Bolivia: Evo och Obama mot motsatta kurser
När Evo vann med 54% av rösterna valet den 22 december 2005, var detta resultatet av indianernas marscher som började år 2000 i vilka de krävde att bli inkluderade i det nationella livet. Ytterligare en grund som stötte vinsten var folkets uppror från den 17 oktober 2003 som var den som störtade den neoliberala Gonzalo Sanchez de Lozada. Det inställsamma scenariot ställde den nya regeringen framför optionen att välja mellan de historiska framstående arbetet av den nationella staten och avlägsna diskriminering, rasism och utstötning som fortfarande finns i det bolivianska samhället eller i motsats till detta, omdesigna landet utifrån ursprungsbefolkningen.
I början på mandatperioden valdes det första alternativet då 85% av medborgarna stöttade nationaliseringen av kolväte, vilket i praktiken visade på hög social förening.
Sergio Almaraz, Carlos Montenegro och Pablo Zárate Willcas längtan att bygga upp ett suverän och förenat Hemland kändes nära. Dekreten förvrängdes tyvärr avtalen som återgav till enskilda företag kontrollen av gas och petroleum.
För att täcka tillbakagången intensifierades det etniska, och erkännandet av 36 ursprungsnationer, och lika många officiella språk proklamerades. I motsats till detta repeterade Barak Obama under hela sin valkampanj att: "Det finns varken ett svart USA, inte heller ett vitt USA, utan en enda USA"
Den första militärmakten kommer att grunda sitt försvar på landets inre samanhållning. Evo, däremot, driver en ny författning som kommer att godkännas i januari, i vilken ursprungsnationer ges rätt till fri bestämmanderätt, territorium och ett parallellt juridiskt system. De konservativa rörelserna visar tolerans för det mångnationella i utbyte mot att man respekterar storgods och oljeföretagens "förvärvade rättigheter"
Vi kan föreställa oss Obamas ansikte om de icke statliga organisationerna, tillhörande Albó, García Linera eller Prada, skulle ha sagt att USA bör följa OEAS 169:de beslut samt ONUs bestämmelser om marginaliserad folk så att de, bl. a. erkänner de nationella identiteten av rödskinns indianer, interkulturella gemenskaper, muslimer, afroamerikaner och latinoinvandrarna, som är ännu talrikare än våra etniska grupper. Det är möjligt att han skulle ha sagt att detta vore en omöjlighet.
Obama gör gällande att den interna sammanslutningen kommer att bidra till att utmaningarna konfronteras omedelbart, dvs. den ekonomiska krisen, den största i landets historia, och katastrofer orsakade av den republikanska administrationen. Det innebär inte att den afroamerikanska befolkningen kommer att vara nästan hindrade av bankmännen och deras skatteparadis, vapenfabrikanter och Klub Bilderberg narkotikafabrikanter och alla de andra mäktiga i hela planeter med vilka Obama fick kompromissa för att vinna landets ordförandeskap.
I Bolivia, däremot, fick man veta att under nästa årtionde kommer det att behövas ca. 200 lagar (var och en kommer att vara mål för diskussioner) för att försöka nå en uppgörelse mellan den centrala statens kompetens och den kompetens som olika områden bör ha, förvaltningsområden, kommuner och ursprungsbefolkningen.
Ett senkommet besked från regeringen är att det man ville inkludera i författningen var erkännandet av de ursprungskulturerna. Konceptet av nation är en historisk kategori tillämpad endast för människogemenskaper som har en viss nivå av ekonomisk, kulturell och språkligutveckling. Att inkludera begreppet i vår författning är helt legitim och skulle ha bidragit till den pågående processen av att reda ut de historiska orättvisor, utan att behöva fördjupa i våra olikheter och splittra vår republik.
Evo likaväl som Obama symboliserar att de undertryckta kulturerna blir synliga och deras valsegrar betyder just detta, att de förtryckta folken blir visibla. Men annars tar Evo och Obama motsatta kurser.
Flera artiklar av: Andrés Soliz Rada