Rosario Montenegro Zeledón, en nicaraguansk journalist som ger sina synpunkter på biståndet
Rosario signerar böcker
asofiasanchez@yahoo.se
Rosario Montenegro är journalist och har arbetat mer än 20 år på olika lokala tidningar i Nicaragua, bland annat 
La Prensa, El Nuevo Diario och La Tribuna. Hon har också arbetat inom olika privata och statliga institutioner, bland hos Agustin Jarquín, när han var riksrevisor. Hon har publicerat en bok som handlar om kommunalvalen i Nicaragua 2000, 2001 och 2008. Hon har även jobbat med en del journalister som har följt upp valkampanjen 1996, 2006 och 2008. Rosario har publicerat Hijas de casa, una forma de exclavitud moderna (Hemmadöttrar, en modern form av slaveri) som har betraktats som en av de bästa journalistiska arbetena i Nicaragua och som är en del av boken Cuando la niñez es noticia (När barndomen är en nyhet). Rosario har också skrivit essäer om Nicaraguas städer på teman som historia, kultur och turism, till exempel essän om San Rafael del Norte som publicerats i La Prensa. Sofia Sanchez intervjuar henne om synen på biståndet.
Vad tänker du om biståndet?
Nicaragua lever och är beroende av det internationella biståndet sedan 1980. Från den tiden tills nu har landet fått mycket ekonomiska stöd i donationer och lån. Lånen har orsakat stora skulder. Trots att Nicaragua har fått mycket bistånd fortsätter landet att vara beroende av utländskt stöd, om det upphör kommer den nationella ekonomin att påverkas kraftigt.
Budgeten för året 2009 är på 32 ,5 miljarder córdobas och av dessa kommer 3,7 miljarder córdobas att täckas av utländska donationer och 5,2 miljarder av utländska lån. Budgeten har ett underskott på 1,3 miljarder eftersom de likvida donationerna från de europeiska länderna har upphört.
Det här året kommer landet inte att få 64 miljoner USD av de 175 miljoner som hade blivit godkända av USA för att genomföra olika utvecklingsprogram på västkusten inom Cuenta Reto del Milenio (milleniemålen).
En annan faktor är att pengarna som kommer in i landet från familjer som bor i USA har minskat pga. den internationella ekonomiska krisen.
Tror du att biståndet utgår från nicaraguanernas behov eller har de speglat biståndsgivares bild av landets behov?
- Det beror på varifrån biståndet kommer och till vilka det går. Nicaragua får olika former av hjälp: Bilateralt och multilateralt bistånd, det finns vänorter och solidaritetsstöd. De sistnämnda riktar sig oftast till lokalsamhället.
Det bilaterala och multilaterala biståndet har gett stor social effekt när det gäller projekt som handlar om infrastruktur, vägar, skolor, hälsokliniker och till att bekämpa fattigdomen. Men biståndet har ökat utlandsskulden.
Man kan också säga att mycket av det här biståndet går till byråkratin. Pengar som skulle ha gått till sociala behov har istället hamnat i internationella och nationella konsulters fickor. Det hände med projektet Reducción de la Pobreza (Fattigdomsminskning). Direktören fick 20 tusen USD som månadslön, medan fattigdomen har ökat.
På vilket sätt har biståndet påverkat organisationer, myndigheter och folks beteende? Har det varit ett stöd för de fattiga eller anser du att det främst har hamnat i administrationen? Har biståndet skapat passivitet?
- Jag tror att ett av de viktigaste problemen som har funnits är att regeringen inte har haft någon anledning att anstränga sig för att landet skulle bli mindre ekonomiskt beroende. Vi har blivit vana att leva på det utländska biståndet, varken regeringar eller givare har haft intresse av att investera inom produktionen och att förbättra landets export, göra landet självförsörjande. Vi har ätit fisken men inte lärt oss att fiska som vi brukar säga.
Ett av de viktigaste problemen med biståndet har varit korruption. Enligt min åsikt blev korruptionen mycket hög under Arnoldo Alemans regering och tyvärr har den fortsatt i de påföljande regeringarna och deras myndigheter, korruptionen har till och med funnits i olika enskilda organisationer.
Det har inte funnits någon insyn i resursfördelning och hur pengarna har administrerats, det har vi sett i alla regeringar. Vägar, sjukhus och andra infrastruktursatsningar har inte gjorts med kvalitet eftersom man använt dåligt material eller anställt för lite personal. De som har haft ansvar för projekten har behållit en stor del av resurserna.
Det är sorgligt, men många gånger har biståndet använts på ett dåligt sätt: Efter orkanen Mitch exempelvis, ökade det internationella biståndet, men mycket av resurserna hamnade hos statstjänstemän under Arnoldo Alemans regering. Biståndet har också använts för att betala dubbla löner till statens personalen och för att betala höga löner till internationella och nationella konsulter.
Givaren upprättar sina linjer och villkor, definierar de vad de är beredda att finansiera, regeringen liksom de enskilda organisationerna anpassar projekten enligt givarens villkor.
Det skulle vara bra om projekten formulerades enligt målgruppens behov och prioriteringar. Många gånger kommer givaren överens med regeringar eller enskilda organisationer om att asfaltera gator. Men om man frågar befolkningen så kanske de har andra prioriteringar.
Ser du skillnader mellan det bilaterala biståndet och stöd från solidaritetsrörelser? Kan du nämna ett exempel?
- Jag anser att både det billaterala biståndet och stödet från solidaritetsrörelser är viktiga. Jag är inte expert på det här temat. Men jag tror att i det bilaterala biståndet överväger givarens politiska intressen. Biståndet från de solidariska organisationerna har en humanitär karaktär. Det finns mer intresse och direkt kontakt mellan givaren och de som är gynnade i projekten.
I Nicaragua finns det många exempel på projekt som har genomförts med solidaritet. Jag kan nämna, projektet i El Fortín, ett samhälle som ligger ca 5 kilometer från staden Granada. Här byggdes 87 hus med stöd från olika organisationer, från flera städer i Spanien, Det byggdes också ett 100-tal hus nära kusten vid Nicaraguasjön. Nu är det mer än 100 fattiga familjer som har ett hus.
Anser du att givarländerna har tvingat på Nicaragua villkor för att betala pengar till de olika projekten? Kan du nämna några exempel?
- Det har alltid funnits villkor,. Alla länder är tvungna att följa villkoren från givarna för att kunna låna pengar eller få donationer. Ett exempel: För att Nicaragua skulle få vara med bland de länderna inom Cuenta del Reto del Milenio, ställde USA:s regering tre villkor: Regeringsduglighet, demokrati och ekonomiska åtgärder för att utveckla landet. Nu har USA dragit in stödet under tre månader om regeringen inte gör något åt de kommunala valen som har blivit kritiserade. Flera organisationer har sagt att det var valfusk i 40 kommuner. Det är därför flera europeiska länder också har dragit in 1,3 miljarder av stödet till Nicaragua.
Jag anser att givarländer, liksom samhället bör kräva av regeringar och enskilda organisationer att pengarna används på ett bra sätt, att de redovisar pengarna och att det finns effektivitet när de genomför projekten. Ett av de viktigaste problemen har varit att biståndet inte har använts som det skulle.
Hur kan man stödja Eduardo Montealegre efter korruptionsskandalen med CENI fonderna, pengar som kunde ha använts för att bekämpa fattigdomen?
- Jag är journalist och jag tillhör inte något politiskt parti. 2006 fick jag och andra journalister erbjudandet, att arbeta med det kommande valet. Här liksom andra i länder, drivs det under valkampanjen svarta - eller smutsiga kampanjer, där politiker smutskastar och attackerar andra kandidater, och detta var vad som hände beträffande CENI.
Emissionen av Certificados Negociables de Inversion (CENI), Kommersiella investeringsobligationer gjordes när flera privata banker gick i konkurs åren 2000-2001 för att skydda insättningar från tusentals nicaraguaner som riskerade att förlora sina sparpengar,. CENI skapades 2001 av Centralbanken (BANIC), som hade som chef Noel Ramírez och på order av president Arnoldo Alemán. Vid den här tidpunkten var Eduardo Montealegre inte statlig tjänsteman, eftersom han hade slutat som utrikesminister i oktober 2000 och blev finansminister (Ministro de Hacienda) först 2002.
2003 auktoriserade bankens styrelse, som Eduardo Montealegre var medlem i tillsammans med andra tjänstemän , (bland annat Silvio Conrado, som är rådgivare till den sittande regeringen) att förhandla de utfärdade obligationerna. Förhandlingen gick ut på att förlänga betalningstiden och minska räntan från 18.80 procent till 8.43 procent . Den här minskningen av räntan gav en vinst på 701 miljoner USD. Det var ingen förlust, enligt Montealegre.
Den här förhandlingen var känd och den hade Nicaraguas parlament samtyckt till och godkänt betalningar till CENI-fonden i regeringens budget. Den sittande regeringen omförhandlade CENI i november 2008 och har minskat räntan från 8.43 procent till 5 procent.
CENIs problem började med de bedrägerier som gjorde att de privata bankerna gick i konkurs. Detta orsakade denna interna skuld. Enligt studier som ekonomer har gjort förekom det också korruption under värderingsprocessen om bankernas likviditet och som var ett ansvar hos respektive styrelser som också Bankinspektionen påpekat. Montealegre hade ingenting med detta. att göra, säger journalisten Rosario Montenegro.
Rosario, Kan du berätta om boken Manual de Cobertura Electoral (Handbok för valrapportering) som du publicerade i september 2008?.
- Den 11:e september 2008 presenterade jag boken som består av åtta kapitel där jag gör en genomgång av Nicaraguas valhistoria. Jag skriver att det är viktigt att ha nationella och internationella valobservatörer. Att ha ett koncept och etapper av en valkampanj, namn på kandidater till borgmästare och viceborgmästare med flera. Information av personer som ska bli valda, förutsättningar och befogenheter för kommunens representanter och juridiska ramar. Jag ger information om föregående val, bland annat en komparativ bild av de olika partier som har vunnit valen 2000 och 2004
Boken ar tillägnad María José Bravo och Adolfo Olivas, två journalister som blev mördade medan de genomförde sitt arbete. María José blev mördad två dagar efter kommunalvalet i november 2004 medan hon rapporterade om resultatet och som ifrågasattes i två kommuner i departamentet Chontales. Adolfo Olivas, en mycket duktig journalist blev mördad i augusti 2005 när han skrev flera reportage om narkotikatrafik. Den här förlusten påverkade mig mycket starkt. Förutom att de var två kollegor och vänner var jag samtidigt deras chef och jag upplevde förlusten mycket nära.
Syftet med boken är att ge ett verktyg till nicaraguanska journalister att genomföra ett bättre arbete under valen. Det är därför jag samlade viktig information om valprocessen. Boken har också ett syfte att påminna oss journalister om vårt syfte att informera, leda och vara observatörer, särskilt under valkampanjen där det alltid finns politiska intressen. Vi journalister står heller inte utanför de politiska intressena. Boken är en vädjan till politiska sektorer att respektera journalisternas arbete och våra liv när vi genomför vårt arbete.
Flera artiklar av: Sofia Sanchez