En bekräftelse om biståndet till Nicaragua
asofiasanchez@yahoo.se
Baho - Nicaraguansk mat
Ingress
Nicaraguaner har visat prov på kreativitet och uppfinningsrikedom för att överleva de omänskliga förhållandena som råder i landet. Leta efter mat på soptippen, som är fruktansvärt för en utomstående att se, är vanligt förekommande, liksom att försörja familjen genom att sälja varor på gatan. Det är oftast barnen som på ett eller annat sätt måste bidra till familjeförsörjningen genom gatuförsäljning.
Föreställ dig att med en lön på ca 1500 kr som enda inkomstkälla försörja en familj med fem barn och två vuxna. Hur kan fattiga nicaraguaner överleva under så omänskliga förhållanden, varje dag? Det är ofattbart.
För att lyckas med detta krävs mycket solidaritet inom familjen mycket kreativitet, såväl i staden som på landet. Att till exempel leta efter mat på soptippar som är fruktansvärt att se, eller för att hitta något att sälja, vad som helst, för att kunna ge mat till barnen. Det är också ofta barnen som är ute på gatorna och säljer sina varor.
Folk har överlevt katastrofer under många år. De använder varje resurs som de har för att klara livhanken. Hur ska man egentligen tolka biståndet till Nicaragua? Det undras ibland om inte nicaraguanerna har passiviserats efter så många år med bistånd och utländsk solidaritet. Å andra sidan, ett land utan överskott är ett land som inte kan utvecklas.
Många länder har stött Nicaragua sedan 80-talet. Hur mycket biståndspengar som har kommit in vet endast regeringar och de stora organisationerna. Hur mycket pengar som har gått till olika projektet är något som folk inte har aning om.
Biståndet har funnits på många år
På 70 talet, under Anastacio Somozas regim, hade man uppfattningen att Nicaragua var ett land med stora resurser, med en stabil ekonomi och att Nicaraguas valuta var parallell med US dollarn. Många utländska företag etablerade sig i landet. I Matagalpa, norr om Managua, fanns kaffeplantagerna, som ägdes av Somozafamiljen och andra rika nicaraguaner och tyskar. På Stillahavskusten fanns bananplantager och olika företag etablerade sig i norr liksom på Atlantkusten för att exploatera skogen och gruvorna.
Man kände inte till ordet bistånd. Man talade mer om välgörenhet. Den kom med amerikanska kyrkor och katolska organisationer. USA:s så kallade Fredskår hade frivilliga i hela landet. De jobbade på landsbygden och menade att de hjälpte de fattiga att utveckla sig. Nicaragua fick redan på den här tiden offentligt bistånd. Det kom från USA och andra regeringar som stödde Somozas regim, men nicaraguanerna i gemen gynnades inte av detta bistånd.. Ett exempel: Mycket bistånd kom till Nicaragua efter jordbävningen 1972, men hur mycket var det bara Somoza som visste. Korruptionen var stor. Det fanns ingen kontroll och landet ägdes praktiskt taget av Somozafamiljen och andra rika nicaraguaner samt USA-medborgare och några tyskar. När sandinisterna tog makten 1979 flydde dessa från landet tillsammans med Somoza och lämnade landet i kris.
Solidaritet kom med revolutionen
Med den sandinistiska revolutionen började det komma en ny sorts utlänningar till landet. I olika länder bildades solidaritetskommittéer för att stödja revolutionen. Under alfabetiseringskampanjen engagerade sig många frivilliga från hela världen. Redan i början av 80-talet var solidariteten för revolutionen stark. Det var inte bara latinamerikaner som engagerade sig, utan också många från Europa kom till Nicaragua De började att skapa vänorter med sina städer för att på det sättet ge stöd till Nicaragua. Ett stöd från folk till folk, en folklig organiserig, och ett utbyte mellan dessa människor och nicaraguanerna kom till stånd Detta kan man kalla en verklig utveckling då alla tillsammans engagerar sig med små resurser och genomför projekt som gynnar de många fattiga. I början av 80-talet blev ordet solidaritet stort, man pratade inte om "bistånd", det var mer en kamp där alla ville hjälpa varandra.
Men det behövdes större resurser för att utveckla landet. Sandinisterna fick stöd från olika länder för att genomföra projekt som radikalt skulle förbättra levnadsvillkoren hos de fattiga. Också från Sverige genom den regering som leddes av Olof Palme, som var en stor vän till Nicaragua.
Solidariteten formades av människor som hade progressiva tankar, många var medlemmar i den vänsterrörelse som stödde revolutionen. Man kan säga att solidariteten lade grunden till det officiella biståndet till det lilla centralamerikanska landet.
Man har infrågasatt biståndet till Nicaragua
Nu har man börjat ifrågasätta biståndet till Nicaragua. Många länder har lämnat Nicaragua efter att Daniel Ortega åter tog makten. Man talar om korruption, men den har funnits i alla slags regeringar, liksom hos paraplyorganisationer som har tagit emot bistånd.. Ja, biståndet kan skapa korruption bland alla, där det finns pengar skapas också korruption. Men biståndet kan också gynnat folket, ett exempel är biståndet efter orkanen Mitch. Många vägar har reparerats, infrastrukturen blev mycket bättre, många skolor har byggts o.sv. Så här kan man se att pengarna har använts rätt.
Solidaritet är viktig
Nicaragua är fortfarande ett land som behöver stöd, men man borde börja diskutera vilken sorts bistånd som behövs, för att nå och gynna de mest fattiga i landet.
Marknadstorg i Esteli
Solidaritet skapas när människor jobbar tillsammans, för att bygga och utveckla sin organisation, sitt samhälle. Tack vare solidariteten har många svenskar fått tillfälle till utbyte mellan olika kulturer. Detta slags bistånd kan man inte avstå ifrån , eftersom det betyder ömsesidig mänsklig utveckling.. Det är därför viktig att en organisation som Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua finns kvar. Solidaritetsfrämjande aktiviteter är nödvändiga för att skapa ett rättvisare samhälle och för att ge näring åt kulturutbyten som berikar våra liv.
Flera artiklar av: Sofia Sanchez