Kuba, Kuba
Kvinna från La Havanna Vieja
asofiasanchez@yahoo.se
Den här lilla ön har varit föremål för diskussion alltsedan jag var liten. Jag har fått höra att socialismen är det värsta som finns och att Kuba är ett exempel på ett land i Latinamerika som bröt mot de mänskliga rättigheterna. Jag växte upp i Nicaragua som styrdes med järnhand av Somoza när jag var barn. Nicaragua hade ett starkt stöd från USA under denna period och de flesta tycktes blunda för diktatorn Somozas brott mot de mänskliga rättigheterna. Ungdomar fängslades och torterades i Nicaragua. Nicaragua var ett demokratiskt land i många länders ögon och många länder med USA i spetsen ökade företagsverksamheten där i exploateringens tecken. Det skrevs sällan om att det lilla landet Nicaragua hade mer än 60 procent analfabetism och att många barn dog av näringsbrist. Större delen av befolkningen hade inte rätt till sjukvård och utbildning i denna diktatur som enligt min mening inte respekterade medborgarnas rättigheter. Människor dog på sjukhusen på grund av medicinbrist och familjerna arbetade hårt på fälten för att kunna få mat till barnen. Detta var min bild av mitt hemland Nicaragua, landet som i utländsk media beskrevs som demokratiskt och rättvist under Somozas regeringstid.
Skolbarn från Kuba
En ny regering bildades den 19 juli 1979; de s.k. sandinisterna. De kritiserades av USA och övriga länder som inte stödde sandinisterna. USA införde en blockad mot Nicaragua som innebar ett förbud mot direkt handelsavtal mellan Nicaragua och andra länder. Det blev en akut brist på medicin och den ekonomiska situationen i Nicaragua försämrades drastiskt. Utvecklingen i landet stagnerade, eftersom regeringen inte hade möjlighet att genomföra de åtgärdsprogram som skulle hjälpa den nicaraguanska befolkningen att höja allmänhetens levnadsstandard. I stället var den nicaraguanska regeringen tvungen att försvara landet från angrepp utifrån. Nicaragua fick inte stöd från USA, eftersom landet uppfattades vara ett icke-demokratiskt land som stöddes av Kuba och Sovjetunionen. I stället finansierade USA förre ledaren Somozas soldater för att döda de fattiga nicaraguanerna som levde på landsbygden. Dessa USA-stödda kontrarevolutionärer förstörde vårdkliniker som hade börjat byggas i Nicaragua. Nicaragua fick stöd av Kuba som skickade läkare till landsbygden. Många unga nicaraguaner åkte till Kuba för att utbilda sig till läkare och andra viktiga yrken i samhället. Utbildningen som erbjöds dessa nicaraguaner var kostnadsfri. Analfabetismen minskade till 12 procent i början av 1980-talet. Sakta men säkert började Nicaragua komma på fötter igen; de mänskliga rättigheterna respekterades i landet - unga nicaraguaner kunde utbilda sig, barnen dog inte på sjukhusen av medicinbrist i samma utsträckning som tidigare och ett nytt hopp inför framtiden spirade hos nicaraguanerna.
Det är uppenbart att Nicaraguas befolkning hade sämre levnadsvillkor under Somozas diktaturtid än under den sandinistiska regeringen. Detta mönster kan även ses i andra USA-understödda länder under denna tidsperiod såsom exempelvis i Chile under diktator Pinochets regeringstid.
Den nicaraguanska befolkningen fick ett massivt stöd av den kubanska regeringen, vilket ledde till en rad förbättringar för majoriteten av den nicaraguanska befolkningen. Kuba var ett land där det erbjöds utbildning kostnadsfritt för den enskilde medborgaren. Det var ett land där barn och vuxna erbjöds vård och utbildning till skillnad mot vad mitt hem- land Nicaragua kunde erbjuda sitt folk då Somoza hade makten.
Kuba är ett land där människorna är medvetna om bildningens betydelse för individen och där det gedigna intresset för samhälleliga frågor som rör både Kuba och den övriga världen alltid står i fokus.
Jag besökte Kuba första gången år 1994, eftersom jag var trött på att höra all propaganda mot Kuba i såväl USA som andra länder som endast såg negativt på landet istället för att lyfta fram allt det positiva som Kuba har bidragit med då det gäller exempelvis de heroiska insatserna för Nicaragua. Jag ville se verkligheten. Mitt första intryck var att Kuba inte var drabbat av den fattigdom som märktes så tydligt i övriga länder i Mellanamerika. Det fanns inte barn som sprang efter turister för att tigga pengar. Kuba hade en ekonomisk kris under denna tidsperiod som stävjades och kubanerna lyckades komma på fötter igen. Det finns kubaner som kritiserar Kubas regering, men de vill inte heller att USA skall ha inflytande över deras ekonomi och vardagsliv. Många gamla människor kommer ihåg hur det var när Batista satt i makten. De rika var rika och hade allt, medan de fattiga var tjänare hos de rika. Under denna tid var det inte så stor skillnad mellan Kuba och Nicaragua, eftersom det var under denna period som diktatorn Somoza höll sitt järngrepp om Nicaragua.
De senaste åren har jag varit på Kuba flera gånger. Eftersom jag har spanska som mitt modersmål har det varit lätt att få kontakt med den kubanska befolkningen. Om jag inte öppnar munnen kan man lätt tro att jag kommer från Kuba, eftersom jag ser ut som en kubanska. Det faktum att jag även utseendemässigt står nära kubanerna har gjort att jag har lärt mig mycket om Kubas kultur, politik och mentalitet hos befolkningen. Jag har åkt el camello (transportmedel) som alla vanliga kubaner och jag har umgåtts med dem och lärt mig kubanska seder och bruk. Det är inte lätt för ett fattigt land att kunna uthärda all propaganda som kommer från USA och andra anti-kubanska länder. USA:s regering och Miami-kubaner hotar att ta över landet. Jag har lärt mig mycket och jag beundrar kubanerna för deras kamp för frihet, för sitt engagemang då det gäller kampen om överlevnad i denna bistra tid då denna lilla ö är i fokus hela tiden.
Kuba har överlevt hårda tider. Kubaner och latinamerikaner skall vara stolta över att se att ett sådant litet land kan fortsätta sin revolution med de små resurser som finns till förfogande. Att barn inte dör på gatan och människor inte svälter ihjäl är hjärtefrågor för alla som älskar rättvisa och rättvis fördelning av jordens resurser.
Kubanerna tillverkar sina egna verktyg för att reparera maskinerna. Kvinnorna använder kosmetika som tillverkas i kubanska fabriker. De använder sina egentillverkade kläder som inte är tillverkade i en frihandelszon. Det är en stolthet som kubanerna känner inför sitt land och kubanernas kamp mot överheten är ett uttryck för självständighet och är en motpol till den marknadsekonomi som numera breder ut sig över världen i ett rasande tempo.
Det känns pinsamt att läsa det som publicerats på massmedian med tanke på att det är synnerligen lätt att se saker ur ett annat perspektiv om man vidgar vyerna och får en bättre inblick i och större förståelse för det kubanska samhället än vad dessa artiklarskribenter har kunnat erbjuda läsaren. Ett nyanserat textmaterial som också tar upp frågan om ett humant och rättvist samhälle ur den svagares synvinkel är en fråga om medborgerlig rättighet. Trist att socialismen fått en så negativ stämpel i Sverige och i andra länder då det snarare handlar om humanism i ordets vidare bemärkelse. Utan socialismen och solidariteten dör våra innersta önskningar om vår nästas välbefinnande. Det ska inte spela någon roll var på jorden du och jag lever. Alla är vi människor som måste värna om varandra och vår miljö för att i framtiden kunna leva i en välkomnande värld utan svält, osämja och miljöförstörelse.
Jag är djupt besviken på att läsa allt kritik som skrivs om Kuba. Jag vill inte ta avstånd från socialismens ideal trots att det finns saker och ting som man kan diskutera när det gäller Kubas politik. Jag beundrar Kubanerna och delar med dem min solidaritet. Jag har fått mycket under min tid jag har besökt Kuba. Glädjen och solidaritet finns där och jag vill inte glömma det.
Flera artiklar av: Sofia Sanchez