Skattehöjningar skonar banker och fördjupar recession
Alai Amlatina
LatiCes översättare: Lucas Nordlund
Skattehöjningarna som gjorts för att minska det offentliga underskottet är en av de dumdristiga neoliberala ekonomisk-politiska demonstrationer som påvisar missanpassningen mellan dominerande klasser, ägare av produktionsmedel och den kontrollerande eliten som styr i dess namn. En progressiv ekonomisk politiker skulle utan större problem erkänna det växande offentliga underskottet och avfärda skattehöjningarna. Den neoliberala dumheten föreslår det motsatta.
Det är oerhört viktigt att den styrande eliten fortsätter att hålla sig dum. Den keynesianska lösningen för återhämtning från den ekonomiska katastrofen som vi befinner oss i förutsätts av det offentliga underskottets kostnad, vilket utgörs av regeringens riktiga inköp av tjänster och varor. Med hjälp av detta görs försök att stimulera ekonomi, efterfråga, investering och jobb. Detta underskott kommer emellertid vara värdelöst för tillväxten ifall den slösas inom den finansiella cykeln.
Till vår lycka är revisorn Henrique Meirelles, lika ekonomiskt trångsynt som självaste Michel Temer, övertygad av neoliberal ideologi på ett sådant sätt att han tar det offentliga underskottet för givet att vara skadligt. Vad som däremot är riktigt bra är den balanserade budgeten, säger han, och genomförde därför ändringen som ledde till att de offentliga kostnaderna frysts under de kommande 20 åren. Tack vare honom tilldelas regeringen “tillit” från näringslivet och följaktligen ska den ekonomiska återhämtningen påbörjas. Att tro på det är som att tro på Snövit och de sju dvärgarna.
Denna typ av ideologisk tro på neoliberala antaganden har sina fördelar för medborgarskapet. Om man tror på det offentliga underskottet för att vända på recessionen som vi keynesianer gör, skulle Meirelles kunna ta steget att höja den. Men, istället för att placera resurserna i realekonomin, på ett sådant sätt att investeringar och arbete tillvaratas, kan man istället enbart lägga dem till den finansiella spekulationen med statsskulden, som det redan har gjorts med det förutsedda underskottet på 139 biljoner reals för detta år.
De tillkännagivna skattehöjningar som satts på bensin har ingen effekt. Antingen kommer vinsten, eller ännu mer troligt lönerna, att minskas. I båda fallen innebär det nya grunder av ekonomisk kontraktion, som senare fortsätter i depression efter tredje året i följd. Om det inte skulle betyda högre arbetslöshet och sjunkande realinkomst skulle det tillkännagivna medlet vara en god anledning till att fira den kommande ånger hos de dominerande klasserna som tvingat fram riksrätten två år tidigare.
Den skattevariant som valts att höjas av Meirelles skonar det finansiella systemet. Detta faktum har tyvärr inte uppfattats tillräckligt av de produktiva företagarna. Dessa beter sig på ideologiskt vis som slavar av finansialiseringen, och symptomerna för detta sträcker sig långt bak i tiden. Sedan årtionden har vi tolererat de grundläggande kostnaderna av världens högsta räntor. Den produktiva företagsamheten är rädd för att stå upp mot de öppna rån som utförs av finansiell sektor på grund av klassolidaritet, och även till viss del av att vara den mindre partnern i finansialiseringen. Den produktiva företagsamheten skulle till förståelsen av vad en skatt som inte innefattar bankerna betyder, kunna bli allierad med folket i denna ekonomiska kamp mot guden Mammon, pengarna - som senatorn Roberto Requião uttryckte sig i enlighet med påven Francisco uttalande.
Jose Carlos de Assis är ekonom, doktor i produktionstekik vid Coppe-UFRJ, docent i internationell ekonomi vid UEPB.
21 juli de 2017
Aumento de imposto poupa bancos e aprofunda recessão
Flera artiklar av: Alai-Amlatina