Folket tar inte farväl
enREDando
LatiCe översättare: Lillemor Andersson
(Sammanfattning av det ursprungliga meddelandet) Expresident Néstor Kirchner är död. De journalistiska analyserna har i dessa dagar varit många, varierande och intensiva. Några av dem, skrivna från djupet av mänsklig och politisk känsla, har handlat om vem den president var som bland annat möjliggjorde lagföring och bestraffning av folkmord.
Andra är plagierade kopior av den ruttna journalistik som det vimlar av på den massmediala sidan. Till våra läsare överlämnar vi från enREDando, krönikan och berättelsen om en kamrat från Nodo Tau, skriven av vännen och framför allt aktivisten María Victoria Escobar. "Néstor Kirchner är död. De säger det på radio, i TV och på Internet. Néstor Kirchner är död, och vi samlas för att ta avsked, till hans minne, som en hyllning." Ett ögonkast på vad Plaza de Mayo varit under dessa två dagar av sorg, som omvandlats till kollektivt hopp och förtröstan.
Den pressande resan under jord når sitt slut. Pressad av klumpen i bröstet. Den som fuktar ögonen och ökar pulsen. Pressad också av den lugna folkmassan som fyller vagnarna, som tvingar oss att stå axel mot axel, att röra oss som en enda kropp, att andas samma luft... Tunnelbaneuppgången på linje C tar oss tillbaka upp till ytan på hållplatsen Avenida de Mayo och vi börjar gå uppför trapporna. Néstor Kirchner är död och vi samlas för att ta avsked, till hans minne, som en hyllning. Och i dag, på markplanet, är vi många, många som stiger av tåg, tunnelbanor och kollektivtaxi, men också som går ut från fabriker, butiker, skolor och sjukhus, från kök och barer, från kontor och sociala organisationer, från folket. Samma jobbande folk som alltid är den finaste delen av tråden. Den som klipps av när saker går fel, men också samma folk som vet att känna igen och visa tacksamhet för de stora makthavarnas anspråk, rättigheter och villkorslösa arbete.
De tusen sätten att komma till Plaza de Mayo
Jag ansluter mig till den ändlösa karavan av människor som går avenyn fram mot Plaza de Mayo, i skuggan av de imponerande byggnaderna i Buenos Aires historiska stadskärna. Vi passerar grupper av barn och ungdomar. Många ungdomar med flaggor, handskrivna skyltar, buketter och blommor som säljs i gathörnen. Många tanter, syskonbarn och grannar, folk i overall och folk i skjorta, mammor med barn i händerna, grupperingar med Evita och Peronflaggor, men också sådana som visar namn som Peronistkräk eller Svarta skitstövlar. Några gråter, några sjunger och andra möts i folkmassan och kramar om varandra. Tänk, så många gånger vi har marscherat med folket här. Så många gånger under de senaste 25 åren efter demokratins återkomst.
Vi marscherade för rättvisa. Vi marscherade för arbete. Vi marscherade för utbildning och för värdighet. Plötsligt dyker bilder upp i mitt huvud. Bilder som fortfarande är färska fastän i ångest, från förtrycket 2001 på dessa, samma gator. Hjälmarna och sköldarna, gasen och skotten. De döda kamraterna. Bilder av de rasande försöken att riva Kongressens portar, dyker upp. Elden som ville bränna "våra representanters" bänkar. Slutet på allt. Ropen på att "alla ska bort". Alla, så var det, 2001 ville vi att alla skulle ge sig i väg. Politikerna som hade förått oss så långt det gick, till den sista droppen av värdighet...
Men i dag dog Néstor Kirchner och allt är väldigt annorlunda. Folk går ut på gatorna och fortsätter komma som tidvatten till Plaza de Mayo, men nu sjunger man och klappar i händerna. Applåderna ekar och sprider sig. Folket tar farväl av styresmannen, men säger också att man stöder presidenten, att man har tålamod med Cristina och med det nationella och populära projektet. Och allt detta är en följd av det arbete som denna regering gjort och gör för folket. För detta folks värdighet.
Från det "minst dåliga" till överraskningen, och från överraskningen till kallelsen
Néstor Kirchner kom till makten 2003 med tjugo-någonting procent av rösterna. Resten av rösterna fördelades mellan de mycket ökända. Vid den tiden trodde vi alltså att den "minst dålige" hade vunnit och sanningen är att vi inte ens kunde uttala hans efternamn. Men en dag överraskade Néstor oss i ett tal till de väpnade styrkorna, en annan dag tog han ner tavlan av Videla från ESMA, och han tog emot Mödrarna. Och ytterligare en gång överraskade han oss i Mar del Plata, när han tillsammans med de övriga latinamerikanska presidenterna "begravde" ALCA (frihandelsavtalet) för alltid... Och några av oss klentrogna klandrade i våra "drömkalendrar" de saker vi alltid velat göra, men... alltid fanns det ett men. Och Néstor, allt kunde han förstås inte, men han banade väg för Cristina.
För om det finns något vi inte kan diskutera, så är det att hon hade möjligheten och också modet, att beskriva det som gjorts. Hon sammankallade var och en i de klagomål som berör dem, i vårt, i mitt, i en ny Media Lag (Ley de Medios de la Democracia). Den som vi har arbetat fram från botten, flitiga som myror i de organisationer där vi försöker arbeta med allmän kommunikation mitt i hegemonin. Och en dag kom vi till Casa Rosada och vi marscherade på denna aveny till kongressen bärande med oss ett lagförslag som inkluderade var och en av de 21 punkter som vi hade kommit överens om i workshops, samtal och möten med organisationer långt borta och sen lång tid... Och än en gång tog vi fram den lilla hoppfulla pennan för att rita ner ännu en petitess i vår kalender. Och hur skulle vi inte kunna känna oss kallade av Néstor, och av Cristina. Hur skulle vi kunna låta bli att vara här i dag och ta farväl av en generös kille och säga att vi mer än någonsin stöder detta projekt, att vi känner oss delaktiga i det och att det vi vann på år av social aktivism inte blir lätt att slänga till gamarna för alltid.
Néstor och Cristina visade att det finns ett solitt projekt för konstruktion och renovering av fäderneslandet som kallar oss alla. Men se upp, jag talar inte om utopier eller naivitet. Jag talar om förslag till förbättring, självklart, alltid möjligt att utveckla och förbättra. Fortfarande med så mycket som återstår att göra, med mer utbildning och mer arbete. För lagen om demokratiska medel lyckas vi inte med, om föräldrarna inte arbetar, om barnen inte lär sig att tänka i skolan, om inte ungdomarna och pensionärerna inte har mat och hälsa. Ett oavslutat projekt, men ett som kallar på oss, som sätter i gång oss och lovar oss att bli bättre. För oss som är sociala aktivister men också för grannens barn som för första gången förstår att politik inte är ett fult ord, att militant aktivism inte är underkastelse, att ett solitt arbete underifrån kan skapa en framtid om det finns ett ledarskap som inbjuder till deltagande och drömmar om en annan verklighet, lite mer rättvis för alla. För rättvisan har återvänt, varken mer eller mindre. Och det är detta som gör att folk i dag kommer till Plaza de Mayo för att tacka. Detta som håller flaggorna och rösterna höga och som gör att man uthärdar 20 kvarter och 10 timmars kö för att komma fram till kapellet där Néstor i dag kan vila i ro, för vakttjänsten tar vi själva över.
Flera artiklar av: enREDando