Stillahavsalliansen: integration eller beroende?
Latinamerikas politiska spelplan har skakats om under de senaste åren genom tillkomsten av Stillahavsalliansen, ett regionalt block som utgörs av Mexiko, Colombia, Peru och Chile.
Det är ingen slump att det är just dessa fyra länder som ingått Alliansen: det handlar om fyra länder som har frihandelsavtal med USA, och vars senaste regeringar till största delen har varit konservativa - Peña Nieto i Mexiko, Santos i Colombia, Humala i Peru och Piñera i Chile. Vilka är Alliansens organisationsprinciper? Vilken typ av integration är länderna ute efter?
Genom "Lima-deklarationen", blockets första dokument, så pekar medlemsländerna ut behovet av att "progressivt avancera mot målet att uppnå en marknad där varor, kapital och personer kan röra sig fritt över gränserna". Denna uppfattning av vad integration är ledde till att blocket formade Stillahavsalliansens företagarråd CEAP (Consejo Empresarial de la Alianza del Pacífico), som bland annat har till uppgift att framställa "rekommendationer och förslag för att förbättra integrationsprocessens funktionssätt och det handels-ekonomiska samarbetet mellan våra länder" till ländernas respektive regeringar.
Vilken vision finns bakom allt detta? Föreställningen att integrationen länderna emellan enbart bör gälla handel, ekonomi och finansiella aspekter, utan implikationer för integration vad gäller politik, det sociala eller det kulturella området. Detta är, utan tvekan, ett svek, eftersom politik ligger bakom varje handling eller icke-handling som gäller ekonomi. Till och med den mest ortodoxa neoliberalismen på 90-talet stödde sig på en väldefinierad politik: "reformeringen" av Staten för att minska dess storlek, med den efterföljande nedmonteringen av produktionsapparaten, bland andra konsekvenser.
Däremot, och relaterat till detta, så har skapandet av Stillahavsalliansen haft snabba återverkningar på de multilaterala kreditorganen. En av dess främsta representanter, den Interamerikanska utvecklingsbanken (IADB), bidrog med "tekniskt stöd till regeringarna och företagsrepresentanter", enligt dess hemsida. I detta sammanhang är det värt att påpeka att USA, som grundare av IADB och garant av dess arbete från huvudkontoret i Washington, innehar mer än 30 procent av ägandet i Banken. Landet som Barack Obama styr är dessutom observerande medlem i Stillahavsalliansen, vilket sluter en gemensam intressecirkel mellan de båda skapelserna.
Kritiken gentemot Stillahavsalliansens integrationsförslag
Flertalet politiker och intellektuella har riktat kritik mot utformningen av Stillahavsalliansen för dess försök att "paralysera" den regionala integrationen - och även vad gäller dess underordning gentemot Washington - och menar att dessa är de främsta skälen att motsätta sig detta framväxande block.
För Bolivias vicepresident Álvaro García Linera verkar denna allians av länder "ha skapats för att blockera den enade bilden av kontinenten som skapats", då den grundades "mycket starkt bunden till USA:s intressen", som han deklarerade i Spanien i december. Efter det förklarade han sin vision för kontinentens integration, då han sade att "vi är en kontinent, vi är historiebröder. Vi har ett ömsesidigt behov av varandra. De bästa resultaten för våra länder kommer att komma om vi går samman under en stor gemensam horisont".
Ecuadors president Rafael Correa var mer eftertrycklig: han pekade på den "återställning" av högern som skett på kontinenten, på ett sätt utryckt genom dessa länder, då de inte tagit sig an att "skapa ett enda stort samhälle med invånare från regionen; utan istället föresatt sig att skapa en stor marknad, att skapa konsumenter".
Integreringens dilemma: underordning eller autonomi?
De kommande 30 dagarna kommer att vara viktiga för Latinamerika och Karibien vad gäller den regionala integrationen: i Havanna på Kuba hålls CELAC:s ( Comunidad de Estados Latinoamericanos y Caribeños) andra toppmöte den 28:e och 29:e januari; och den 31:a denna månad så äger Mercosurs 46:e toppmöte för sammanslutningens presidenter rum i Caracas, Venezuela. För att försöka undvika att förlora initiativet, samt för att visa din dynamik, planerar Stillahavsalliansens presidenter ett möte i Cartagena, Colombia, den 10:e februari. Som synes så behåller alltså de kalla diplomatiska agendorna en central kontrovers gällande relationerna som behöver upprätthållas mellan vår kontinents länder.
Avslutningsvis finns det några frågor som är nödvändiga att ställa sig gällande den närmsta framtiden för vår kontinent: Kan ett block som i teorin försöker integrera länderna i Latinamerika och Karibien agera underordnad de multilaterala kreditorganen såsom IADB? Vilka är de ideologiska motivationerna för dessa länder att inte integrera redan existerande ekonomiska, politiska och sociala integrationsmekanismer som CELAC, Unasur, Mercosur och ALBA? Hur långt kan detta försök att förlama - och parallellisera - de autonoma integrationsverktygen som vår befolkning och våra regeringar fått under de senaste årtiondena gå?
2014, som precis har börjat, kommer att kunna erbjuda oss svar på några av dessa frågetecken genom de kommande toppmötena. De avtal som sluts vid dessa möten kommer att ge oss en bättre bild av vad som är att vänta de närmsta åren vad gäller vår kontinents integration.
---------------*Juan Manual Karg har en examen i statsvetenskap från Buenos Aires universitet och är forskare vid Centro Cultural de Cooperación.
Flera artiklar av: Alai-Amlatina