Allt läggs på is
Alai Amlatina
LatiCes översättare: Hanna Rosendahl
Ledamöter från COHEP
Fotografiet hämtades från: la Tribuna.hn
Honduras presterar sämst på det index som värderar landets demokrati, och anses vara den värsta av alla s.k. vägledda demokratier (engelska: 'guided democracy', eller spanska: 'democracia tutelada', övers. anm.), trots att man delvis övergått från att styras av en militärjunta till en folkvald regering som tillsätts var fjärde år.
Under 80-talet negligerades mänskliga rättigheter i Honduras samtidigt som man förlorade delar av sin nationella identitet. Landets framtida stabilitet hotades även av växande skuldsättning. Dagens instabila läge kan, i motsats till 80-talets situation, inte attribueras till en politisk-ideologisk eller ekonomisk kris. Inte heller kan man skylla på skulder eller orkanen Mitch. Till syvende och sist är det en basal institutionell oförmåga, ideologisk fanatism och utarmande av statskassan som lett till att Honduras nu står på ruinens brant.
Republikens regering publicerar fingerad, falsifierad statistik i desperation. De är beroende av att visa upp sina vinster. Den påhittade reduktionen av mord och fattigdom är skrattretande då Honduras befinner sig i en lågkonjunktur där FMI:s drakoniska politiker är förklaringen till den faktiska försämringen av läget, inte tvärtom. Man talar om en snabb minskning av statens budgetunderskott, löner, inflation och investeringar, men man erkänner inte den systematiska relationen mellan en stabil ekonomi och utveckling. Den tidigare nämnda neostrukturalistiska syntesen för latinamerikansk utveckling tillstår att politiska åtgärder för att stabilisera ekonomin är viktiga, men inte att de påverkar utvecklingen. För den delen påverkar regeringens vilja att hålla systemet solvent investeringsnivån – banker betalas till och med för att de inte lånar ut pengar. Framför allt berör belåningsvägran dynamiska sektorer, såsom livsmedelsproduktion, skogsnäring och industri. Allt sker för att nå nollvisionen, en inflation på 0%, men detta kan enbart uppnås om man räknar med regeringens förutsedda devalvering av den honduranska dollarn.
Nyligen konstaterade Consejo Hondureño de la Empresa Privata (COHEP) att vi är sackat efter inom alla möjliga områden. Vad vi förstått inkluderar dessa områden korruption, social utveckling, transparens, konkurrenskraft, innovation, hunger, fattigdom, mänskliga rättigheter, våld, migration, demokrati, institutionalism och Cuenta Desafíos del Milenio, ett program som ämnar förbättra Honduras ekonomi. Utöver detta talade man om investeringar, nationell suveränitet, decentralisering, samhälleligt deltagande, regeringens trovärdighet, rättvisa, hälsa, utbildning, forskning osv.
Det verkar som att COHEP:s chefer har insett att deras kärleksaffär med regeringen inte leder någonvart, även om den uppehöll flertalet privilegier, snabba beslut och liten transparens. Man har börjat känna av effekterna av den kris som väntar ekonomin och det honduranska samhället då det saknas aktuella lösningar efter att halva mandatperioden gått. Nya perspektiv på sådana möjligheter kommer inte uppstå om man inte förändrar spelreglerna, och speciellt i frågan om migrationen. En ny nationell pakt krävs mot alla yttre krafter. Det innefattar såväl handelsorganisationer som socialt och miljömässigt inriktade organ.
I ljuset av detta är folkets åsikter om den lagstiftande församlingens möte för att reformera Honduras (idag ett modeord, fastän det förr var ett förbjudet uttryck?) av stor vikt. Reformationen ska ge nytt liv åt konstitutionen samt förenkla övergången till ett mer demokratiskt, pluralistiskt och delaktigt styre som inte bekänner politisk färg. LIBRE:s ledare, Manuel Zelaya Rosales, och republikens president, Mauricio Oliva – som ser på den allmänna opinionen som ett verktyg som bör utnyttjas för att rigga det illegitima nyvalet och på så vis få militärernas uppbackning – har redan närmat sig varandra. Det kan möjliggöra att kongressens löfte håller så pass att förändringen kan genomföras.
Från civilsamhället hörs andra röster. Gruppen Convergencia contra la Dictadura, är tydligare i sin åsikt; deras mening är att Morazáns tilltänkta omdaning borde få utrymme i kongressen. Likaledes utgör ett antal honduraner och partiledare la Plataforma Social Ciudadana por Honduras, vars enda löfte är att reformera konstitutionen. La Plataforma fordrar allmänna val där man förutser att den temporära regering som utgörs av obefläckade och orädda individer. Enligt Luis Zelaya, Partido Liberals ledare, är en av lösningarna till krisen att Juan Orlando Hernández (JOH) kommer till makten och att han därifrån kan påbörja Honduras reformation. Men JOH, som tillsattes på tvivelaktiga grunder, är problemet, inte lösningen: "medan han sitter i en maktposition kommer vi sjunka lägre och lägre, och den honduranska familjen kommer fortsätta vara delad".
I samma stund som detta tar vid fortsätter regeringen att treva blint. De har fortfarande inte antagit regeringsplanen 2018-2022, som ska stå till grund för den årliga statsbudgetens. Den nationella innovationsstrategin (ENIC) har regeringen inte heller implementerat, mikroföretag och migranter får vänta ytterligare en månad på besked kring deras rättigheter till lån, regeringens myndigheter rullar vidare och elmätare installeras mot husägares vilja. Men framför allt är allt lagt på is till den 12 november, då Internationella Valutafonden kommer på regeringsbesök. Det är först då landets styre får förklarat för sig hur de ska agera i frågor som det statliga elbolaget Empresa Nacional de Energía Eléctrica och vattenkraftverken, växlingskurser, frikännande, skuldsättning, hälsoservice, utbildning och lönesättning.
Flera: Nyheter