Trump: en drunknandes hårda slag i Västindien
Alai-amlatina
LatiCes översättare: Ulla Petré Cañadas
Det väntar bistra tider för Donald Trump. Hans övermodiga vallöften har förblivit retorik, utan att omsättas i praktiken. Till hans främsta vallöfte, återkomsten av de jobb som utvandrat till Kina och andra låglöneländer, har företagsledarna för de stora nordamerikanska transnationella bolagen slagit dövörat. I nämnda länder betalar de bara en tiondel av lönerna som de skulle behöva dubbla i USA, och detta till arbetare som arbetar mer än åtta timmars arbetsdag och är betydligt mer utsatta för arbetsplatsolyckor1. Muren som skulle gå mellan Mexiko och USA ser knappast ut att kunna förverkligas, inte bara på grund av den enorma kostnaden, som beräknas till fem eller sex gånger högre än vad Trump angav under sin valkampanj. Muren blev därtill officiellt utdömd av påve Francisco och Angela Merkel under sina besök nyligen i Mexiko. Skandalen med "Rysslandgate" vilar som ett dödshot över Vita Huset, även om det skulle handla en fars initierad av presidentens fiender i USA. I Kongressen hörs stridstrummor som kräver en politisk rättsprocess riktad mot den nye presidenten, som knappast heller blir hjälpt av svärsonens skumraskaffärer och den uppenbara intressekonflikten mellan hans företagsimperium och hans roll som president.
Den utväg man har valt för att komma bort från de interna kriserna är den sedvanliga: en gest för att befästa sin auktoritet på den internationella scenen, för att visa att jätten fortfarande finns på plats och när som helst kan utdela ett dråpslag. Ett meningslöst, och därtill förvånansvärt missriktat, bombanfall mot en flygplats i Syrien som för att säga "här är vi" på en scen som mer och mer domineras av Rysslands och Irans närvaro, eller ett helt oförklarligt släppande av "alla bombers moder" i ett avlägset och obefolkat område av Afghanistan. Slutligen, en hotfull förflyttning av Stillahavsflottan till närheten av Nordkorea som straff för landets provskjutningar av missiler. Ett drag som stannade vid detta, efter att både Tokyo och Seoul varnat gaphalsen i Washington för att Pyongyangs förmåga att hämnas skulle kunna förorsaka enorma skador i flera städer i Japan och Sydkorea.
Och så nu, Kuba. Denna gamla och sjukliga mani som gäckat elva nordamerikanska presidenter och nu håller på att kräva ytterligare ett offer i form av magnaten från New York. Med sin nya politik, påhejad inte bara av den Castro-fientliga utan framför allt antipatriotiska maffian i Miami som inte hyser några betänkligheter mot att skapa svårigheter för sitt folk bara de får sprida sin värdelösa kontrarevolutionära propaganda, har Trump börjat backa tillbaka på den väg som Barack Obama anträdde. Än så länge sker det i begränsad utsträckning: ambassaderna förblir öppna, många affärsföretag drivs vidare och kuban-amerikanarna fortsätter att besöka ön. Men denna ogenomtänkta återgång till det kalla krigets dagar, till ett förflutet som inte går att återskapa, kommer att leda till nya problem för den som bor i Vita Huset. Till att börja med lägger man nytt bränsle på den antiimperialistiska traditionen från Martís och Fidels dagar - vilka åsikter de än må ha om Revolutionen är den så djupt rotad hos det kubanska folket att de kategoriskt motsätter sig varje kolonial strävan från grannens sida. Dessutom öppnar Trump upp en ny konflikt inom USA genom att återinföra hinder för de ekonomiska förbindelserna mellan nordamerikanska företag och Kuba. Ett stort antal av dessa företag inom jordbruk, handel, hotellrörelser, flygfart, dataindustrin, osv, anser nämligen att grottmänniskorna i Miami inte är representativa för det stora flertalet ekonomiska flyktingar utan gör sig omöjliga genom sina absurda anspråk. De omintetgör därmed företagens möjligheter till lukrativa affärer och skapar i stället fördelar för deras konkurrenter från andra länder.
Det återstår att se vad som kan komma att hända med Trumps nya politik när dessa mäktiga lokala aktörer inom nordamerikansk politik börjar sätta press på Vita Huset för att försvara sina intressen. Eller när den vanlige nordamerikanen inser att han hädanefter obehindrat kommer att kunna resa till Nordkorea, Sudan, Syrien eller Iran, stater som enligt amerikanska Utrikesdepartementet utgör "bankrutta stater", men inte till Kuba. Troligen kommer vederbörande att irritera sig på detta och komma fram till att de 35 experterna vid Asociación Psiquiátrica Americana (Amerikanska Psykiatriförbundet) hade rätt när de publicerade ett öppet brev i New York Times, där de intygar att den nye presidenten "visar tecken på en allvarlig mental sjukdom"2.
---------------------------1 Cf. http://www.huffingtonpost.com/2012/03/08/average-cost-factory-worker_n_1327413.html
2 http://www.excelsior.com.mx/global/2017/02/16/1146714
Flera artiklar av: Alai-Amlatina