Chile och Bolivia, krönika från ett hav av orättvisor
Alai Amlatina
LatiCes översättare: Patrik Stomberg
Karta från 1876 av den bolivianska kusten
Chiles olagliga anhållande nyligen av nio bolivianer (sju anställda vid tullen och två från armén), som bekämpade den smuggling från Chile som drabbar den bolivianska gränsen, har placerat den historiska oenigheten och geopolitiska tvisten mellan dessa två grannländer i blickfånget.
Bolívars republik (till dess förste presidents ära, Befriaren) föds 1825 med 400 kilometer kust; fyra hamnar: Antofagasta, Cobija, Tocopilla och Mejillones, samt två orter i inlandet: Calama och Antofagasta. Till och med de chilenska konstitutionerna från 1822, 1823, 1828 och 1833 slog fast att dess gräns i norr var Atacamaöknen.
Men den glupska aptiten hos de nationella eliterna, sepoyer från den transnationella huvudstaden, på naturresurserna längs en boliviansk kust rik på guano, salpeter, borax, koppar och silver, drev på en invasion 1879 för att roffa åt sig (med fegheten att inte ens göra en föregående krigsförklaring) ett territorium om 120 000 kvadratkilometer. Redan år 1900 meddelade Abraham Konig, av Chile befullmäktigad minister i La Paz, skriftligen: "Chile har ockuperat kusten och lagt beslag på den med samma berättigande med vilket Tyskland annekterade Alsace-Lorraine till sitt imperium, med samma berättigande med vilket USA har tagit Puerto Rico. Våra rättigheter föds av segern, nationernas suveräna lag. Att kusten är rik och värd många miljoner visste vi redan. Vi värnar om den för dess värde, för om den inte var värd något skulle det inte finnas något intresse av att behålla den."
Efter den militära ockupationen tvingade Chile 1904 Bolivia att skriva under ett fördrag som erkände dess suveränitet över det territorium som de erövrat med våld. Under de följande hundra åren föreslog emellertid Santiago vid oräkneliga tillfällen till La Paz en öppning mot havet med suveränitet. 1979 antog självaste Organización de los Estados Americanos (OEA) ("De amerikanska staternas organisation" (OAS)), under sitt nionde allmänna möte en resolution som rubricerade Bolivias sjörelaterade krav som en fråga av hemisfäriskt intresse. Den rekommenderade de två länderna att "initiera förhandlingar i syfte att ge Bolivia en fri territoriell förbindelse med Stilla Havet med suveränitet". På samma sätt antogs resolutioner 1980 och 1981 (med Chile röstandes för dem) för att få till stånd en dialog med avsikt att ge Bolivia åtkomst till havet med suveränitet. Nämnas kan också resolutionen från OAS trettonde allmänna möte 1983 i vilket man i konsensus, och återigen med en chilensk röst för förslaget, ålade de två länderna att initiera en process för att stärka vänskapen och föra de bolivianska och chilenska samhällena närmare varandra, orienterad mot en normalisering av deras relationer för att övervinna de problem som separerar dem. Det inkluderade framför allt en strategi för att möjliggöra att Bolivia skulle ges en egen öppning mot Stilla Havet som skulle vila på en bas av hänsyn till de inblandade parternas ömsesidiga förmåner samt rättigheter och intressen.
Med anledning av dessa tidigare historiska händelser stämde Bolivia Chile inför den Internationella domstolen i Haag. Med tanke på de föregående händelserna då Chile har erbjudit en öppning mot havet med suveränitet förväntade man sig att domstolen skulle fastställa Chiles skyldighet att förhandla om den.
Och eftersom händelser inte inträffar av en händelse; timmar innan Bolivia skulle presentera sitt svar på den chilenska inlagan i den internationella domstolen, greps nio bolivianer i avsikt att skapa ett brus som skulle dölja det som var på gång att ske i Haag. Men samhällena har ett minne och det aktualiserar mer än någonsin orden från den förste och siste socialistiske presidenten som Chile haft: "Stunden har kommit för det stora gottgörandet av en orättvisa. Chile har en hundraårig skuld och vi är redo att verkställa en historisk lösning. Bolivia får åter suveränitet över Stilla Havs-kusten. Vi ber inte om något från det lidande bolivianska arbetarsamhället, vi vill bara gottgöra den grymma plundring för vilket det har fallit offer. Författare samt alla män och kvinnor med god vilja bör komma till Chile och förklara sina önskningar, diskutera, skapa de objektiva och subjektiva förutsättningarna i det chilenska samhället för att kunna nå en lyckad överenskommelse."
Det är dessa samhällen, i strävan efter integration och inte privatisering av ett hav i händerna på sju familjer, som i dag kräver frihet för nio landsmän, bolivianer, men framför allt latinamerikaner. Därför att kravet om hav till Bolivia är en historisk rättighet, men framför allt en nödvändighet för den latinamerikanska integrationen.
Flera artiklar av: Alai-Amlatina