Låt oss tala om suveränitet
El Quinto Patio
LatiCes översättare: Hanna Rosendahl
En kontinent sprängfylld med resurser, oförmögen till självstyre. Det krävs att vi inleder med att definiera begreppen. Med hänvisning till den Spanska Språkakademien är suveränitet den "politiskt överlägsna makt som anstår en självständig stat" och staten är "en samling av regerande organ i ett suveränt land". Båda termer sammanstrålar i ett gemensamt antagande: att politisk självständighet är ett fundament för alla sorters statsskick. På detta följer att det finns ett antal krav att uppfylla innan man kan skryta om att man tillhör en suverän stat. När dessa inte är uppfyllda utarmas varje makthavande politikers ord; orden besitter inte längre varken mening eller betydelse.
Inget latinamerikanskt land kan stoltsera med den pompösa titeln "suverän". Gemensamt för alla länders socioekonomiska klasser är att de är betingade och korrumperade av den ekonomiska och politiska makten som förlänas dem av mäktigare länder. Dessa överhögheters intressen kommer alltid stå över samhällena som lyder deras minsta befallning, de samhällen som sedan länge har berövats rätten till självstyre. Spola bara tillbaka tiden i varje latinamerikanskt lands historia, så märks omedelbart den djupt rotade utländska påverkan på sådant som borde vara strikt inhemska beslut. Framtagen som ett verktyg för så kallad utveckling har det fingerade beroendet omvandlats till en ovälkommen snara vars enda utfall blir fattigdom och latinamerikanska regeringars oförmåga att regera självständigt samt med sina invånares välbefinnande för ögonen.
Latinamerika har varit, och kommer att fortsätta vara, främmande intressens bakgård. Rivaliteten mellan USA och Ryssland, mellan USA och oljeproducerande länder, mellan USA och Kinas kommersiella maskineri, fortsätter undertrycka egenintresset hos varje stat på vår kontinent. Det har förvandlats till ett perverst påtryckningsspel där politiker i lämpliga positioner mutas med slutmålet att förhindra medborgarnas bemyndigande. På så vis garanteras även blidkning och underkastelse av ländernas invånare.
Det är detta som sker när en latinamerikansk president kryddar sina framföranden med överdådiga ord såsom suveränitet, självständighet och nationell värdighet; han säljer bara en gammal och världsfrånvänd floskel som medborgarna är tänkta att slicka sina sår med, men som passerat sitt bäst före-datum. Än viktigare, utöver att hans metoder är ineffektiva förlorar presidenten all sin legitimitet. Ingen förmår längre tro på hans amsagor, åtminstone inte sedan presidentens vände sig till den svindyra, internationella välgörenhetsorganisation som maskerar sig som samarbetspartner. Detta under förevändningen att balansera statsbudgeten, som har skinnats av, och kommer fortsätta skinnas av, snikna byråkrater. Denna osammanhängande fars måste göra oss till åtlöje inför världens mäktigaste finansiella kretsar, speciellt då de mycket väl känner till att de själva skapat förutsättningarna för gyckelspelet som tar vid i våra svaga och depraverade länder.
Att nämna suveränitet är därmed snarare en förolämpning mot våra försvarslösa samhällen, offer för hunger och en orättvis samt onödig utveckling. I Latinamerika existerar inte den där "självständigheten" som pseudo nationalister så ofta slänger sig med; den kan inte samexistera med "Ambassaden", den Internationella Monetära Fonden, eller dylika forum för den globala överhögheten. De avgör politiska processer, beslutar att politik enbart bör ta hänsyn till de ekonomiska värden, bestämmer hur regeringar bör agera i nationella frågor som hälsa, utbildning och utnyttjandet av naturresurser.
De latinamerikanska statsapparaternas institutionella svagheter har uppkommit till följd av en omfattande strategi och det kommer inte vara tack vare mediokra politiker som vi – kanske, någon dag – kommer kunna skapa stabila stater som är förmögna att försvara sina egna intressen.
www.carolinavasquezaraya.com
elquintopatio@gmail.com
Flera: Nyheter