Kommer Bolsonaro att upplösa Mercosur?
Alai Amlatina
LatiCes översättare: Hanna Rosendahl
Brasiliens nytillträdde president Jair Bolsonaro begrundar undertecknandet av flera bilaterala frihandelsavtal i syfte att förbättra landets produktivitet och ekonomiska tillväxt. I sin tur lovar det en framskriden teknologisk utveckling.
Enligt regeringens utlåtanden behöver handeln med industriländer behöver avregleras för att öka konkurrensen mellan högteknologiska sektorer. Paulo Guedes, Bolsonaros finansminister, anser att den Sydliga Gemensamma Marknaden (Mercosur, en tullunion som utgörs av Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay) är en ideologiserad organisation som enbart har upprättat relationer med regeringar som styrs av bolivarianska – socialistiska – värderingar. Därför kommer den brasilianska presidenten fokusera på att ta sig ur tvångströjan som är Mercosur, trots att det hotar att bryta upp tullunionen.
Mercosur:s marknader har förlorat sina starka ställningar; de motsvarar bara 9 % av handeln som brasilianska företag bedriver utanför landets gränser. Integrationskatastrofen är synlig i den långvariga förlamningen av flertalet projekt som de styrande grupperna negligerat. Bland förslagen för att öka Gemenskapens omfattning fanns antagandet av en gemensam kassa för att underlätta handelsutbyte – att stifta en fond som kunde facilitera ekonomisk stabilitet – och slutligen att gradvis utjämna skillnaderna mellan unionens ekonomier. Alla dessa initiativ sköts upp så att de nu befinner sig på gränsen till glömska.
Bolsonaro har inte tillträde till gruppen, varför han inte kommer kunna förhandla handelsavtal på egen hand. Fram till nyligen har medlemsländerna tillsammans utarbetat frihandelsavtal med andra länder (Israel, Egypten, Palestina och Sydafrika). I det motsatta fallet krävs i nuläget absolut majoritet för att medlemsländerna ska kunna underteckna bilaterala handelsöverenskommelser mellan det enskilda landet och utomstående stater. Därför är det nu av största vikt att Brasiliens ledarskap överväger alternativa utvecklingsstrategier, eller så kan de lika väl gå ur unionen. Men oavsett vilket beslut den brasilianska presidenten fattar förefaller det för närvarande omöjligt att träffa överenskommelser som innebär substantiella fördelar för industrin och jordbruket.
I den tre år gamla nationella exportplanen prioriterades att fördjupa handelsrelationerna med flertalet allianser och unioner. Bland dessa ingick USA, Kina, Stillahavsalliansen, EU och BRICS-länderna. Brasilien skulle storskaligt påverka sin industri om ett frihandelsavtal utvecklades tillsammans med industrialiserade länder. Genom sitt medlemskap i Mercosur har den brasilianska regeringen förhandlat ett frihandelsavtal med EU under mer än 20 år. Om Bolsonaro å sin sida valde att avsluta samarbetet med sina sydamerikanska grannar kunde presidenten på egen hand — och egna villkor — utarbeta en uppgörelse med EU, men samtalen skulle bli lika komplexa och utdragna som de som i dag förs inom Mercosur på grund av de europeiska kraven.
Värdeskillnaden mellan Mercosur:s och EU:s förhandlare sträcker sig över flera områden: fordonssektorn, krav på redovisning av ursprung och lantbrukens avkastning för att nämna några. Om den europeiska kravbilden kom att realiseras skulle sydamerikanska jordbruksproducenter fortsätta vara lika begränsade i sin tillgång till de europeiska marknaderna som om man valde att införa avgifter på deras varor. Därutöver yrkar européerna på att Mercosur på kort sikt ska avskaffa importtariffen på bildelar för att bättre positionera sig på de sydamerikanska marknaderna. Med sin överlägsna teknologi skulle de europeiska produkterna utkonkurrera den inhemska transportindustrin, vilket skulle orsaka att fabriker går under och arbetstillfällen förloras.
Just nu ser framtiden mörk ut för fordonssektorn, en industri som är mest förankrad i Brasilien och Argentina. Den ekonomiska integrationen erfor bakslag när multinationella företag från västvärlden etablerade sig i Sydamerika under tiden efter Kalla kriget. Men eftersom bilförsäljningen har minskat sedan dess har vi sett sänkta löner och anställda som avskedats, samtidigt som arbetsmarknaden blivit en allt osäkrare plats. Att tilläga är att kinesiska konglomerat nyligen expanderat sin verksamhet till Brasilien och Argentina, vilket kommer späda på konkurrensen med redan etablerade företag.
I en kommuniké förklarade den Nationella Industrikonfederationen att Mercosur är viktig för den brasilianska industrins fortlevnad, eftersom Argentina är landets största exportmarknad. Trots införandet av en gemensam tullavgift i unionens medlemsländer har industrins räckvidd minskat. Mercosur står inför en större marknadsliberalisering och staternas ekonomiskt svåra år kommer då fortgå för all framtid. I förlängningen betyder det att Gemenskapen aldrig kan hämta ikapp det gap som skiljer dem från industriländerna. Och det värsta är att den industriella integrationen mellan de sydamerikanska länderna kompliceras ytterligare då multinationella företag kommer fortsätta tillåtas dominera marknaden.
Kort och gott kan vi konstatera att Bolsonaros ekonomiska politik är motsägelsefull. Å ena sidan låtsas den brasilianska ledningen stötta industrin genom att underteckna fler frihandelsavtal, men sanningen är den att produktion läggs ned på grund av att det saknas industripolitiska åtgärder. Regeringens strategi, att minska statsskulden, drabbar industrisektorn hårt. Subventioner och finansiellt stöd kommer upphävas. I ljuset av dessa nedskärningar kommer anställningar att gå upp i rök, och den medelklass från industristäder som stöttade Bolsonaros kandidatur att påverkas mest.
Vidare kommer den brasilianska regeringen att genomföra omfattande privatiseringar, belåna statskassan och sälja statliga tillgånger för att betala av en femtedel av statsskulden. I en intervju antydde Paulo Guedes att han inte skulle komma att successivt införa ett privatiseringsprogram, utan regeringen kommer sjösätta en stor mängd förändringar parallellt. I slutändan kommer de publika finanserna att stärkas på grund av den minskade statsskulden, men regeringen kommer försumma essentiella tillgångar som skulle stärka den ekonomiska utvecklingen. I det värsta scenariot skulle privatiseringen omfatta hamnar, motorvägar, flygplatser, elektricitet och olja, något som fördjupar avindustrialiseringen.
Å andra sidan kunde spänningarna i lantbrukssektorn orsaka införandet av tullavgifter mellan Mercosur:s medlemsländer. I ett dokument riktat till Bolsonaro bad landsbygdens representanter regeringen om stöd; förslaget innebär att Brasilien skulle tillämpa skyddsåtgärder som slår vakt om flertalet jordbruksprodukter (mjölkprodukter, ris och spannmål) på grund av meningsskiljaktigheterna som råder på olika politiska områden inom Mercosur. Den av den brasilianska regeringen föreslagna skatten skulle ha enorm påverkan på övriga länder i gemenskapen, då Brasilien är en stor importör av livsmedel i området.
För de mindre länderna — Uruguay och Paraguay — skulle handelsrelation till deras stora granne destabiliseras ytterligare om avgifter infördes. Deras exporter till Brasilien hade nämligen minskat ansenligt. Ponera att Kina inte kunde ersätta förlusten för Mercosur:s mindre medlemmar. Då hade Uruguay och Paraguay antagit en offensiv ställning gentemot Brasilien, varpå de kunde framföra klagomål till regionala och multilaterala organisationer som Mercosur och WTO. Den brasilianska regeringen skulle möta stort motstånd om den valde att införa tidigare nämnda avgifter inom Mercosur:s gränser, eftersom landet då skulle avvika från sammanslutningens ursprungliga mål – att utvecklas till ett frihandelsområde.
Till att börja med kommer Bolsonaros regering behöva demonstrera att handelsorganisationens medlemsländer har utövat en till Mercosur illojal politik, i syfte att införa tullavgifter. Det är viktigt att komma ihåg att den brasilianska regeringen då själva har inskränkt försäljningen av agrikulturella produkter, men inte själv förmått ge belägg för dess anklagelser gentemot sina arbetspartners vid ett antal tillfällen. Dessutom har Bolsonaro inte mandat att styra Mercosur mot en flexiblare hållning i frågan om avtalsförhandlingar. Därigenom kommer den brasilianska regeringen stå ensam, utan nära band som kan stötta deras avreglering av den sydamerikanska marknaden.
Men ett som är säkert är att Bolsonaro inte kommer att prioritera Sydamerikas ekonomiska integration. Genom att främst stödja exportsektorn kommer Bolsonaros regering vända ryggen till sina anhängare; varvid det brasilianska samhällets kaosartade tillstånd kommer förvärras. För att bemöta krisen skulle de sydamerikanska regeringarna behöva förstärka den ekonomiska integrationen med hjälp av sociala organisationers och rörelsers aktiva stöd. Utan detta skulle samhällets förmåner för evigt vara reserverade en handfull företag, den latinamerikanska befolkningen exkluderad.
Ulises Noyola Rodríguez
Skribent vid "Centre for Research on Globalization"
Flera: Nyheter