Obama tar fortfarande inte förbättringen av relationerna med Latinamerika på allvar
Alai Amlatina
LatiCes översättare: Nanna Svahn
Så länge det inte finns någon amerikansk regering som verkligen förändrar sin vision för Latinamerika, som ser regionen som en regional partner istället för en "politisk bakgård för USA" - som utrikesminister John Kerry tyvärr kvalificerade den i april - finns det ingen anledning att hoppas på att relationerna mellan USA och Latinamerika kommer att förbättras mycket.
President Richard Nixon hade flera olika anledningar till att genomföra sitt historiska Kinabesök 1972 och därigenom inleda en ny era i relationerna mellan USA och Kina: "Vi gör det här med Kina för att ställa till det för ryssarna, för att hjälpa oss i Vietnam och för att hålla japanerna i schack", sa han till sin nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger i juli 1971. Men vi hade också accepterat något mer, 22 år efter den kinesiska revolutionen: det landets självständighet var inte längre möjlig att upphäva.
Olyckligtvis har inte Washington nått samma slutsats när det kommer till Latinamerika, och särskilt Sydamerika, vars "andra självständighet" förmodligen är en av de viktigaste geopolitiska händelserna på global nivå under de senaste 15 åren. Washington ser fortfarande vänstervridningen i regionen - och självständigheten som konsoliderats av dessa vänsterregeringar - som en tillfällig förändring som kan omvändas.
Obama utlovade "en ny start" under Summit of the Americas 2009 i Trinidad. Men på mindre än 24 timmar så gav hans team en kalldusch åt den idén, och det blev tydligt att det inte skulle komma till en nära förestående förändring av politiken. Trots detta fanns det fortfarande hopp - tills militärkuppen gentemot Honduras demokratiskt valda president inträffade i juni. De olika medlen från Obamas regerings sida som bidrog till statskupprörelsens framgång, och dess legitimitet i val som ingen söder om USA:s gräns var beredd att erkänna, framkallade återigen en konfrontation mellan Washington och resten av regionen.
Vägran från den amerikanska administrationens sida att erkänna valen i april i år i Venezuela, trots de otvivelaktiga resultaten och i stark kontrast till övriga regionens reaktion, visade en aggressivitet som Washington inte visat sedan statskuppen 2002. Det producerade en våg av protester i Sydamerika, inklusive från Brasiliens före detta president, Lula da Silva, och den aktuella presidenten Dilma Rousseff. Sedan, mindre än två månader senare, inledde USA:s utrikesminister John Kerry en ny "avspänningspolitik" då han träffade sin venezolanske motsvarighet, Elías Jaua i det första mötet på en sådan nivå som vi kan minnas och därmed implicit erkände valresultaten.
De nya förhoppningarna grusades dock snabbt när de europeiska regeringarna, tydligt agerande i USA:s namn, tvingade ner Evo Morales plan i juli. "De är helt klart galna allihopa" twittrade presidenten Cristina Kirchner, och UNASUR utfärdade ett kraftfullt fördömande. Den fräcka överträdelsen av internationell rätt och de diplomatiska normerna var ännu ett exempel på Washingtons brist på respekt gentemot regionen.
Det finns olika strukturella orsaker till att Obamas regering om och om igen har avstått från att acceptera en ny verklighet. Även om president Obama skulle vilja förbättra relationerna med regionen så är han inte villig att investera mer än 2$ i politiskt kapital för att lyckas med denna föresats. Det räcker inte. När han försökte utse en ambassadör till Venezuela 2010 t.ex. så lyckades republikanerna (inklusive den dåvarande senatorn Richard Lugars kontor) framgångsrikt avbryta försöket.
För president Obama så finns det inga elektorala konsekvenser av att ha dåliga relationer med Latinamerika. I motsats till Afghanistan, Pakistan, Syrien och andra områden där väpnade konflikter pågår eller där krigsrisk föreligger, så verkar det finnas liten omedelbart förestående risk för att något exploderar i ansiktet på honom och orsakar politisk skada för hans regering eller hans parti. Det främsta väljartrycket kommer från de som önskar motsätta sig vänsterregeringarna mer kraftfullt - t.ex. de högerorienterade kubaamerikanerna och dess allierade i kongressen som för tillfället dominerar representanthuset. För de flesta av de som styr utrikespolitiken är regionen betydelselös; för dem som den faktiskt spelar någon roll så tycker majoriteten att vänstervridningen är ett tillfälligt förhållande och att den bör omvändas. Och det verkar vara Washingtons mål i regionen: slutligt göra sig av med vänsterregeringarna. Under tiden utvidgar Washington sin militära närvaro där det har kontroll (t.ex. Honduras), beredd att stödja störtandet av vänsterregeringar när tillfälle uppstår (t.ex. i Paraguay förra året).
Givet alla dessa anledningar, samt andra, finns det en notorisk tröghet och likformighet i politiken (den misslyckade) gentemot Latinamerika under de senaste 15 åren, trots de genomgående historiska förändringar som skett i regionen. Denna tröghet och likformighet avspeglas i frånvaron av en debatt om utrikespolitiken gentemot Latinamerika inom de etablerade cirklarna i Washington, inklusive i media.
Så länge det inte finns någon amerikansk regering som verkligen förändrar sin vision för Latinamerika, som ser regionen som en regional partner istället för en "politisk bakgård för USA" - som utrikesminister John Kerry tyvärr kvalificerade den i april - finns det ingen anledning att hoppas på att relationerna mellan USA och Latinamerika kommer att förbättras mycket.
- Mark Weisbrot är meddirektör för Centret för ekonomisk och politisk forskning (CEPR med dess engelska initialer) i Washington D.C. Han är även ordförande för "Just Foreign Policy" (rättvis utrikespolitik).
Flera artiklar av: Alai-Amlatina