Rosario Murillos trauman styr Nicaragua
Artemisa Noticias
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
I Nicaragua hjälper inte statsvetenskapen oss att förstå vad som händer, men det gör litteraturen och psykologin.
Den engagerade journalisten och feministen Sofía Montenegro förtiger inget. Hon är verkställande direktör för CINCO, en ledande organisation inom det civila samhället i Nicaragua, och samordnar Movimiento Autónomo de Mujeres (den autonoma kvinnorörelsen). Hon förutsäger politiska konflikter i landet genom den nuvarande regeringens repressiva tonläge och hänvisar till sambandet mellan Rosario Murillo och Daniel Ortega. I Nicaragua hjälper inte statsvetenskapen oss att förstå vad som händer, men det gör litteraturen och psykologin.
Sofía Montenegro deltog i sandinistrevolutionen tillsammans med Daniel Ortega och är i dag, liksom många andra personer i landet, en av dess starkaste motståndare. Hon är politisk samordnare i Movimiento Autónomo de Mujeres de Nicaragua (Nicaraguas autonoma kvinnorörelse) och verkställande direktör för Centro de la Investigación y la Comunicación, CINCO (Centrum för utredning och kommunikation), som hon grundade för 15 år sedan tillsammans med Carlos Fernando Chamorro, en annan framstående nicaraguansk journalist.
CINCOs huvudkontor ligger i ett bostadsområde i Managua, i slutet av en trädkantad återvändsgränd. Sofías kontor har ett enormt fönster med utsikt över en uteplats med växter. Ett trevligt ställe att arbeta på. Det är tidig morgon och solen värmer ordentligt. I cigarettröken, radar Sofía upp övertygande uttalanden om den aktuella politiska situationen. "Nicaragua befinner sig i en enorm institutionell kris. Landet befinner sig i en process av auktoritär regression, som accelererar mot totalitarism. Alla statens maktbefogenheter har imploderat. Daniel Ortega har installerat ett centralt system och det politiska utrymmet stängs allt snabbare".
- Kommer Daniel Ortega att väljas om?
- Jag tror snarare att en ny period av politiska konflikter närmar sig. Du har oppositionen i det civila samhället och också inom de politiska partierna.
- Talar du om möjligheten för en ny väpnad konflikt?
- Nej. I första hand för att det inte existerar någon revolution annat än i huvudena på Rosario Muríllo och Daniel Ortega. Här var revolutionen kliniskt död 1990 och de bästa uttrycken för det som var revolutionär praktik, finns i vissa av det civila samhällets rörelser bland dem kvinnorörelsen. Det faktum att det inte finns någon revolution, bara det rena och tuffa försöket att behålla makten, är en sekteristisk Ortega-attityd, relaterad till den ökande uteslutningen av dem som protesterar. Det kommer att bli en progressiv stigning. Ortega-projektet är inte bärkraftigt, vare sig politiskt, socialt eller ekonomiskt. Det kan bara hålla sig kvar med förtryck och varar så länge som folk står ut och detta upprepas i Nicaragua. I själva verket finns det indikationer på att folk börjar organisera sig. Till skillnad från det som var en period av revolution och inbördeskrig, kommer implosionen denna gång att ske på insidan, inte vid gränsen. Det kommer att finnas lika många konflikter som det finns borgmästare i landet.
Medialandskapet
- Hur är situationen för medierna?
- De två nationella tidningarna -El Nuevo Diario y La Prensa- är helt oberoende av regeringen. De är oppositionella. Presidentens fru (N. de la R. Rosario Murillo) har en propagandaskrift som heter El 19 digital. Man försökte få ut den i tryckt format, men det fungerade inte. Folk ville inte ha den, inte ens i present. Vi har ingen statlig television och när det gäller radiostationer är de oberoende, men använder offentlig reklam för att gynna enbart vänner och personer som ingår i det styrande skiktet och detta sker mellan hot och förföljelse. I Nicaragua har vi alltid haft en aggressiv press, ända sen (Anastasio) Somoza. Sedan Ortega kom, använder man en mycket mer intelligent mekanism än förtryck. I radio och television hanterar staten frekvenserna. 70 % behärskade man 2009 och resten av det året, vilket ledde till självcensur och en fruktansvärd tystnad.
Sofía Montenegro var chefsredaktör för Barricada, sandinistrevolutionens tidning, och Carlos Chamorro var styrelseordförande. "Vi ville skapa en alternativ och autonom press i Nicaragua. Vi fick den erfarenheten på Barricada, tills man störtade oss och "95 grundade vi CINCO".
CINCOs mål är att producera oberoende information samtidigt som man gör undersökningar av medierna. Inom det första området utvecklas två TV-program som leds av Chamorro, en tidskrift som heter Confidencial om politisk och ekonomisk analys samt ett radioprogram varje vecka. När det gäller undersökningar och forskning, koncentrerar man sig på medierna och vidareutvecklar ett Observatorio de la Gobernabilidad (Centrum för observation av samhällsstyrning) som följer det civila samhället. CINCO har under dessa år förvandlats till en av det civila samhällets mest kända organisationer inom och utanför Nicaragua.
Kvinnorörelsen
Montenegro är också en av feminismens ledare i Nicaragua, som under den senaste tiden splittrats som en konsekvens av den politiska utvecklingen. Journalisten förblev inrättad i den autonoma kvinnorörelsen som dess politiska samordnare.
- Hur infogas kvinnorörelsen i dagens politiska panorama i Nicaragua?
- Jag tror att kvinnans lott också kommer att vara landets. Den historiska bedömningen av Nicaraguas kvinnorörelse visar två saker mycket tydligt: det är inte möjligt att främja kvinnors rättigheter utan en autonom och aggressiv rörelse som strider för dessa rättigheter, och att det måste finnas en progressiv kraft i ledningen. Därför var strategin för Movimiento Autónomo de Mujeres de Nicaragua att rekonstruera rörelsen, att lämna den logik som försvarade rörelsen och samtidigt återgå till politiken som medborgare, till försvar för demokratin. Detta påpekade hon, för att det råder en tillbakagång för den feministiska rörelsen i Latinamerika. Kvinnorna stannade i en politisk och teoretisk övergivenhet, när vänstern avväpnades och det blev en reträtt till det lilla, marginella, mot subkulturer och getton. På 90-talet gjordes ett försök att infoga sig i staten, men även det raserades. Då återstår bara att på nytt sätta sig i medborgarmodellen och delta i statens omvandling.
- Förutom terapeutisk abort, vilka andra frågor som rör kvinnor har gått tillbaka under de här åren?
- Man har retirerat mycket när det gäller tillgång till rättvisa och kvinnomord. Om man har en president som begår övergrepp utan att straffas, vad kan man förvänta sig av manssymbolerna. Tillgång till rättvisa och rättsväsende har försämrats för alla kvinnofrågor. Dels har den här regeringen varit den som mest förföljt kvinnor av olika skäl, dels genom den politiska vedergällningen i fallet Zoilamérica, dels genom abortfrågan. Eftersom Ortega och Murillo blev "pånyttfödda kristna", har vi nu en statlig kristen fundamentalistisk politik. En statlig terroristpolitik mot kvinnor som tvingas att föda, och har man allvarliga graviditetsproblem, är man dömd att dö. Det existerar en total och absolut straffrihet och i den bär kvinnorna den tyngsta bördan. Denna straffrihet kommer inte från ett medvetet beslut, utan från den symbiotiska korsningen mellan två patologiska hjärnor, Ortegas och Murillos. Ingen politisk vetenskap hjälper oss att förstå vad som händer, men det gör litteratur och psykologi. Det finns inga juridiska eller politiska argument bakom maktutövandet i Nicaragua. Det är Rosarios trauman som styr oss.
Flera artiklar av: Artemisa Noticias