Tid av förändring och tid för förändring
Alai-Amlatina
LatiCes översättare: Patrik Stomberg
Tio år har redan gått sedan Rafael Correa, som nyligen vald president i Ecuador, kungjorde att landet inledde ett utträde ur neoliberalismens långa natt och att kontinenten inte längre befann sig i en tid av förändring, utan i en tid för förändring. Den nya tiden skulle präglas av att få bukt med den neoliberala modellen, till vilken flera av regionens regeringar hemfallit.
Ett decennium senare lämnar Correa över regeringen till sin efterträdare, Lenin Moreno, demokratiskt vald enligt majoritetens av det ecuadorianska folket vilja. Han drar sig tillbaka som en segrare efter ett decennium som Ecuadors president. Han hör till en ny generation av vänsterpolitiska ledare som inte kommer från de sfärer som traditionellt har nominerat presidenterna i våra länder, utan från en position utanför de traditionella oligarkiska systemen och som, just därför, har lyckats bryta sig loss från de intressen som kommer till uttryck i neoliberalismen.
Hugo Chávez, Lula, Pepe Mujica, Evo Morales, Rafael Correa, Fernando Lugo, är några exempel på de ledare som kom till politiken via sin sociala kamp. Det är ingen slump att flera av dessa besökte Foro Social Mundial ("Globalt socialt forum"), som trädde fram som en plats för samling av alla de krafter som opponerade sig mot neoloiberalismen.
De kunde, baserat på erfarenhet, forma regeringar som har angripit några av de fundament på vilka neoliberalismen vilar. Till att börja med har de stått upp emot nordamerikanernas försök att upprätta en frihandelszon över hela kontinenten, kuvat detta perspektiv samt stärkt processerna för regional integration. Världens enda grupp av antineoliberala regeringar har lyckats skapa den enda region i världen med regionala integrationsprocesser som har varit oberoende av den nordamerikanska hegemonin.
De har vidare, i motsats till de dominerande tendenserna inom den nutida kapitalismen, lyckats minska ojämlikhet, social exkludering, fattigdom och misär på den kontinent som är känd som den mest ojämlika i världen. Kontrasten mellan de regeringar som gått vidare med att övervinna neoliberalismen, och de som bibehållit denna modell, är tydlig och bekräftar att detta är den grundläggande strategin för vänstern i det tjugoförsta århundradet.
Å andra sidan, ställda inför en så kontroversiell fråga som statens roll, har de undsatt den, motsatt sig att låta marknaden vara i centrum, och gjort staten till en förnyare av ekonomin, distributör av inkomster och garant för allas rättigheter.
Tillsammans har dessa omställningar präglat det som Correa kallade en tid för förändring. Från den neoliberala hegemonins tid till en tid för att besegra neoliberalismen.
Tio år – eller mer i andra länder – senare, stöts många hinder på utmed denna bana, vilka för några skapar en illusion av att ett återgående till en neoliberal tidsperiod i Latinamerika kan äga rum. Genom hårdföra kampanjer i medierna med fokus på att misskreditera dessa regeringar och ledare för misstag begångna av dem, i syfte att urholka dess legitimitet och baktala möjligheten att vår kontinent utformar sitt egna uttåg från neoliberalismen, har man nått framgångar genom att fälla regeringar – genom val eller en kupp – och göra andra instabila, skapande ett klimat präglat av misstro mot politiken, ett ointresse för de politiska frågorna samt en tydlig återgång mot de egoistiska beteenden som baseras på en konsumtion av typen "den nordamerikanska livsstilen".
Regeringar som Mauricio Macris i Argentina och Michel Temers i Brasilien pekar på det som kontinentens höger utlovar: återkomsten av de ekonomiska depressionerna, den storskaliga arbetslösheten, den sociala exkluderingen, tillbakagång vad gäller sociala rättigheter, bland andra farsoter i den långa neoliberala natten till vilken Correa refererade.
Är det detta som våra folk vill ha? Är det detta som våra länder förtjänar? Det relativt snabba misslyckandet för kuppen i Brasilien, den hastiga avmattningen i de neoliberala restaureringsprojekten i Argentina och Brasilien, utan att några av deras löften hade uppfyllts, bekräftar att tid för förändring fortsätter vara en aktuell, brådskande och ofrånkomlig inriktning.
- Emir Sader, brasiliansk sociolog och politisk forskare, är koordinator på Laboratorio de Políticas Públicas de la Universidad Estadual de Rio de Janeiro (UERJ) ("Rio de Janeiros statliga universitets laboratorium för offentlig politik")
Flera artiklar av: Alai-Amlatina