens låg Kubas ambassad, som överfölls av de väpnade styrkorna. Edelstam begav sig personligen dit och medlade mellan de två sidorna för att få till stånd ett eld upphör och tillåta att 147 kubaner som sökt skydd där, inklusive kvinnor och barn, skulle kunna ta sig ut. Från det ögonblicket tog Sverige hand om Kubas intressen i Chile fram tills att man återupptog diplomatiska förbindelser med den karibiska landet. Händelserna retade upp de militära myndigheterna som började se på Edelstams aktiviteter med misstänksamhet eftersom att han från det ögonblicket var den utländske diplomat som personligen engagerade sig mest för att rädda livet på dem som förföljdes. Den mest spektakulära operationen skedde när han lyckades rädda 54 uruguayaner från Nationalstadion som skulle ha blivit arkebuserade dagen efter. Det skedde med hjälp av major Mario Lavanderos, ansvarig för utlänningsavdelningen på området. Samma natt blev Lavanderos arkebuserad på order av överste Jorge Espinoza, ansvarig för Nationalstadion, eftersom han hjälpt Edelstam.
De svenska och kubanska diplomatiska områdena var nu i händerna på Edelstam och de fylldes av flyktingar. Under en period fanns där fler än 250 flyktingar av olika nationaliteter, främst chilenare, brasilianer, kubaner, argentinare, ekuadorianer, peruaner, bolivianer. Den större delen av utlänningarna hade flytt till Chile under Folkfrontstiden. Bland de mest betydande chilenska personerna som tagit sin tillflykt till svenska ambassaden fanns Mairia Contreras, alias "la Payita", Rolando Calderón, Luís Figueroa, Jorge Godoy och Max Marambio.
Edelstams stora engagemang irriterade militärjuntan så till den milda grad att den attackerade ambassaden vid flera tillfällen med brandbomber och skottlossning, ibland kom de som fanns där till skada. I början av december deklarerade militärjuntan honom persona non grata en unik händelse i Chile. Edelstam reste från Chile den 9 december och då var ambassaden fortfarande full av flyktingar. Fram tills dess hade han räddat nära 1.000 personer. Några av dem befann sig på det svenska ambassadområdet och några hade han kört i sin egen bil till andra latinamerikanska beskickningar, främst på grund av brist på plats men i vissa fall för att de skulle kunna ta sig ut ur landet snabbare. Sverige hade inte skrivit under den konvention om diplomatisk asyl (beviljande av fristad på utländska ambassader Ö.a.) men det hade de flesta andra latinamerikanska länder gjort. Då hade Edelstam redan räddat originalinspelningar av skivor med Vicor Jara - som han skickat till Sverige - och filmrullarna till dokumentären "La Batalla de Chile" av regissören Patricio Guzmán. Edelstam var också en av de få diplomater som följde Pablo Nerudas kista till allmäna begravningsplatsen i Santiago den 25 september 1973.
Från och med december drog Sverige in på sin diplomatiska representation i Santiago som sedan bara bestod av en affärsattaché och det förblev så fram till 1991. Sveriges nye representant var Carl-Johan Groth och såsom affärsattaché normaliserade han till viss del relationerna mellan de bägge länderna och förhandlade om utresa för de flyktingar som fortfarande fanns kvar på den svenska ambassaden.
Chilenarnas ankomst till Sverige och deras politiska organisering
De flyktingar som började komma till Sverige i oktober 1973 blev väl mottagna av samhället och regeringen. Folkfrontens regering åtnjöt stort stöd bland svenskarna, man hade till och med grundat en "Kommitté för stöd för Folkfrontsregeringen i Chile" i januari 1972. Ett år senare bytte den namn till "Chilekommittén". Så när chilenarna började landa i detta skandinaviska land togs de praktiskt taget emot som hjältar. Några fördes till flyktingförläggningar som ofta låg långt från de stora städerna där de fick bo i sex månader, tills de lärt sig grundläggande svenska och fått kännedom om kulturen och sederna i sitt nya land för att de skulle kunna anpassa sig lättare. Efter det gav de svenska myndigheterna dem någonstans att bo och lite pengar för att täcka deras första kostnader, som de förväntades betala tillbaka när de en gång fick ett arbete. Några av de mest lyckligt lottade chilenarna fick bo hemma hos svenskar som organiserat sig för detta ändamål.
I början togs större delen av de nyss ankomna chilenarna emot av "Chilekommittén" som framför allt bestod av svenskar. Denna nya grupp deltog också i aktiviteter som organiserades av "Club de los Cronopios" den största iberoamerikanska föreningen i Stockholm vid den här tiden, som hade band till det spanska Kommunistpartiet. Men när chilenarna blev allt fler valde de att skapa sin egen solidaritetskommitté. Den fick namnet "Salvador Allende-kommittén" och där fanns de partier som utgjort Folkfronten. Den revolutionära vänsterrörelsern (MIR) fortsatte som oberoende även om många av deras medlemmar gick med i Chilekommittén, liksom många flyktingar som var besvikna på de politiska partier de tillhörde och chilenare utan bestämt medlemskap. Chilekomitténs verksamhet pågick fram till 1991.
I början av 80-talet ökande åsiktsskillnadena än mer mellan partierna inom Folkfronten vilket i Sverige kom till uttryck i att Salvador Allende-kommittén försvann. Alltsedan dess ägnade sig varje politiskt parti nästan uteslutande åt sina egna kulturella föreningar i Sverige, som funnits sedan slutet av 70-talet. Föreningarna var en täckmantel som gjorde att de olika partiernas kunde fungera lagligt i Sverige, eftersom de inte kunde det såsom politiska partier, trots att de svenska myndigheterna var väl medvetna om det liksom alla chilenare som fanns där. De ägnade sig främst åt att samla in pengar för att skicka till sina respektive partier i Chile. Till exempel "Viktor Jara-föreningen" som representerade Kommunistpartiet, "Gastón Lobos-föreningen" Radikalpartiet, "Svante Grände" MIR, "Huelen" Socialistpartiets Altamirano-gruppen och "Arauco" Solcialistpartiet Almeida-gruppen för att nämna några av de viktigaste. Tillsammans kom de att ha mer än femtio lokalföreningar över hela Sverige samt otaliga närradiostationer varav några fortfarande existerar.
Regeringarna och kommunerna i Sverige finansierade invandrarföreningarna och pengarna de tog emot användes till kulturell verksamhet där man kunde samla in pengar för att skicka till Chile via kurirer, d v s människor ansvariga för att ta med sig pengarna till Chile från Sverige. Vid några tillfällen försvann kuriren under sin resa till Chile med alla pengarna. När det hände blev personen omedelbart utesluten ur partiet.
Den socialdemokratiska regeringen favoriserade vissa partier. Radikalpartiet som tillhörde den socialdemokratiska internationalen blev det mest favoriserade under de första åren, vilket förklarar varför så många medlemmar i Radikalpartiet tog sin tillflykt till Sverige. Stödet kom från de olika politiska och solidaritetsorganisationer, politiska partier och organisationer i Sverige. Från mitten av 80-talet tog även Socialistpartiet emot betydande summor, liksom det Kristdemokratiska partiet. Det finansierades genom deras paraplyorgsanisationer eftersom det inte hade någon representation i Sverige. På liknande sätt bidrog man generöst till grundandet av Partiet för Demokrati (Partido Por la Democracia, PPD). Alla andra partier uteslöts nästan fullständigt från svenskt stöd eftersom de inte ansågs vara de mest idealiska för att ta hand om övergången till demokrati. Det hände t ex med Kommunistpartiet.
På samma sätt uteslöts MIR från stöd av de svenska statliga fonderna, även om de - liksom övriga chilenska partier - fick en del av de pengar Chilekommittén samlade ihop under de första åren. Det är anmärkningsvärt att antalet MIR-aktivister i exil i Sverige var ett av de största i världen. Anledningen var att andra länder som accepterade diplomatisk asyl föredrog fackmän som hade familjeanknytning och som var medlemmar i center-vänsterpartier, vilket inte var fallet för MIR-aktivisterna. Så den svenska regeringen beslutade sig för att ta sig an dem eftersom ingen annan gjorde det. Några av dem återvände till Chile i slutet av 70-talet när "Operation återvändande" började med målet att återuppta den väpnade kampen i Chile.
Under 80-talet kom flera medlemmar i Frente Patriótico Manuel Rodríguez (FPMR) som verkade i Chile från Sverige. Den främste var Comandante José Valenzuela Levi, son till en kvinnlig chilensk kommunistaktivist som då var lärare vid Stockholms Universitet. José Valenzuela, som var uppväxt i Sverige, ledde det misslyckade attentatet mot Pinochet på Cajón del Maipo 1986. Även en annan medlem i Fronten hade bott i Sverige, Ignacio Valenzuela Pohorecky (som inte var släkt med José). 1987 blev José Valenzuela och Ignacio Valenzuela tillsammans med några andra medlemmar i FPMR mördade av de chilenska säkerhetsstyrkorna i något som blev känt under namnet "Operation Albanien".
I syfte att hålla sig informerade påbörjade den chilenska ambassaden i Sverige en egen underrättelseverksamhet och man spionerade på de politiska flyktingarnas aktiviteter och på de svenskar som deltog i solidaritetsarbetet med Chile. Under den första tiden skickade man informationen direkt till DINA men i slutet av 70-talet, när antalet flyktingar växt väsentligt beslutade regeringen att skicka två CNI-agenter. Ambassaden hade flera agenter som infiltrerade den chilenska gruppen men de lyckades inte samla in någon verkligt värdefull information. I Slutet av 80-talet bestämde sig militärjuntan att byta strategi och sluta med spioneriet. Det skedde när de chilenska diplomaterna som skickats till Sverige anklagades av den svenska polisen för att de inte utförde något diplomatiskt arbete precis.
Den ekonomiska invandringen
även om de påstod att det var så. I vilket fall som helst så får man inte glömma bort att de ökande sociala skillnaderna som uppstod i Chile under militärregimen gjorde att mer än hälften av landets befolkningen levde i fattigdom. Så i total desperation beslutade tusentals chilenare att söka en bättre framtid utomlands. Sverige blev favoritdestination p g a sin höga utvecklingsnivå och sin socialpolitik. Och det enklaste sättet att få komma in var att säga att man var politisk flykting. Det fanns t o m olika byråer på flera platser i Chile, men särskilt i Valparaíso, som sålde "politiska asyl-paket" för att de intresserade lagligen skulle kunna ta sig in i Sverige
De svenska myndigheterna fick snabbt upp ögonen för detta och informerade de respektive chilenska politiska partierna. En stor del av dessa ansökningar avslogs av det svenska Invandrarverket. Men när individen överklagade den togs det slutgiltiga beslutet av det politiska parti som regerade för tillfället och större delen av ärendena gick igenom. Vid flera tillfällen rådfrågade de svenska myndigheterna respektive chilenska förening angående den asylsökandes aktivitet för att få reda på om det var sant och föreningarna utnämnde ansvariga för dessa frågor. På så sätt beslutade varje chilenskt parti om man skulle stöda en ansökan eller inte ibland utan att ta hänsyn till partiaktivitet utan bara till hur deras ankomst skulle kunna gynna partierna i Sverige. Om man bestämde sig för positivt svar fick personen lov att gå med i föreningen även om han/hon i Chile inte haft någon som helt politiskt intresse. Så kom en ny sorts chilenare till Sverige. Ett av de märkligaste fallen är det med staden Tocopilla, flera tusen av dess invånare flyttade till staden Norrköping söder om Stockholm.
Antal Chilenare bosatta i Sverige enligt kön och år 1973 - 2006
Under de första åren på 80-talet grundades Chilenska Föreningen i Sverige (Asociación Nacional de Chilenos en Suecia) med opolitisk karaktär och huvudsakligen inriktad på den chilenska gruppens intressen och problem i Sveriges. Just därför var många av de chilenare som fortfarande var aktiva i något politiskt parti ointresserade av den. Det fanns helt enkelt för många föreningar samtidigt, i allmänhet fanns en viss rivalitet emellan dem och det gjorde att man aldrig kunde skapa enhet i hela den chilenska gruppen vilket skulle ha gjort att den fått större styrka i det svenska samhället.
Slutet på exilen: anpassning och förändringar inom den chilenska gruppen
I och med övergången till demokrati flyttade hundratals chilenare tillbaka till Chile, även om det i jämförelse med andra länder var det mycket färre som flyttade från Sverige p g a den höga levnadsnivå de nått upp till. Behovet av föreningarna förändrades eftersom partierna nu var helt lagliga i Chile. Men trots det fortsätter hälften av dem sin verksamhet men i mindre omfattning än förut och medlemmarnas medelålder är över 55 år. I vilket fall som helst har de fortfarande en betydelsefull politisk roll, särskilt för den utomparlamentariska vänstern i Chile. Den av Kommunistpartiets grupper i utlandet som ger mest bidrag till Chile är gruppen i Sverige. Ledare för Kommunistpartiet eller "Tillsammans kan vi mer" ("Juntos Podemos Más") som Guillermo Tellier eller Tomás Hirsch reser ganska ofta till detta skandinaviska land där de än idag samlar hundratals aktivister i stora samlingssalar i Stockholms centrum.
Vi vilket fall som helst måste man erkänna att den chilenska gruppen i Sverige just nu befinner sig i en sista förändringsfas som sådan. Den större delen av de chilenare som bor där idag, även de som kom dit som politiska flyktingar, har ingen som helst politisk verksamhet, och de som fortfarande är aktiva håller på att försvinna. De föreningar som hade politisk karaktär håller på att ersättas av sportklubbar. Men den största delen av de chilenare som bor i Sverige idag, särskilt de yngre, väljer, trots att de behåller en stor del av sin chilenska identitet, att integrera sig i det svenska samhället De gör det via olika medier och av den enkla anledningen att de blivit medvetna om att förhållandena i Sverige påverkar dem mer direkt än det som händer i Chile och dessutom för att inte känna sig marginaliserade. Så vi kan hitta många chilenare som valt att vara aktiva i svenska politiska partier och som lämnat sin chilenska politiska aktivitet. Som exempel kan vi helt enkelt nämna tre chilenska parlamentariker i Sverige som tillhör olika ideologiska strömningar, nämligen Luciano Astudillo från Socialdemokraterna, Mauricio Rojas från Folkpartiet och Rosana Dinamarca från Vänsterpartiet.
Förändringen är ett svar på nya politiska och sociala omständigheter som inte har något med det som hände under militärdiktaturen att göra. Vi borde inte beklaga oss över det utan bara acceptera det som en början på ett nytt historiskt fenomen bland chilenarna i Sverige. I vilket fall som helst och innan det är för sent, antingen för att dokumentationen gått förlorad eller på grund av att de viktigaste människorna från den tiden dött, borde vi i detalj rekonstruera historien om chilenarna i Sverige för att rädda undan glömskan den viktiga roll de spelade för att återinföra demokratin i Chile, genom att de sökte internationell solidaritet och skickade pengar. Så kan vi förstå hur det kommer sig att så många bor där och också förstå en av orsakerna bakom att de goda svensk-chilenska relationerna upprätthålls än idag.
Flera artiklar om: Nyheter