Tretton ungar färre
Agencia Rodolfo Walsh
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
Argentina. Salta är fortfarande änglabarnens vagga. Barnen flyger iväg som såpbubblor och med dem bleknar utopins lyster. De dör av svält. De dör för andras händer, utrotas som upprorets frö.
Varje barn som föds utgör ett hopp om att kunna ställa världen till rätta. Om att kunna återlämna rikedomarna till de plundrade. Att tända ljuset i ett land där gatlyktorna släcks i varje kvarter av framtiden. Tretton barn i ettårsåldern har dött i Salta mellan januari och juni i år.
Brisa Castillo var bara åtta månader. Hon kämpade med andningen i Wichi-samhället Salí, i närheten av Embarcación. Skör som en porslinsvas förlorade hon kampen den 20 maj på Oránsjukhuset. Hon skrevs in med en "undernäringsdiagnos som förvärrats av en luftvägsinfektion". Åtta månader lyckades hon överleva i det bortglömda landets fuktiga lera, hon fick chansen att glittra som en paljett någon tappat i smutsen. När hon kom till världen åtta månader tidigare tändes en hoppets låga. För varje barn som föds för med sig ett upprorets frö in i den här världen. De bär med sig brödet som kan mätta all hunger under armen och alla uteblivna revolutioners gnista i ögonen. Därför tystas och svälts de. Och så många av dem dör innan de har hunnit få kraften att blåsa ut ljuset på fattigdomens tårta.
För att räkna ut när man kommer att dö får man titta på var man fötts. Ett spädbarn som föds i Formosa, Embarcación eller Tartagal löper tre gånger större risk att inte överleva sin första födelsedag än ett barn som föds i Belgrano eller Caballito. Mer än tjugo dödsattester om dagen i hela landet förklarar med en överslätande eufemism att barnen dött av hjärt-lungstopp. Bakom den generaliserade uppenbara orsaken finns hungern. De relaterade sjukdomarna, kontrollerbara farsoter som låts härja fritt överlämnar barnen till ett liv efter detta där överflödet inte ska fattas dem. De dör på sjukhus som har kollapsat på grund av brist på läkare, sjuksköterskor, ekonomisk input och budget.
Alit Morena Pacheco hade ljusbrun hy och hennes ögon smalnade när hon var på väg att börja gråta. Ett år och fem månader levde hon sitt liv som guaraní-indian i Villa Rallé, Pichanal. Tills hon den 8 juni inte orkade längre. Hon fick aldrig tillräcklig styrka för att kunna lära sig gå. Eller prata. Hennes ben bröts av en vindpust. Hon visste inte vad rent vatten var, inte heller kände hon till kalcium, proteiner, näringsämnen, eller en kopp varm mjölk på morgonen. Hon led av extrem undernäring enligt den utförliga dödsattesten från Oránsjukhuset. Tidningen Tribuno de Salta skriver att hon enligt sjukhuset dog av "septisk chock som orsakats av lunginflammation, blodbrist och en extrem undernäring som på läkarspråk kallas kwashiorkor". Man använder sig av ett så komplicerat ord, omöjligt att uttala, för att beskriva hunger. Kwashiorkor är en barnamördare. En försummelsens sjukdom, en sårbarhetens smärta, ett ringaktningens brott. "Den orsakas av brist på näringsämnen, som proteiner i dieten. Symtomen på Kwashiorkor inkluderar uppsvullen mage, en rödaktig ton på håret, och pigmentförändringar i huden."
I Argentina bor knappt 0.65% av jordens befolkning. Och landet producerar 1.61% av allt kött och 1.51% av allt spannmål som konsumeras i världen. Men nio miljoner barn går hungriga. Nästan tre tusen dör varje år på grund av undernäring. Och många till dör av hunger utklädd i andra skepnader.
Mayra Ramos tryckte på knappen vid halv två på morgonen den 7 juni. Hon hade den i handen och behövde bara knyta näven med sitt sista andetag. På bara några sekunder spreds vingarna ut ungefär i höjd med skulderbladen. Och Mayra försvann iväg i en blå dimma mot en himmel där lyckan rinner i bäckar av mjölk och honung. Hon bodde tio kvarter från Oránsjukhuset, i ett hus byggt av luft och plåtbitar, tillsammans med tjugotvå personer till. Hon vägde sex kilo när hon kom till sjukhuset. Hälften av vad ett barn på elva månader som inte är dömt från födseln väger. Ett barn som inte har kommit till världen som en livets baksmälla, som en irriterande matrest man borde ha slängt. Mayra skulle ha fyllt ett år den 17 juni. Hon skulle inte ha fått några andra födelsedagspresenter än en nappflaska med grönaktigt vatten och en hård brödbit. I februari hade hennes mamma tagit henne till sjukhuset. Hon vägde fyra kilo och blev utskriven från sjukhuset utan att ha blivit undersökt. Hon kunde ha varit ett hopp för världen när hon föddes som en tändstickslåga mitt i det ogenomträngliga mörkret. Men det blev hon inte. Hon kunde inte. Hon oskadliggjordes av den fruktansvärda paradoxen att födas i ett land vars vener flödar av mjölk och vars hy lyser av banketter. Att födas i världens kornbod. Och dö av svält.
Mayra, som ett av de ett av tre barn som lider av undernäring i Salta, borde ha kontrollerats av primärvården var fjortonde dag. Men det var ingen som kontrollerade henne. I det lilla huset av luft och plåtbitar bodde 23 personer. Och hon var så liten. Så liten.
Flera artiklar av: Agencia Rodolfo Walsh