Evo och nationens öde
Evo har tre fiender som måste besegras för han ska kunna omvandla landet: den nyliberala mentaliteten, den interna korruptionen och den världsomspännande krisen.
Alltsedan Victor Paz Estensoros (VPE) första regeringstid 1952 – 1956 har inte någon boliviansk president samlat så mycket makt som Evo Morales Ayma (EMA) inom ramarna för en formell demokrati. VPE baserade sin legalitet på sin seger i valet 1951, vilket senare annullerades av oligarkin, och sin legitimitet på revolutionen den 9 april 1952, den viktigaste händelsen i vår historia. EMA vann valet den 18 december 2005 men hans seger i den beslutande folkomröstningen den 10 augusti 2008 med 67 % gav legitimitet åt de sociala rörelserna (SR) som utgör grunden för hans regering.
Den sociala mobiliseringen gjorde det möjligt för Evo att avsätta två oppositionella prefekter och sätta en tredje i fängelse, förutom att han kunde utsätta sina motståndare för en kvävande halvillegalitet. Systemets tidningar och den katolska kyrkan, den sista utposten för de missnöjda, har hamnat i skuggan. Den omvälvning som en gång födde republiken 1825, och som uteslöt ursprungsfolken, har börjat sätta sig och den juridiska och politiska oredan har gjort att MAS inte har någon effektiv opposition. Om man till det lägger UNASURs stöd till den nuvarande regimen ser man tydligt att nationens öde ligger i händerna på Evo.
Evo har tre fiender som måste besegras för han ska kunna omvandla landet: den nyliberala mentaliteten. Ett arv efter Gonzalo Sánchez de Lozado (GSL), som sitter inträngd på Centralbanken och just gett bort en stor del av valutareserven till utländska finansorgan. Dessa organ, som CAF, ger Bolivia en årlig ränta på 2,5 % men om landet lånar betalar man en ränta på 8 %. Den andra fienden är den interna korruptionen och den fjärde den världsomspännande krisen.
Medan 7 700 miljoner dollar i reserven behandlas på detta sätt kommer Bolivias eftersatthet att fortsätta. Ett enda projekt, den bolivianska gasledningen i väst (GABO) på 23 tum, som ska förena de stora gasfälten vid Tarija med Salar de Uyuni, i Potosí, Oruro och La Paz med en kostnad på uppskattningsvis 600 miljoner dollar, skulle förändra landets framtid radikalt. Bolivia säljer enorma mängder gas till Brasilien och har planer på att öka försäljningen till Argentina med ännu en gasledning på 33 tum. Den ledning som går mellan Santa Cruz och La Paz mäter 6 tum.
GABO som föreslogs av ingenjör Jorge Tellez har antagits genom dekret den 6 mars 2005. Den borde kompletteras med den sydliga energikorridoren (CESU) som till lägre kostnad skulle leda gas mellan Taija, Chuquisaca och Santa Cruz´västra delar, det skulle innebära att man kan komplettera energitillgången i landet och omintetgöra de negativa effekterna av att inkludera 36 ursprungsfolk som inte existerar i konstitutionen. Med billig energi kan Bolivia garantera sin livsmedelssuveränitet, den harmoniska utvecklingen av bergsområdena och de termiska dalarna i Chuquisaca, Santa Cruz och Tarija. Argentina, Chile och Brasilien har i större eller mindre omfattning anslutit sina regioner till den bolivianska gasen och till Bolivia.
Detta så viktiga projekt blockerades av prefekten Mario Cossío, tillhörande GSL, och senatorerna från PODMOS, Roberto Ruiz, som vill sälja naturgas till Chile och USA, och Carlos D´Arlach, fd Occidental Petróleo, med stöd av medborgare från "media luna" (separatiströrelsen Ö.a.). Om projekten GABO och CESU blir verklighet samtidigt kan MAS undvika att korruptionen äter upp alla framsteg. Bolivia skulle då, om den reala ekonomin stäks, kunna stärka den nationella enheten och med bevarad stabilitet möta den kommande globala konjunkturnedgången.
Flera artiklar av: Andrés Soliz Rada